1 Reis

1. Och Rehabeam drog till Sikem, ty hela Israel hade kommit till Sikem för att göra honom till konung.

2. NÀr Jerobeam, Nebats son, hörde detta -- han var dÄ Ànnu kvar i Egypten, dit han hade flytt för konung Salomo; Jerobeam bodde alltsÄ i Egypten,

3. men de sÀnde ditbort och lÀto kalla honom Äter -- dÄ kom han tillstÀdes jÀmte Israels hela församling och talade till Rehabeam och sade:

4. »Din fader gjorde vÄrt ok för svÄrt; men lÀtta nu du det svÄra arbete och det tunga ok som din fader lade pÄ oss, sÄ vilja vi tjÀna dig.»

5. Han svarade dem: »GÄn bort och vÀnten Ànnu tre dagar, och kommen sÄ tillbaka till mig.» Och folket gick.

6. DÄ rÄdförde sig konung Rehabeam med de gamle som hade varit i tjÀnst hos hans fader Salomo, medan denne Ànnu levde; han sade: »Vilket svar rÄden I mig att giva detta folk?»

7. De svarade honom och sade: »Om du i dag underkastar dig detta folk och bliver dem till tjÀnst, om du lyssnar till deras bön och talar goda ord till dem, sÄ skola de för alltid bliva dina tjÀnare.»

8. Men han aktade icke pÄ det rÄd som de gamle hade givit honom, utan rÄdförde sig med de unga mÀn som hade vuxit upp med honom, och som nu voro i hans tjÀnst.

9. Han sade till dem: »Vilket svar rÄden I oss att giva detta folk som har talat till mig och sagt: 'LÀtta det ok som din fader har lagt pÄ oss'?»

10. De unga mÀnnen som hade vuxit upp med honom svarade honom dÄ och sade: »SÄ bör du sÀga till detta folk som har talat till dig och sagt: 'Din fader gjorde vÄrt ok tungt, men lÀtta du det för oss' -- sÄ bör du tala till dem: 'Mitt minsta finger Àr tjockare Àn min faders lÀnd.

11. SÄ veten nu, att om min fader har belastat eder med ett tungt ok, sÄ skall jag göra edert ok Ànnu tyngre; har min fader tuktat eder med ris, sÄ skall jag tukta eder med skorpiongissel.'»

12. SÄ kom nu Jerobeam med allt folket till Rehabeam pÄ tredje dagen, sÄsom konungen hade befallt, i det han sade: »Kommen tillbaka till mig pÄ tredje dagen.»

13. DÄ gav konungen folket ett hÄrt svar; ty han aktade icke pÄ det rÄd som de gamle hade givit honom.

14. Han talade till dem efter de unga mÀnnens rÄd och sade: »Har min fader gjort edert ok tungt, sÄ skall jag göra edert ok Ànnu tyngre; har min fader tuktat eder med ris, sÄ skall jag tukta eder med skorpiongissel.»

15. AlltsÄ hörde konungen icke pÄ folket; ty det var sÄ skickat av HERREN, för att hans ord skulle uppfyllas, det som HERREN hade talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia frÄn Silo.

16. DÄ nu hela Israel förnam att konungen icke ville höra pÄ dem, gav folket konungen detta svar: »Vad del hava vi i David? Ingen arvslott hava vi i Isais son. Drag hem till dina hyddor, Israel. Se nu sjÀlv om ditt hus, du David.» DÀrefter drog Israel hem till sina hyddor.

17. Allenast över de israeliter som bodde i Juda stÀder förblev Rehabeam konung.

18. Och nÀr konung Rehabeam sÀnde Ästad Adoram, som hade uppsikten över de allmÀnna arbetena, stenade hela Israel denne till döds; och konung Rehabeam sjÀlv mÄste med hast stiga upp i sin vagn och fly till Jerusalem.

19. SÄ avföll Israel frÄn Davids hus och har varit skilt dÀrifrÄn Ànda till denna dag.

20. Men nÀr hela Israel hörde att Jerobeam hade kommit tillbaka, sÀnde de och lÀto kalla honom till folkförsamlingen och gjorde honom till konung över hela Israel; ingen höll sig till Davids hus, utom Juda stam allena.

21. Och nÀr Rehabeam kom till Jerusalem, församlade han hela Juda hus och Benjamins stam, ett hundra Ättio tusen utvalda krigare, för att de skulle strida mot Israels hus och Ätervinna konungadömet Ät Rehabeam, Salomos son.

22. Men Guds ord kom till gudsmannen Semaja;

23. han sade: »SÀg till Rehabeam, Salomos son, Juda konung, och till hela Juda hus och Benjamin och till det övriga folket:

24. SÄ sÀger HERREN: I skolen icke draga upp och strida mot edra bröder, Israels barn. VÀnden tillbaka hem, var och en till sitt, ty vad som har skett har kommit frÄn mig.» Och de lyssnade till HERRENS ord och vÀnde om och gingo sin vÀg, sÄsom HERREN hade befallt.

25. Men Jerobeam befÀste Sikem i Efraims bergsbygd och bosatte sig dÀr. DÀrifrÄn drog han Ästad och befÀste Penuel.

26. Och Jerobeam sade vid sig sjÀlv: »SÄsom nu Àr, kan riket komma tillbaka till Davids hus.

27. Ty om folket hÀr fÄr draga upp och anstÀlla slaktoffer i HERRENS hus i Jerusalem, sÄ kan folkets hjÀrta vÀnda tillbaka till deras herre Rehabeam, Juda konung; ja, dÄ kunna de drÀpa mig och vÀnda tillbaka till Rehabeam, Juda konung.»

28. Sedan nu konungen hade överlagt hÀrom, lÀt han göra tvÄ kalvar av guld. DÀrefter sade han till folket: »Nu mÄ det vara nog med edra fÀrder upp till Jerusalem. Se, hÀr Àr din Gud, Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.»

29. Och han stÀllde upp den ena i Betel, och den andra satte han upp i Dan.

30. Detta blev en orsak till synd; folket gick Ànda till Dan för att trÀda fram inför den ena av dem.

31. Han byggde ocksÄ upp offerhöjdshus och gjorde till prÀster allahanda mÀn ur folket, sÄdana som icke voro av Levi barn.

32. Och Jerobeam anordnade en högtid i Ättonde mÄnaden, pÄ femtonde dagen i mÄnaden, lik högtiden Juda, och steg dÄ upp till altaret; sÄ gjorde han i Betel för att offra Ät de kalvar som han hade lÄtit göra. Och de mÀn som han hade gjort till offerhöjdsprÀster lÀt han göra tjÀnst i Betel.

33. Till det altare som han hade gjort i Betel steg han alltsÄ upp pÄ femtonde dagen i Ättonde mÄnaden, den mÄnad som han av eget pÄfund hade valt. Han anordnade nÀmligen dÄ en högtid för Israels barn och steg upp till altaret för att dÀr tÀnda offereld.

1. Men dÄ kom pÄ HERRENS befallning en gudsman frÄn Juda till Betel, just nÀr Jerobeam stod vid altaret för att dÀr tÀnda offereld.

2. Och mannen ropade mot altaret pÄ HERRENS befallning och sade: »Altare! Altare! SÄ sÀger HERREN: Se, Ät Davids hus skall födas en son vid namn Josia, han skall pÄ dig slakta offerhöjdsprÀsterna som antÀnda offereld pÄ dig, och mÀnniskoben skall man dÄ brÀnna upp pÄ dig.»

3. PÄ samma gÄng angav han ett tecken, i det han sade: »Detta Àr tecknet pÄ att det Àr HERREN som har talat: se, altaret skall rÀmna, och askan dÀrpÄ skall spillas ut.»

4. NÀr konung Jerobeam hörde dessa ord, som gudsmannen ropade mot altaret i Betel, rÀckte han ut sin hand frÄn altaret och sade: »Gripen honom.» Men handen som han hade rÀckt ut mot honom förvissnade, och han kunde icke draga den tillbaka till sig igen.

5. Och altaret rÀmnade, och askan pÄ altaret spilldes ut; det var det tecken som gudsmannen pÄ HERRENS befallning hade angivit.

6. DÄ tog konungen till orda och sade till gudsmannen: »Bönfall inför HERREN, din Gud, och bed för mig att jag mÄ kunna draga min hand tillbaka till mig igen.» Och gudsmannen bönföll inför HERREN; och konungen kunde dÄ draga sin hand tillbaka till sig igen, och den var likadan som förut.

7. DÄ talade konungen till gudsmannen: »Kom hem med mig och vederkvick dig; sedan vill jag giva dig en gÄva.»

8. Men gudsmannen svarade konungen: »Om du Àn vill giva mig hÀlften av vad som finnes i ditt hus, sÄ kommer jag dock icke med dig; hÀr pÄ orten vill jag varken Àta eller dricka.

9. Ty sÄ har HERREN genom sitt ord bjudit mig och sagt: Du skall varken Àta eller dricka, och ej heller vÀnda tillbaka samma vÀg du har gÄtt hit.»

10. DÀrefter gick han sina fÀrde en annan vÀg och vÀnde icke tillbaka samma vÀg han hade kommit till Betel.

11. Men i Betel bodde en gammal profet. Dennes son kom och förtÀljde för honom allt vad gudsmannen den dagen hade gjort i Betel, huru han hade talat till konungen. NÀr de hade förtÀljt detta för sin fader,

12. frÄgade deras fader dem vilken vÀg han hade gÄtt. Och hans söner visste vilken vÀg gudsmannen som kom frÄn Juda hade gÄtt.

13. DÄ sade han till sina söner: »Sadlen Äsnan Ät mig.» NÀr de dÄ hade sadlat Äsnan Ät honom, satte han sig pÄ den

14. och begav dig Ă„stad efter gudsmannen och fann honom sittande under terebinten; och han frĂ„gade honom: Ȁr du den gudsman som har kommit frĂ„n Juda?» Han svarade: »Ja.»

15. DÄ sade han till honom: »Kom med mig hem och Àt med mig.»

16. Men han svarade: »Jag kan icke vÀnda om med dig och följa dig, och jag vill icke Àta eller dricka med dig hÀr pÄ orten;

17. ty sÄ har blivit mig sagt genom HERRENS ord: Du skall varken Àta eller dricka dÀr; du skall icke heller gÄ tillbaka samma vÀg du har gÄtt dit.»

18. Han sade till honom: »Jag Àr ock en profet sÄsom du, och en Àngel har talat till mig pÄ HERRENS befallning och sagt: 'För honom tillbaka med dig hem och giv honom att Àta och dricka.'» Men hÀri ljög han för honom.

19. DÄ vÀnde han tillbaka med honom och Ät i hans hus och drack.

20. Men under det att de sutto till bords, kom HERRENS ord till profeten som hade fört honom tillbaka.

21. Och han ropade till gudsmannen som hade kommit frÄn Juda och sade: »SÄ sÀger HERREN: DÀrför att du har varit genstrÀvig mot HERRENS ord och icke hÄllit det bud som HERREN, din Gud, har givit dig,

22. utan vÀnt tillbaka och Àtit och druckit pÄ den ort dÀr han hade förbjudit, dig att Àta och dricka, dÀrför skall din döda kropp icke komma i dina fÀders grav.

23. Sedan han nu hade Àtit och druckit, sadlade han Äsnan Ät honom, Ät profeten som han hade fört tillbaka.

24. Och denne begav sig Ästad; men ett lejon kom emot honom pÄ vÀgen och dödade honom. Sedan lÄg hans döda kropp utstrÀckt dÀr pÄ vÀgen, under det att Äsnan stod bredvid den; och lejonet stod ocksÄ bredvid den döda kroppen.

25. DÄ nu folk som gick dÀrförbi fick se den döda kroppen ligga utstrÀckt pÄ vÀgen och lejonet stÄ bredvid den döda kroppen, gingo de in i staden dÀr den gamle profeten bodde och omtalade det dÀr.

26. NÀr profeten, som hade fört honom tillbaka frÄn hans vÀg, hörde det, sade han: »Det Àr gudsmannen, han som var genstrÀvig mot HERRENS ord; dÀrför har HERREN givit honom i lejonets vÄld, och det har krossat och dödat honom, i enlighet med det ord som HERREN hade talat till honom.»

27. DÀrefter tillsade han sina söner att de skulle sadla Äsnan Ät honom; och de sadlade den.

28. SÄ begav han sig Ästad och fann den döda kroppen liggande utstrÀckt pÄ vÀgen och Äsnan och lejonet stÄende bredvid den döda kroppen; lejonet hade icke Àtit av den döda kroppen och ej heller krossat Äsnan.

29. DÄ tog profeten upp gudsmannens döda kropp och lade den pÄ Äsnan och förde den tillbaka; och den gamle profeten begav sig in i sin stad för att hÄlla dödsklagan och begrava honom.

30. Och han lade hans döda kropp i sin egen grav; och de höllo dödsklagan efter honom och ropade: »Ack ve, min broder!»

31. DÄ han nu hade begravit honom, sade han till sina söner: »NÀr jag dör, sÄ begraven mig i den grav dÀr gudsmannen ligger begraven; lÀggen mina ben vid sidan av hans ben.

32. Ty förvisso skall det ord gÄ i fullbordan, som han pÄ HERRENS befallning ropade mot altaret i Betel och mot alla offerhöjdshus i Samariens stÀder.»

33. Dock vÀnde Jerobeam efter detta icke om frÄn sin onda vÀg, utan gjorde Äter allahanda man ur folket till offerhöjdsprÀster; vem som hade lust dÀrtill fick av honom mottaga handfyllning till att vara offerhöjdsprÀst.

34. PÄ detta sÀtt blev han för Jerobeams hus en orsak till synd, och en orsak till att det blev utplÄnat och utrotat frÄn jorden.

1. Vid den tiden blev Abia, Jerobeams son, sjuk.

2. DÄ sade Jerobeam till sin hustru: »StÄ upp och förklÀd dig, sÄ att ingen kan mÀrka att du Àr Jerobeams hustru, och gÄ till Silo, ty dÀr bor profeten Ahia, han som förkunnade om mig att jag skulle bliva konung över detta folk.

3. Och tag med dig tio bröd, dÀrtill smÄtt bakverk och en kruka honung, och gÄ in till honom; han skall dÄ förkunna för dig huru det skall gÄ med gossen.»

4. Jerobeams hustru gjorde sÄ; hon stod upp och gick till Silo och kom till Ahias hus. Och Ahia kunde icke se, ty hans ögon voro starrblinda av Älderdom.

5. Men HERREN hade sagt till Ahia: »Just nu kommer Jerobeams hustru för att förfrÄga sig hos dig om sin son, ty han Àr sjuk; sÄ och sÄ skall du tala till henne. Men nÀr hon kommer, skall hon stÀlla sig frÀmmande.

6. DÄ nu Ahia hörde ljudet av hennes steg, nÀr hon kom i dörren, sade han: »Kom in, du Jerobeams hustru. Varför stÀller du dig frÀmmande? Jag har ju fÄtt uppdrag att giva dig ett hÄrt budskap.

7. GÄ och sÀg Jerobeam: SÄ sÀger HERREN, Israels Gud: Se, jag har upphöjt dig ur folket och satt dig till furste över mitt folk Israel

8. och har ryckt riket frÄn Davids hus och givit det Ät dig. Men du har icke varit sÄdan som min tjÀnare David, som höll mina bud och följde efter mig av allt sitt hjÀrta, sÄ att han gjorde allenast vad rÀtt var i mina ögon;

9. utan du har gjort mer ont Àn alla som hava varit före dig och har gÄtt bort och gjort dig andra gudar, nÀmligen gjutna belÀten, för att förtörna mig, och har kastat mig bakom din rygg.

10. DÀrför skall jag lÄta olycka komma över Jerobeams hus och utrota allt mankön av Jerobeams hus, bÄde smÄ och stora i Israel; och jag skall bortsopa Jerobeams hus, sÄsom man sopar bort orenlighet, till dess det bliver en Ànde dÀrpÄ.

11. Den av Jerobeams hus, som dör i staden, skola hundarna Àta upp, och den som dör ute pÄ marken, skola himmelens fÄglar Àta upp. Ty sÄ har HERREN talat.

12. SÄ stÄ du nu upp och gÄ hem igen. NÀr din fot trÀder in i staden, skall barnet dö.

13. Och hela Israel skall hÄlla dödsklagan efter honom, och man skall begrava honom; ty av Jerobeams hus skall allenast han komma i en grav, dÀrför att i Jerobeams hus dock hos honom blev funnet nÄgot som var gott inför HERREN, Israels Gud.

14. Men HERREN skall lÄta en konung över Israel uppstÄ Ät sig, en konung som skall utrota Jerobeams hus. Detta Àr den dagen; och vad skall icke nu ske!

15. HERREN skall slÄ Israel, sÄ att det bliver likt vassen, som vaggar hit och dit i vattnet. Och han skall rycka upp Israel ur detta goda land, som han har givit Ät deras fÀder, och skall förströ dem pÄ andra sidan floden, dÀrför att de hava gjort sig Aseror och dÀrmed förtörnat HERREN.

16. Och han skall prisgiva Israel för de synders skull som Jerobeam har begÄtt, och genom vilka han har kommit Israel att synda.»

17. DÄ stod Jerobeams hustru upp och gick sin vÀg och kom till Tirsa; och just som hon betrÀdde husets tröskel, gav gossen upp andan.

18. Och man begrov honom, och hela Israel höll dödsklagan efter honom, i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom sin tjÀnare, profeten Ahia.

19. Vad nu mer Àr att sÀga om Jerobeam, om hans krig och om hans regering, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

20. Den tid Jerobeam regerade var tjugutvÄ Är. SÄ gick han till vila hos sina fÀder; och hans son Nadab blev konung efter honom.

21. Men Rehabeam, Salomos son, var konung i Juda. Fyrtioett Är gammal var Rehabeam, nÀr han blev konung, och han regerade sjutton Är i Jerusalem, den stad som HERREN hade utvalt ur alla Israels stammar, till att dÀr fÀsta sitt namn. Hans moder hette Naama, ammonitiskan.

22. Och Juda gjorde vad ont var i HERRENS ögon; med de synder som de begingo retade de honom lÄngt mer, Àn deras fÀder hade gjort.

23. Ty ocksÄ de byggde sig offerhöjder och reste stoder och Aseror pÄ alla höga kullar och under alla gröna trÀd;

24. ja, ocksÄ tempelbolare funnos i landet. De gjorde efter alla styggelser hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn.

25. Men i konung Rehabeams femte regeringsÄr drog Sosak, konungen i Egypten, upp mot Jerusalem.

26. Och han tog skatterna i HERRENS hus och skatterna i konungshuset; alltsammans tog han. Han tog ock alla de gyllene sköldar som Salomo hade lÄtit göra.

27. I deras stÀlle lÀt konung Rehabeam göra sköldar av koppar, och dessa lÀmnade han i förvar Ät hövitsmÀnnen för drabanterna som höllo vakt vid ingÄngen till konungshuset.

28. Och sÄ ofta konungen gick till HERRENS hus, buro drabanterna dem; sedan förde de dem tillbaka till drabantsalen.

29. Vad nu mer Àr att sÀga om Rehabeam och om allt vad han gjorde, det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.

30. Men Rehabeam och Jerobeam lÄgo i krig med varandra, sÄ lÀnge de levde.

31. Och Rehabeam gick till vila hos sina fÀder och blev begraven hos sina fÀder i Davids stad. Hans moder hette Naama, ammonitiskan. Och hans son Abiam blev konung efter honom.

1. I konung Jerobeams, Nebats sons, adertonde regeringsÄr blev Abiam konung över Juda.

2. Han regerade tre Ă„r i Jerusalem. Hans moder hette Maaka, Abisaloms dotter.

3. Och han vandrade i alla de synder som hans fader hade begÄtt före honom, och hans hjÀrta var icke hÀngivet Ät HERREN, hans Gud, sÄsom hans fader Davids hjÀrta hade varit.

4. Allenast för Davids skull lÀt HERREN, hans Gud, honom fÄ en lampa i Jerusalem, i det att han uppsatte hans son efter honom och lÀt Jerusalem hava bestÄnd --

5. detta dÀrför att David gjorde vad rÀtt var i HERRENS ögon och icke vek ifrÄn nÄgot som han bjöd honom, sÄ lÀnge han levde, utom i saken med hetiten Uria.

6. Men Rehabeam och Jerobeam lÄgo i krig med varandra, sÄ lÀnge den förre levde.

7. Vad nu mer Àr att sÀga om Abiam och om allt vad han gjorde, det finnes upptecknat i Juda konungars krönika. Men Abiam och Jerobeam lÄgo i krig med varandra.

8. Och Abiam gick till vila hos sina fÀder, och man begrov honom i Davids stad. Och hans son Asa blev konung efter honom.

9. I Jerobeams, Israels konungs, tjugonde regeringsÄr blev Asa konung över Juda.

10. Han regerade fyrtioett Ă„r i Jerusalem. Hans moder hette Maaka, Abisaloms dotter.

11. Och Asa gjorde vad rÀtt var i HERRENS ögon, sÄsom hans fader David hade gjort

12. Han drev ut tempelbolarna ur landet och skaffade bort alla de elÀndiga avgudabelÀten som hans fader hade lÄtit göra.

13. Ja, sin moder Maaka avsatte han frÄn hennes drottningsvÀrdighet, dÀrför att hon hade satt upp en styggelse Ät Aseran; Asa högg nu ned styggelsen och brÀnde upp den i Kidrons dal.

14. Men offerhöjderna blevo icke avskaffade; dock var Asas hjÀrta hÀngivet Ät HERREN, sÄ lÀnge han levde.

15. Och han förde in i HERRENS hus bÄde vad hans fader och vad han sjÀlv hade helgat Ät HERREN: silver, guld och kÀrl.

16. Men Asa och Baesa, Israels konung, lÄgo i krig med varandra, sÄ lÀnge de levde.

17. Baesa, Israels konung, drog upp mot Juda och begynte befÀsta Rama, för att hindra att nÄgon komme vare sig till eller ifrÄn Asa, Juda konung.

18. DÄ tog Asa allt silver och guld som fanns kvar i skattkamrarna i HERRENS hus, Àvensom skatterna i konungshuset, och lÀmnade detta Ät sina tjÀnare; dÀrefter sÀnde konung Asa dem till Ben-Hadad, son till Tabrimmon, son till Hesjon, konungen i Aram, som bodde i Damaskus, och lÀt sÀga:

19. »Ett förbund bestÄr ju mellan mig och dig, sÄsom det var mellan min fader och din fader. Se, hÀr sÀnder jag dig skÀnker av silver och guld, sÄ bryt dÄ nu ditt förbund med Baesa, Israels konung, för att han mÄ lÀmna mig i fred.»

20. Och Ben-Hadad lyssnade till konung Asa och sÀnde sina krigshövitsmÀn mot Israels stÀder och förhÀrjade Ijon, Dan, Abel-Bet-Maaka och hela Kinarot jÀmte hela Naftali land.

21. NÀr Baesa hörde detta, avstod han frÄn att befÀsta Rama och höll sig sedan stilla i Tirsa.

22. Men konung Asa bÄdade upp hela Juda, ingen fritagen; och de förde bort stenar och trÀvirke som Baesa anvÀnde till att befÀsta Rama. DÀrmed befÀste nu konung Asa Geba i Benjamin, sÄ ock Mispa.

23. Allt vad mer Àr att sÀga om Asa, om alla hans bedrifter, om allt vad han gjorde och om de stÀder han byggde, det finnes upptecknat i Juda konungars krönika. Men pÄ sin Älderdom fick han en sjukdom i sina fötter.

24. Och Asa gick till vila hos sina fÀder och blev begraven hos sina fÀder i sin fader Davids stad. Och hans son Josafat blev konung efter honom.

25. Men Nadab, Jerobeams son, blev konung över Israel i Asas, Juda konungs, andra regeringsÄr, och han regerade över Israel i tvÄ Är.

26. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade pÄ sin faders vÀg och i den synd genom vilken denne hade kommit Israel att synda.

27. Men Baesa, Ahias son, av Isaskar hus, anstiftade en sammansvÀrjning mot honom, och Baesa drÀpte honom vid Gibbeton, som tillhörde filistéerna; Nadab med hela Israel höll nÀmligen pÄ med att belÀgra Gibbeton.

28. I Asas, Juda konungs, tredje regeringsÄr var det som Baesa dödade honom, och han blev sÄ sjÀlv konung i hans stÀlle.

29. Och nÀr han hade blivit konung förgjorde han hela Jerobeams hus; han lÀt intet som anda hade bliva kvar av Jerobeams hus, utan utrotade det, i enighet med det ord som HERREN hade talat genom sin tjÀnare Ahia frÄn Silo --

30. detta för de synders skull som Jerobeam hade begÄtt, och genom vilka han kom Israel att synda, sÄ att han dÀrmed förtörnade HERREN, Israels Gud.

31. Vad nu mer Àr att sÀga om Nadab och om allt vad han gjorde det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

32. Men Asa och Baesa, Israels konung, lÄgo i krig med varandra, lÀnge de levde.

33. I Asas, Juda konungs, tredje regeringsÄr blev Baesa, Ahias son, konung över hela Israel i Tirsa och regerade i tjugufyra Är.

34. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade pÄ Jerobeams vÀg och i den synd genom vilken denne hade kommit Israel att synda.

1. Och HERRENS ord kom till Jehu, Hananis son, mot Baesa; han sade:

2. »Se, jag har lyft dig upp ur stoftet och satt dig till furste över mitt folk Israel. Men du har vandrat pÄ Jerobeams vÀg och kommit mitt folk Israel att synda, sÄ att de hava förtörnat mig genom sina synder.

3. DÀrför vill jag bortsopa Baesa och hans hus; ja, jag vill göra med ditt hus sÄsom jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus.

4. Den av Baesas hus, som dör i staden, skola hundarna Àta upp, och den av hans hus, som dör ute pÄ marken, skola himmelens fÄglar Àta upp.»

5. Vad nu mer Àr att sÀga om Baesa, om vad han gjorde och om hans bedrifter, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

6. Och Baesa gick till vila hos sina fÀder och blev begraven i Tirsa. Och hans son Ela blev konung efter honom.

7. Men genom profeten Jehu, Hananis son, hade HERRENS ord kommit till Baesa och hans hus, icke allenast för allt det onda som han hade gjort i HERRENS ögon, dÄ han förtörnade honom genom sina hÀnders verk, sÄ att det mÄste gÄ honom sÄsom det gick Jerobeams hus, utan ock dÀrför att han hade förgjort detta.

8. I Asas, Juda konungs, tjugusjÀtte regeringsÄr blev Ela, Baesas son, konung över Israel i Tirsa och regerade i tvÄ Är.

9. Men hans tjÀnare Simri, som var hövitsman för den ena hÀlften av stridsvagnarna, anstiftade en sammansvÀrjning mot honom. Och en gÄng, dÄ han i Tirsa hade druckit sig drucken i Arsas hus, överhovmÀstarens i Tirsa,

10. kom Simri dit och slog honom till döds -- det var i Asas, Juda konungs, tjugusjunde regeringsÄr -- och han sjÀlv blev sÄ konung i hans stÀlle.

11. Och nÀr han hade blivit konung och intagit sin tron, förgjorde han hela Baesas hus, utan att lÄta nÄgon av mankön bliva kvar, varken hans blodsförvanter eller hans vÀnner.

12. SĂ„ utrotade Simri hela Baesas hus, i enlighet med det ord som HERREN hade talat till Baesa genom profeten Jehu --

13. detta för alla de synders skull som Baesa och hans son Ela hade begÄtt, och genom vilka de hade kommit Israel att synda, sÄ att de förtörnade HERREN, Israels Gud, med de fÄfÀngliga avgudar som de dyrkade.

14. Vad nu mer Àr att sÀga om Ela och om allt vad han gjorde, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

15. I Asas, Juda konungs, tjugusjunde regeringsÄr blev Simri konung och regerade i sju dagar, i Tirsa. Folket höll dÄ pÄ att belÀgra Gibbeton, som tillhörde filistéerna.

16. Medan nu folket höll pÄ med belÀgringen, fingo de höra sÀgas »Simri har anstiftat en sammansvÀrjning; han har ock drÀpt konungen.» DÄ gjorde hela Israel samma dag Omri, den israelitiske hÀrhövitsmannen, till konung, i lÀgret.

17. DÀrefter drog Omri med hela Israel upp frÄn Gibbeton, och de angrepo Tirsa.

18. Men nÀr Simri sÄg att staden var intagen, gick han in i konungshusets palatsbyggnad och brÀnde upp konungshuset jÀmte sig sjÀlv i eld och omkom sÄ --

19. detta för de synders skull som han hade begÄtt, i det att han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade pÄ Jerobeams vÀg och i den synd som denne hade gjort, och genom vilken han hade kommit Israel att synda.

20. Vad nu mer Àr att sÀga om Simri och om den sammansvÀrjning som han anstiftade, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

21. Nu delade sig Israels folk i tvÄ hÀlfter; den ena hÀlften av folket höll sig till Tibni, Ginats son, och ville göra honom till konung, och den andra hÀlften höll sig till Omri.

22. Men den del av folket som höll sig till Omri, fick överhanden över den del som höll sig till Tibni, Ginats son. Och nÀr Tibni var död, blev Omri konung.

23. I Asas, Juda konungs, trettioförsta regeringsÄr blev Omri konung över Israel och regerade i tolv Är; i Tirsa regerade han i sex Är.

24. Han köpte berget Samaria av Semer för tvÄ talenter silver; och han bebyggde berget och kallade staden som han byggde dÀr Samaria, efter Semer, den man som hade varit bergets Àgare.

25. Men Omri gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han gjorde mer ont Àn nÄgon av dem som hade varit före honom.

26. Han vandrade i allt pÄ Jerobeams, Nebats sons, vÀg och i de synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda, sÄ att de förtörnade HERREN, Israels Gud, med de fÄfÀngliga avgudar de dyrkade.

27. Vad nu mer Àr att sÀga om Omri, om vad han gjorde och om de bedrifter han utförde, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

28. Och Omri gick till vila hos sina fÀder och blev begraven i Samaria. Och hans son Ahab blev konung efter honom.

29. Ahab, Omris son, blev konung över Israel i Asas, Juda konungs, trettioÄttonde regeringsÄr; sedan regerade Ahab, Omris son, i tjugutvÄ Är över Israel i Samaria.

30. Men Ahab, Omris son, gjorde vad ont var i HERRENS ögon, mer Àn nÄgon av dem som hade varit före honom.

31. Det var honom icke nog att vandra i Jerobeams, Nebats sons, synder; han tog ock till hustru Isebel, dotter till Etbaal, sidoniernas konung, och gick sÄ Ästad och tjÀnade Baal och tillbad honom.

32. Och han reste ett altare Ă„t Baal i Baalstemplet som han hade byggt i Samaria.

33. DÀrtill lÀt Ahab göra Aseran. SÄ gjorde Ahab mer till att förtörna HERREN, Israels Gud, Àn nÄgon av de Israels konungar som hade varit före honom.

34. Under hans tid byggde beteliten Hiel Äter upp Jeriko. Men nÀr han lade dess grund, kostade det honom hans Àldste son Abiram, och nÀr han satte upp dess portar, kostade det honom hans yngste son Segib -- i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom Josua, Nuns son.

1. Och tisbiten Elia, en man som förut hade uppehÄllit sig i Gilead, sade till Ahab: »SÄ sant HERREN, Israels Gud, lever, han vilkens tjÀnare jag Àr, under dessa Är skall varken dagg eller regn falla, med mindre jag sÀger det.»

2. Och HERRENS ord kom till honom; han sade:

3. »GÄ bort hÀrifrÄn och begiv dig österut, och göm dig vid bÀcken Kerit, som österifrÄn rinner ut i Jordan.

4. Din dryck skall du fÄ ur bÀcken, och korparna har jag bjudit att dÀr förse dig med föda.»

5. DÄ gick han bort och gjorde sÄsom HERREN hade befallt; han gick bort och uppehöll sig vid bÀcken Kerit, som österifrÄn rinner ut i Jordan.

6. Och korparna förde till honom bröd och kött om morgonen, och bröd och kött om aftonen, och sin dryck fick han ur bÀcken.

7. Men efter nÄgon tid torkade bÀcken ut, dÀrför att det icke regnade i landet.

8. DĂ„ kom HERRENS ord till honom; han sade:

9. »StÄ upp och gÄ till Sarefat, som hör till Sidon, och uppehÄll dig dÀr. Se, jag har dÀr bjudit en Ànka att förse dig med föda.»

10. Han stod upp och gick till Sarefat. Och nÀr han kom till stadsporten, fick han dÀr se en Ànka som samlade ved. DÄ ropade han till henne och sade: »HÀmta litet vatten Ät mig i kÀrlet, sÄ att jag fÄr dricka.»

11. NÀr hon nu gick för att hÀmta det, ropade han efter henne och sade: »Tag ock med dig ett stycke bröd Ät mig.»

12. Men hon svarade: »SÄ sant HERREN, din Gud, lever, jag Àger icke en kaka bröd, utan allenast en hand full mjöl i krukan och litet olja i kruset. Och se, hÀr har jag samlat ihop ett par vedpinnar, och jag gÄr nu hem och tillreder det Ät mig och min son, för att vi mÄ Àta det och sedan dö.»

13. DÄ sade Elia till henne: »Frukta icke; gÄ och gör sÄsom du har sagt. Men red först till en liten kaka dÀrav Ät mig, och bÀr ut den till mig; red sedan till Ät dig och din son.

14. Ty sÄ sÀger HERREN, Israels Gud: Mjölet i krukan skall icke taga slut, och oljan i kruset skall icke tryta, intill den dag dÄ HERREN lÄter det regna pÄ jorden.»

15. DÄ gick hon Ästad och gjorde sÄsom Elia hade sagt. Och hon hade sedan att Àta, hon sjÀlv och han och hennes husfolk, en lÄng tid.

16. Mjölet i krukan tog icke slut, och oljan i kruset tröt icke, i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom Elia.

17. Men hÀrefter hÀnde sig, att kvinnans, hans vÀrdinnas, son blev sjuk; hans sjukdom blev mycket svÄr, sÄ att han till slut icke mer andades.

18. DÄ sade hon till Elia: »Vad har du med mig att göra, du gudsman? Du har kommit till mig, för att min missgÀrning skulle bliva ihÄgkommen, sÄ att min son mÄste dö.»

19. Men han sade till henne: »Giv mig din son.» Och han tog honom ur hennes famn och bar honom upp i salen dÀr han bodde och lade honom pÄ sin sÀng.

20. Och han ropade till HERREN och sade: »HERRE, min Gud, har du vÀl kunnat göra sÄ illa mot denna Ànka, vilkens gÀst jag Àr, att du har dödat hennes son?»

21. DÀrefter strÀckte han sig ut över gossen tre gÄnger och ropade till HERREN och sade: »HERRE, min Gud, lÄt denna gosses sjÀl komma tillbaka in i honom.»

22. Och HERREN hörde Elias röst, och gossens sjÀl kom tillbaka in i honom, och han fick liv igen.

23. Och Elia tog gossen och bar honom frÄn salen ned i huset och gav honom Ät hans moder. Och Elia sade: »Se, din son lever.»

24. DÄ sade kvinnan till Elia: »Nu vet jag att du Àr en gudsman, och att HERRENS ord i din mun Àr sanning.»

1. En lÄng tid hÀrefter, pÄ tredje Äret, kom HERRENS ord till Elia; han sade: »GÄ Ästad och trÀd fram för Ahab, sÄ skall jag sedan lÄta det regna pÄ jorden.»

2. DÄ gick Elia Ästad för att trÀda fram för Ahab. Men hungersnöden var dÄ stor i Samaria.

3. Och Ahab kallade till sig Obadja, sin överhovmÀstare; men Obadja dyrkade HERREN med stor iver.

4. Och nÀr Isebel utrotade HERRENS profeter, hade Obadja tagit ett hundra profeter och gömt dem, femtio man Ät gÄngen, i en grotta och försett dem med mat och dryck.

5. Ahab sade nu till Obadja: »Far igenom landet till alla vattenkÀllor och alla bÀckar. KanhÀnda skola vi finna grÀs, sÄ att vi kunna behÄlla hÀstar och mulÄsnor vid liv och slippa att slakta ned nÄgon boskap.»

6. Och de fördelade mellan sig landet som de skulle draga i genom. Ahab for en vÀg för sig, och Obadja for en annan vÀg för sig.

7. NĂ€r nu Obadja fĂ€rdades sin vĂ€g fram, fick han se Elia komma emot sig. Och han kĂ€nde igen denne och föll ned pĂ„ Sitt ansikte och sade: Ȁr du hĂ€r, min herre Elia?»

8. Han svarade honom: »Ja. GÄ och sÀg till din herre: 'Elia Àr hÀr.'»

9. DÄ sade han: »Varmed har jag försyndat mig, eftersom du vill giva din tjÀnare i Ahabs hand och lÄta honom döda mig?

10. SÄ sant HERREN, din Gud, lever, det finnes icke nÄgot folk eller nÄgot rike dit min herre icke har sÀnt för att söka efter dig; och om man har svarat: 'Han Àr icke hÀr', sÄ har han av det riket eller det folket tagit en ed, att man icke har funnit dig.

11. Och nu sÀger du: 'GÄ och sÀg till din herre: Elia Àr hÀr!'

12. Om nu, nÀr jag gÄr ifrÄn dig, HERRENS Ande skulle rycka bort dig, jag vet icke vart, och jag likvÀl komme med ditt budskap till Ahab, sÄ skulle han drÀpa mig, nÀr han icke funne dig. Och dock har ju jag, din tjÀnare, fruktat HERREN allt ifrÄn min ungdom.

13. Har det icke blivit berÀttat för min herre vad jag gjorde, nÀr Isebel drÀpte HERRENS profeter, huru jag gömde ett hundra av HERRENS profeter, femtio man och Äter femtio, i en grotta och försÄg dem med mat och dryck?

14. Och nu sÀger du: 'GÄ och sÀg till din herre: Elia Àr hÀr!' -- för att han skall drÀpa mig.»

15. Men Elia svarade: »SÄ sant HERREN Sebaot lever, han vilkens tjÀnare jag Àr, redan i dag skall jag trÀda fram för honom.»

16. DÄ gick Obadja Ahab till mötes och förkunnade detta för honom; och Ahab begav sig Ästad för att möta Elia.

17. Och nĂ€r Ahab fick se Elia, sade Ahab till honom: Ȁr du hĂ€r, du som drager olycka över Israel?»

18. Han svarade: »Det Àr icke jag, som drager olycka över Israel, utan du och din faders hus, dÀrmed att I övergiven HERRENS bud, och dÀrmed att du följer efter Baalerna.

19. Men sÀnd nu bort och församla hela Israel till mig pÄ berget Karmel, jÀmte Baals fyra hundra femtio profeter och Aserans fyra hundra profeter, som Àta vid Isebels bord.»

20. DÄ sÀnde Ahab omkring bland Israels barn och lÀt församla profeterna pÄ berget Karmel.

21. Och Elia trĂ€dde fram för allt folket och sade: »Huru lĂ€nge viljen I halta pĂ„ bĂ„da sidor? Är det HERREN som Ă€r Gud, sĂ„ följen efter honom; men om Baal Ă€r det, sĂ„ följen efter honom.» Och folket svarade honom icke ett ord.

22. DÄ sade Elia till folket: »Jag allena Àr kvar sÄsom HERRENS Profet, och Baals profeter Àro fyra hundra femtio man.

23. MÄ man nu giva oss tvÄ tjurar, och mÄ de vÀlja ut Ät sig den ena tjuren och stycka den och lÀgga den pÄ veden, utan att tÀnda eld dÀrpÄ, sÄ vill jag reda till den andra tjuren och lÀgga den pÄ veden, utan att tÀnda eld dÀrpÄ.

24. DÀrefter mÄn I Äkalla eder guds namn, men sjÀlv vill jag Äkalla HERRENS namn. »Den gud som dÄ svarar med eld, han vare Gud.» Allt folket svarade och sade. »Ditt förslag Àr gott.»

25. DÄ sade Elia till Baals profeter: »VÀljen ut Ät eder den ena tjuren och reden till den, I först, ty I Àren flertalet; Äkallen dÀrefter eder guds namn, men eld fÄn I icke tÀnda.»

26. DÄ togo de den tjur som han gav dem och redde till den; sedan Äkallade de Baals namn frÄn morgonen Ànda till middagen och ropade: »Baal, svara oss.» Men icke ett ljud hördes, och ingen svarade. Och alltjÀmt haltade de Ästad kring altaret som man hade gjort.

27. NÀr det sÄ blev middag, gÀckades Elia med dem och sade: »Ropen Ànnu högre, ty visserligen Àr han en gud, men han har vÀl nÄgot att begrunda, eller ock har han gÄtt avsides, eller Àr han pÄ resa; kanhÀnda sover han, men dÄ skall han vÀl vakna.»

28. DÄ ropade de Ànnu högre och ristade sig, sÄsom deras sed var, med svÀrd och spjut, sÄ att blodet kom ut pÄ dem.

29. NÀr det sedan hade blivit eftermiddag, fattades de av profetiskt raseri, och höllo sÄ pÄ Ànda till den tid dÄ spisoffret frambÀres. Men icke ett ljud hördes, ingen svarade, och ingen tycktes heller akta pÄ dem.

30. Och Elia sade till allt folket: »TrÀden hitfram till mig.» SÄ trÀdde nu allt folket fram till honom. DÄ satte han Äter i stÄnd HERRENS altare, som hade blivit nedrivet.

31. Elia tog tolv stenar, lika mÄnga som Jakobs söners stammar -- den mans, till vilken detta HERRENS ord hade kommit: »Israel skall vara ditt namn.»

32. Och han byggde av stenarna ett altare i HERRENS namn och gjorde omkring altaret en grav, stor nog för ett utsÀde av tvÄ sea-mÄtt.

33. DÀrefter lade han upp veden, styckade tjuren och lade den pÄ veden.

34. Sedan sade han: »Fyllen fyra krukor med vatten, och gjuten ut vattnet över brÀnnoffret och veden.» Han sade ytterligare: »Gören sÄ Ànnu en gÄng.» Och de gjorde sÄ för andra gÄngen. DÀrefter sade han: »Gören sÄ för tredje gÄngen.» Och de gjorde sÄ för tredje gÄngen.

35. Och vattnet flöt runt omkring altaret; och han lÀt fylla ocksÄ graven med vatten.

36. DÄ nu tiden var inne att frambÀra spisoffret, trÀdde profeten Elia fram och sade: »HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud, lÄt det i dag bliva kunnigt att du Àr Gud i Israel, och att jag Àr din tjÀnare, och att det Àr pÄ din befallning jag har gjort allt detta.»

37. Svara mig, HERRE, svara mig, sÄ att detta folk förnimmer att det Àr du, HERRE, som Àr Gud, i det att du vÀnder om deras hjÀrtan.»

38. »DÄ föll HERRENS ed ned och förtÀrde brÀnnoffret, veden, stenarna och jorden, och uppslickade vattnet som var i graven.

39. NÀr allt folket sÄg detta, föllo de ned pÄ sina ansikten och sade: »HERREN Àr det som Àr Gud! HERREN Àr det som Àr Gud!»

40. Men Elia sade till dem: »Gripen Baals profeter; lÄten ingen av dem komma undan.» Och de grepo dem. Och Elia lÀt föra dem ned till bÀcken Kison och slakta dem dÀr.

41. Och Elia sade till Ahab: »Begiv dig ditupp, Àt och drick, ty jag hör bruset av regn.»

42. DÄ begav sig Ahab ditupp för att Àta och dricka. Men Elia steg upp pÄ Karmels topp, hukade sig ned mot jorden och sÀnkte sitt ansikte mellan sina knÀn.

43. Och han sade till sin tjÀnare »GÄ upp och skÄda ut Ät havet.» Denne gick dÄ upp och skÄdade ut, men sade: »Jag ser ingenting.» SÄ tillsade han honom sju gÄnger att gÄ tillbaka.

44. NÀr han dÄ kom dit sjunde gÄngen sade han: »Nu ser jag ett litet moln, icke större Àn en mans hand, stiga upp ur havet.» DÄ sade han: »GÄ upp och sÀg till Ahab: SpÀnn för och far ned, sÄ att regnet icke hÄller dig kvar.»

45. Och i ett ögonblick förmörkades himmelen av moln och storm, och ett starkt regn föll. Och Ahab steg upp i sin vagn och for till Jisreel.

46. Men HERRENS hand hade kommit över Elia, sÄ att han omgjorde sina lÀnder och sprang framför Ahab Ànda inemot Jisreel.

1. Men nÀr Ahab berÀttade för Isebel allt vad Elia hade gjort, och huru han hade drÀpt alla profeterna med svÀrd,

2. SÀnde Isebel en budbÀrare till Elia och lÀt sÀga: »Gudarna straffe mig nu och framgent om jag icke i morgon vid denna tid lÄter det gÄ med ditt liv sÄsom det gick med alla dessas liv.»

3. NÀr han förnam detta, stod han upp och begav sig i vÀg för att rÀdda sitt liv, och han kom sÄ till Beer-Seba, som hör till Juda; dÀr lÀmnade han kvar sin tjÀnare.

4. Men sjÀlv gick han ut i öknen en dagsresa. DÀr satte han sig under en ginstbuske; och han önskade sig döden och sade: »Det Àr nog; tag nu mitt liv, HERRE, ty jag Àr icke förmer Àn mina fÀder.»

5. DÀrefter lade han sig att sova under en ginstbuske. Men se, dÄ rörde en Àngel vid honom och sade till honom: »StÄ upp och Àt.»

6. NÀr han dÄ sÄg upp, fick han vid sin huvudgÀrd se ett bröd, sÄdant som bakas pÄ glödande stenar, och ett krus med vatten. Och han Ät och drack och lade sig Äter ned.

7. Men HERRENS Àngel rörde Äter vid honom, för andra gÄngen, och sade: »StÄ upp och Àt, ty eljest bliver vÀgen dig för lÄng.»

8. DÄ stod han upp och Ät och drack, och gick sÄ, styrkt av den maten, i fyrtio dagar och fyrtio nÀtter, Ànda till Guds berg Horeb.

9. DÀr gick han in i en grotta, och i den stannade han över natten. DÄ kom HERRENS ord till honom; han sade till honom: »Vad vill du hÀr, Elia?»

10. Han svarade: »Jag har nitÀlskat för HERREN, hÀrskarornas Gud. Ty Israels barn hava övergivit ditt förbund, rivit ned dina altaren och drÀpt dina profeter med svÀrd; jag allena Àr kvar, och de stÄ efter att taga mitt liv.»

11. Han sade: »GÄ ut och stÀll dig pÄ berget inför HERREN.» DÄ gick HERREN fram dÀr, och en stor och stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder klippor, gick före HERREN; men icke var HERREN i stormen. Efter stormen kom en jordbÀvning; men icke var HERREN i jordbÀvningen.

12. Efter jordbÀvningen kom en eld; men icke var HERREN i elden. Efter elden kom ljudet av en sakta susning.

13. SÄ snart Elia hörde detta, skylde han sitt ansikte med manteln och gick ut och stÀllde sig vid ingÄngen till grottan. DÄ kom en röst till honom och sade: »Vad vill du hÀr, Elia?»

14. Han svarade: »Jag har nitÀlskat för HERREN, hÀrskarornas Gud. Ty Israels barn hava övergivit ditt förbund, rivit ned dina altaren och drÀpt dina profeter med svÀrd; jag allena Àr kvar, och de stÄ efter att taga mitt liv.»

15. HERREN sade till honom: »GÄ nu tillbaka igen, och tag vÀgen till Damaskus' öken, och gÄ in och smörj Hasael till konung över Aram.

16. Och Jehu, Nimsis son, skall du smörja till konung över Israel. Och till profet i ditt stÀlle skall du smörja Elisa, Safats son, frÄn Abel-Mehola.

17. Och sÄ skall ske: den som kommer undan Hasaels svÀrd, honom skall Jehu döda, och den som kommer undan Jehus svÀrd, honom skall Elisa döda.

18. Men jag skall lÄta sju tusen mÀn bliva kvar i Israel, alla de knÀn som icke hava böjt sig för Baal, och var mun som icke har givit honom hyllningskyss.»

19. NÀr han sedan gick dÀrifrÄn, trÀffade han pÄ Elisa, Safats son, som höll pÄ att plöja; tolv par oxar gingo framför honom, och sjÀlv körde han det tolfte paret. Och Elia gick fram till honom och kastade sin mantel över honom.

20. DÄ slÀppte han oxarna och skyndade efter Elia och sade: »LÄt mig först fÄ kyssa min fader och min moder, sÄ vill jag sedan följa dig.» Han sade till honom: »VÀlan, du mÄ gÄ tillbaka igen; du vet ju vad jag har gjort med dig.»

21. DÄ lÀmnade han honom och gick tillbaka och tog sina bÄda oxar och slaktade dem, och med oxarnas ok kokade han deras kött; detta gav han Ät folket, och de Äto. DÀrefter stod han upp och följde Elia och blev hans tjÀnare.

1. Och Ben-Hadad, konungen i Aram, samlade hela sin hÀr; han hade med sig trettiotvÄ konungar jÀmte hÀstar och vagnar. Han drog upp och belÀgrade Samaria och ansatte det.

2. Och han skickade sÀndebud in i staden till Ahab, Israels konung,

3. och lÀt sÀga honom: »SÄ sÀger Ben-Hadad: Ditt silver och ditt guld tillhör mig, och det bÀsta du har av kvinnor och barn tillhör mig ock.»

4. Israels konung svarade och sade: »SÄsom du har sagt, min herre konung: jag sjÀlv och allt vad jag har tillhör dig.»

5. Men sÀndebuden kommo tillbaka och sade: »SÄ sÀger Ben-Hadad: Jag har ju sÀnt till dig och lÄtit sÀga: 'Ditt silver och ditt guld, dina kvinnor och dina barn skall du giva mig.'

6. Och nu skall jag sannerligen i morgon vid denna tid sÀnda mina tjÀnare till dig, för att de mÄ genomsöka ditt hus och dina tjÀnares hus; och allt som Àr dina ögons lust skola de taga med sig och föra bort.»

7. DÄ kallade Israels konung till sig alla de Àldste i landet och sade: »MÀrken och sen huru denne stÄr efter vÄrt fördÀrv. Ty nÀr han sÀnde till mig och begÀrde mina kvinnor och mina barn, mitt silver och mitt guld, vÀgrade jag ju icke att giva honom det.»

8. Alla de Àldste och allt folket sade till honom: »Hör icke pÄ honom och gör honom icke till viljes.»

9. SÄ svarade han dÄ Ben-Hadads sÀndebud: »SÀgen till min herre konungen: Allt, varom du förra gÄngen sÀnde bud till din tjÀnare, det vill jag foga mig i; men detta kan jag icke foga mig i.» Och sÀndebuden vÀnde tillbaka med detta svar.

10. DÄ sÀnde Ben-Hadad till honom och lÀt sÀga: »Gudarna straffe mig nu och framgent, om Samarias grus skall rÀcka till att fylla hÀnderna pÄ allt det folk som följer mig.»

11. Men Israels konung svarade och sade: »SÀgen sÄ: Icke mÄ den som omgjordar sig med svÀrdet berömma sig likt den som spÀnner det av sig.»

12. SÄ snart Ben-Hadad hörde detta svar, dÀr han satt och drack med konungarna i lÀgerhyddorna, sade han till sina tjÀnare: »Gören eder redo.» Och de gjorde sig redo till att angripa staden.

13. DÄ trÀdde en profet fram till Ahab, Israels konung, och sade: »SÄ sÀger HERREN: Ser du hela denna stor hop? Se, jag vill i dag giva den i din hand, pÄ det att du mÄ förnimma att jag Àr HERREN.»

14. DÄ frÄgade Ahab: »Genom vem? Han svarade: »SÄ sÀger HERREN: Genom landshövdingarnas mÀn.» Han frÄgade ytterligare: »Vem skall begynna striden?» Han svarade: »Du sjÀlv.»

15. SÄ mönstrade han dÄ landshövdingarnas mÀn, och de voro tvÄ hundra trettiotvÄ, dÀrefter mönstrade han allt folket, alla Israels barn, sju tusen man.

16. Och vid middagstiden gjorde de ett utfall, just nÀr Ben-Hadad höll pÄ att dricka sig drucken i lÀgerhyddorna, tillsammans med de trettiotvÄ konungar som sade kommit honom till hjÀlp.

17. Landshövdingarnas mÀn drogo först ut. Och de kunskapare som Ben-Hadad sÀnde ut underrÀttade honom om att folk kom ut frÄn Samaria.

18. DÄ sade han: »Om de hava dragit ut i fredlig avsikt, sÄ gripen dem levande; och om de hava dragit ut till strid, sÄ gripen dem ock levande.»

19. Men nÀr dessa -- landshövdingarnas mÀn och hÀren som följde dem -- hade kommit ut ur staden,

20. höggo de ned var och en sin man, och araméerna flydde, och Israel förföljde dem. Och Ben-Hadad, konungen i Aram, kom undan pÄ en hÀst, jÀmte nÄgra ryttare.

21. Och Israels konung drog ut och slog bÄde ryttarhÀren och vagnshÀren och tillfogade araméerna ett stort nederlag.

22. Men profeten trÀdde fram till Israels konung och sade till honom: »Grip dig nu an; och betÀnk och se till, vad du bör göra, ty nÀsta Är kommer konungen i Aram att Äter draga upp mot dig.»

23. Men den arameiske konungens tjÀnare sade till honom: »Deras gud Àr en bergsgud; dÀrför hava de blivit oss övermÀktiga. LÄt oss nu strida mot dem pÄ slÀtten, sÄ skola vi förvisso bliva dem övermÀktiga.

24. Och vidare mÄste du göra sÄ: avsÀtt var och en av konungarna frÄn hans plats, och insÀtt stÄthÄllare i deras stÀlle.

25. Skaffa dig sedan sjÀlv en hÀr, lika stor som den du har förlorat, med lika mÄnga hÀstar och lika mÄnga vagnar, och lÄt oss sedan strida mot dem pÄ slÀtten, sÄ skola vi förvisso bliva dem övermÀktiga.» Och han lyssnade till deras ord och gjorde sÄ.

26. Följande Är mönstrade Ben-Hadad araméerna och drog sÄ upp till Afek för att strida mot Israel.

27. Israels barn hade ock blivit mönstrade och försedda med livsmedel och tÄgade dÀrefter emot dem. Och Israels barn lÀgrade sig gent emot dem, lika tvÄ smÄ gethjordar, under det att araméerna uppfyllde landet.

28. DÄ trÀdde gudsmannen fram och sade till Israels konung: »SÄ sÀger HERREN: DÀrför att araméerna hava sagt: 'HERREN Àr en bergsgud och icke en dalgud', dÀrför giver jag hela denna stora hop i din hand, pÄ det att I mÄn förnimma att jag Àr HERREN.»

29. Och de voro lÀgrade mitt emot varandra i sju dagar. PÄ sjunde dagen kom det till strid, och Israels barn slogo dÄ av araméerna hundra tusen man fotfolk, detta pÄ en enda dag.

30. De ÄterstÄende flydde in i staden Afek; men stadsmuren föll ned över tjugusju tusen man, dem som Äterstodo. Ben-Hadad flydde ocksÄ och kom in i staden och sprang frÄn kammare till kammare.

31. DÄ sade hans tjÀnare till honom: »Vi hava hört att konungarna av Israels hus Àro nÄdiga konungar. LÄt oss dÀrför sÀtta sÀcktyg om vÄra lÀnder och rep om vÄra huvuden och giva oss Ät Israels konung; kanhÀnda lÄter han dig dÄ fÄ leva.»

32. Och de bundo sĂ€cktyg omkring sina lĂ€nder och rep omkring sina huvuden och kommo sĂ„ till Israels konung och sade: »Din tjĂ€nare Ben-Hadad beder: 'LĂ„t mig fĂ„ leva.'» Han svarade: Ȁr han Ă€nnu vid liv, han min broder?»

33. MÀnnen, som i detta hans ord sÄgo ett gott varsel, skyndade att taga fasta dÀrpÄ och sade: »Ja, din broder Àr Ben-Hadad.» Han sade: »GÄn och hÀmten honom hit.» DÄ gav sig Ben-Hadad Ät honom, och han lÀt honom stiga upp i sin vagn.

34. Och Ben-Hadad sade till honom: »De stÀder som min fader tog frÄn din fader vill jag giva tillbaka, och du skall för din rÀkning fÄ inrÀtta handelskvarter i Damaskus, sÄsom min fader fick göra i Samaria.» »VÀlan», sade Ahab, »pÄ sÄdana villkor vill jag giva dig fri.» Och han slöt ett fördrag med honom och gav honom fri.

35. Och en av profetlÀrjungarna sade pÄ HERRENS befallning till en annan: »SlÄ till mig.» Men mannen vÀgrade att slÄ honom.

36. DÄ sade han till honom: »Eftersom du icke har lyssnat till HERRENS röst, dÀrför skall ett lejon slÄ ned dig, nÀr du gÄr ifrÄn mig.» Och nÀr han gick sin vÀg ifrÄn honom, kom ett lejon emot honom och slog ned honom.

37. Sedan trÀffade han en annan man och sade: »SlÄ till mig.» Och mannen slog honom sÄ hÄrt, att sÄr uppstod dÀrav.

38. DÀrefter gick profeten och stÀllde sig i konungens vÀg, sedan han hade gjort sig oigenkÀnnlig genom att sÀtta en bindel över ögonen.

39. NÀr nu konungen kom dÀrfram, ropade han till konungen och sade: »Din tjÀnare hade givit sig ut i striden, dÄ i detsamma en man kom dÀrifrÄn och förde till mig en annan man och sade: 'Vakta denne man; om han kommer bort, skall det gÄ dig sÄsom det skulle hava gÄtt honom, eller ock mÄste du betala en talent silver.'

40. Nu hÀnde sig, under det din tjÀnare hade att syssla Àn hÀr Àn dÀr, att mannen kom undan.» Israels konung sade till honom: »Din dom Àr given; du har ju sjÀlv avkunnat den.»

41. DÄ tog han skyndsamt bort bindeln frÄn sina ögon, och Israels konung kÀnde igen honom och sÄg att han var en av profeterna.

42. Och han sade till konungen: »SÄ sÀger HERREN: DÀrför att du har slÀppt ur din hand den man som av mig var given till spillo, skall det gÄ dig sÄsom det skulle hava gÄtt honom, och ditt folk sÄsom det har gÄtt hans folk.»

43. Och Israels konung begav sig hem, missmodig och vred, och kom till Samaria.

1. DÀrefter hÀnde sig följande. Jisreeliten Nabot hade en vingÄrd i Jisreel bredvid Ahabs palats, konungens i Samaria.

2. Och Ahab talade till Nabot och sade: »LÄt mig fÄ din vingÄrd för att dÀrav göra mig en kökstrÀdgÄrd, eftersom den ligger sÄ nÀra intill mitt hus; jag vill giva dig en bÀttre vingÄrd i stÀllet, eller om dig sÄ behagar, vill jag giva dig penningar sÄsom betalning för den.»

3. Men Nabot svarade Ahab: »HERREN lÄte det vara fjÀrran ifrÄn mig att jag skulle lÄta dig fÄ mina fÀders arvedel.»

4. DÄ gick Ahab hem till sitt, missmodig och vred för det svars skull som jisreeliten Nabot hade givit honom, nÀr denne sade: »Jag vill icke lÄta dig fÄ mina fÀders arvedel.» Och han lade sig pÄ sin sÀng och vÀnde bort sitt ansikte och Ät intet.

5. DÄ kom hans hustru Isebel in till honom och frÄgade honom: »Varför Àr du sÄ missmodig, och varför Àter du intet?»

6. Han svarade henne: »DÀrför att nÀr jag talade till jisreeliten Nabot och sade till honom: 'LÄt mig fÄ din vingÄrd för penningar, eller om du sÄ önskar, vill jag giva dig en annan vingÄrd i stÀllet', dÄ svarade han: 'Jag vill icke lÄta dig fÄ min vingÄrd.'

7. DĂ„ sade hans hustru Isebel honom: Ȁr det du som nu regerar över Israel? StĂ„ upp och Ă€t och var vid gott mod; jag skall skaffa dig jisreeliten Nabot vingĂ„rd.

8. DÀrefter skrev hon ett brev i Ahabs namn och satte sigill under det med hans signetring, och sÀnde sÄ brevet till de Àldste och förnÀmsta i Nabots stad, de som bodde dÀr jÀmte honom.

9. Och hon skrev i brevet sÄ: »Lysen ut en fasta, och lÄten Nabot sitta lÀngst fram bland folket.

10. Och lÄten sÄ tvÄ onda mÀn sÀtta sig mitt emot honom, och lÄten dem vittna emot honom och sÀga: 'Du har talat förgripligt mot Gud och konungen.' Fören sÄ ut honom och stenen honom till döds.»

11. Och de Àldsta och förnÀmsta mÀnnen i staden, de som bodde dÀr i hans stad, handlade i enlighet med det bud som Isebel hade sÀnt dem, och sÄsom det var skrivet i brevet som hon hade sÀnt till dem.

12. De lyste ut en fasta och lÀto Nabot sitta lÀngst fram bland folket.

13. Och de tvÄ onda mÀnnen kommo och satte sig mitt emot honom; och de onda mÀnnen vittnade mot Nabot inför folket och sade: Nabot har talat förgripligt mot Gud och konungen.» DÄ förde man honom utanför staden och stenade honom till döds.

14. DÀrefter sÀnde de bud till Isebel och lÀto sÀga: »Nabot har blivit stenad till döds.»

15. SÄ snart Isebel hörde att Nabot var stenad till döds, sade hon till Ahab: »StÄ upp och tag jisreeliten Nabots vingÄrd i besittning, den som han vÀgrade att lÄta dig fÄ för penningar; ty Nabot Àr icke lÀngre vid liv, utan han Àr död.»

16. SÄ snart Ahab hörde att Nabot var död, stod han upp och begav sig Ästad ned till jisreeliten Nabots vingÄrd för att taga den i besittning.

17. Men HERRENS ord kom till tisbiten Elia; han sade:

18. »StÄ upp, gÄ Ästad och möt Ahab, Israels konung, som bor i Samaria. Du trÀffar honom i Nabots vingÄrd, dit han har gÄtt ned för att taga den i besittning.

19. Och du skall tala till honom och sÀga: 'SÄ sÀger HERREN: Har du till redan hunnit att bÄde drÀpa och tilltrÀda arvet?' DÀrefter skall du tala till honom och sÀga: 'SÄ sÀger HERREN: PÄ samma stÀlle dÀr hundarna hava slickat Nabots blod skola hundarna slicka ocksÄ ditt blod.'»

20. Ahab sade till Elia: »Har du Àntligen funnit mig, du min fiende?» Han svarade: »Ja, jag har funnit dig. Eftersom du har sÄlt dig till att göra vad ont Àr i HERRENS ögon,

21. dÀrför skall jag ock lÄta vad ont Àr komma över dig och skall bortsopa dig, och av Ahabs hus skall jag utrota allt mankön, bÄde smÄ och stora i Israel.

22. Och jag skall göra med ditt hus sÄsom jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus, och sÄsom jag gjorde med Baesas, Ahias sons, hus, dÀrför att du har förtörnat mig och kommit Israel att synda.

23. OcksÄ om Isebel har HERREN talat och sagt: Hundarna skola Àta upp Isebel invid Jisreels murar.

24. Ja, den av Ahabs hus, som dör i staden, skola hundarna Àta upp, och den som dör ute pÄ marken skola himmelens fÄglar Àta upp.»

25. (OcksÄ har ingen varit sÄsom Ahab, han som sÄlde sig till att göra vad ont var i HERRENS ögon, nÀr hans hustru Isebel uppeggade honom dÀrtill.

26. Mycken styggelse förövade han, i det han följde efter de elÀndiga avgudarna, alldeles sÄsom amoréerna hade gjort, vilka HERREN fördrev för Israels barn.)

27. Men nÀr Ahab hörde de orden, rev han sönder sina klÀder och svepte sÀcktyg om sin kropp och fastade; och han lÄg höljd i sÀcktyg och gick tyst omkring.

28. DĂ„ kom HERRENS ord till tisbiten Elia; han sade:

29. »Har du sett huru Ahab ödmjukar sig inför mig? DÀrför att han sÄ ödmjukar sig inför mig, skall jag icke lÄta olyckan komma i hans tid; först i hans sons tid skall jag lÄta olyckan komma över hans hus.»

1. Och de sutto i ro i tre Ă„r, under vilka intet krig var mellan Aram och Israel.

2. Men i det tredje Ă„ret for Josafat, Juda konung, ned till Israels konung.

3. Och Israels konung sade till sina tjÀnare: »I veten ju att Ramot i Gilead tillhör oss. Och likvÀl sitta vi stilla och taga det icke ifrÄn konungen i Aram.»

4. Och han frÄgade Josafat: Vill du draga med mig för att belÀgra Ramot i Gilead?» Josafat svarade Israels konung: »Jag sÄsom du, mitt folk sÄsom ditt folk, mina hÀstar sÄsom dina hÀstar!»

5. Men Josafat sade ytterligare till Israels konung: »FrÄga dock först HERREN hÀrom.»

6. DÄ församlade Israels konung profeterna, vid pass fyra hundra mÀn, och frÄgade dem: »Skall jag draga Ästad mot Ramot i Gilead för att belÀgra det, eller skall jag avstÄ dÀrifrÄn?» De svarade: »Drag ditupp; Herren skall giva det i konungens hand.»

7. Men Josafat sade: »Finnes hÀr ingen annan HERRENS profet, sÄ att vi kunna frÄga genom honom?»

8. Israels konung svarade Josafat: »HÀr finnes Ànnu en man, Mika, Jimlas son, genom vilken vi kunna frÄga HERREN; men han Àr mig förhatlig, ty han profeterar aldrig lycka Ät mig, utan allenast olycka.» Josafat sade: »Konungen sÀge icke sÄ.»

9. DÄ kallade Israels konung till sig en hovman och sade: »Skaffa skyndsamt hit Mika, Jimlas son.»

10. Israels konung och Josafat, Juda konung, sutto nu var och en pÄ sin tron, iklÀdda sina skrudar, pÄ en tröskplats vid Samarias port, under det att alla profeterna profeterade inför dem.

11. DÄ gjorde sig Sidkia, Kenaanas son, horn av jÀrn och sade: »SÄ sÀger HERREN: Med dessa skall du stÄnga araméerna, sÄ att de förgöras.»

12. Och alla profeterna profeterade pÄ samma sÀtt och sade: »Drag upp mot Ramot i Gilead, sÄ skall du bliva lyckosam; HERREN skall giva det i konungens hand.»

13. Och budet som hade gÄtt för att tillkalla Mika talade till honom och sade: »Det Àr sÄ, att profeterna med en mun lova konungen lycka; lÄt nu dina ord stÀmma överens med vad de hava talat, och lova ocksÄ du lycka.»

14. Men Mika svarade: »SÄ sant HERREN lever, jag skall allenast tala det som HERREN sÀger till mig.»

15. NÀr han sedan kom till konungen, frÄgade konungen honom: »Mika, skola vi draga Ästad till Ramot i Gilead för att belÀgra det, eller skola vi avstÄ dÀrifrÄn?» Han svarade honom: »Drag ditupp, sÄ skall du bliva lyckosam; HERREN skall giva det i konungens hand.»

16. Men konungen sade till honom: »Huru mÄnga gÄnger skall jag besvÀrja dig att icke tala till mig annat Àn sanning i HERRENS namn?»

17. DÄ sade han: »Jag sÄg hela Israel förskingrat pÄ bergen, likt fÄr som icke hava nÄgon herde. Och HERREN sade: 'Dessa hava icke nÄgon herre; mÄ de vÀnda tillbaka hem i frid, var och en till sitt.'»

18. DÄ sade Israels konung till Josafat: »Sade jag dig icke att denne aldrig profeterar lycka Ät mig, utan allenast olycka?»

19. Men han sade: »Hör alltsÄ HERRENS ord. Jag sÄg HERREN sitta pÄ sin tron och himmelens hela hÀrskara stÄ dÀr hos honom, pÄ hans högra sida och pÄ hans vÀnstra.

20. Och HERREN sade: 'Vem vill locka Ahab att draga upp mot Ramot i Gilead, för att han mÄ falla dÀr?' DÄ sade den ene sÄ och den andre sÄ.

21. Slutligen kom anden fram och stÀllde sig inför HERREN och sade: 'Jag vill locka honom dÀrtill.' HERREN frÄgade honom: 'PÄ vad sÀtt?'

22. Han svarade: 'Jag vill gÄ ut och bliva en lögnens ande i alla hans profeters mun.' DÄ sade han: 'Du mÄ försöka att locka honom dÀrtill, och du skall ocksÄ lyckas; gÄ ut och gör sÄ.'

23. Och se, nu har HERREN lagt en lögnens ande i alla dessa dina profeters mun, medan HERREN ÀndÄ har beslutit att olycka skall komma över dig.»

24. DÄ trÀdde Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag pÄ kinden och sade: »PÄ vilken vÀg har dÄ HERRENS Ande gÄtt bort ifrÄn mig för att tala med dig?»

25. Mika svarade: »Du skall fÄ se det pÄ den dag dÄ du nödgas springa frÄn kammare till kammare för att gömma dig.»

26. Men Israels konung sade: »Tag Mika och för honom tillbaka till Amon, hövitsmannen i staden, och till Joas, konungasonen.

27. Och sÀg: SÄ sÀger konungen: SÀtten denne i fÀngelse och bespisen honom med fÄngkost, till dess jag kommer vÀlbehÄllen hem.»

28. Mika svarade: »Om du kommer vÀlbehÄllen tillbaka, sÄ har HERREN icke talat genom mig.» Och han sade ytterligare: »Hören detta, I folk, allasammans.»

29. SÄ drog nu Israels konung jÀmte Josafat, Juda konung, upp till Ramot i Gilead.

30. Och Israels konung sade till Josafat: »Jag vill förklÀda mig, nÀr jag drager ut i striden, men du mÄ vara klÀdd i dina egna klÀder.» SÄ förklÀdde sig Israels konung, nÀr han drog ut i striden.

31. Men konungen i Aram hade bjudit och sagt till sina trettiotvÄ vagnshövitsmÀn: »I skolen icke giva eder i strid med nÄgon, vare sig liten eller stor, utom med Israels konung allena.»

32. NÀr dÄ hövitsmÀnnen över vagnarna fingo se Josafat, tÀnkte de: »Förvisso Àr detta Israels konung», och vÀnde sig dÀrför till anfall mot honom. DÄ gav Josafat upp ett rop.

33. SÄ snart nu hövitsmÀnnen över vagnarna mÀrkte att det icke var Israels konung, vÀnde de om och lÀto honom vara.

34. Men en man som spÀnde sin bÄge och sköt pÄ mÄfÄ trÀffade Israels konung i en fog pÄ rustningen. DÄ sade denne till sin körsven: »SvÀng om vagnen och för mig ut ur hÀren, ty jag Àr sÄrad.»

35. Och striden blev pÄ den dagen allt hÀftigare, och konungen stod upprÀtt i sin vagn, vÀnd mot araméerna; men om aftonen gav han upp andan. Och blodet frÄn sÄret hade runnit ned i vagnen.

36. Och vid solnedgÄngen gick ett rop genom hÀren: »Var och en till sin stad igen! Var och en till sitt land igen!»

37. SÄ dödades dÄ konungen och blev förd till Samaria; och man begrov konungen dÀr i Samaria.

38. Och nÀr man sköljde vagnen i dammen i Samaria, slickade hundarna hans blod, och skökorna badade sig dÀri -- sÄsom HERREN hade sagt.

39. Vad nu mer Àr att sÀga om Ahab och om allt vad han gjorde, om elfenbenshuset som han byggde, och om alla de stÀder som han byggde, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

40. Och Ahab gick till vila hos sina fÀder. Och hans son Ahasja blev konung efter honom.

41. Men Josafat, Asas sons blev konung över Juda i Ahabs, Israels konungs, fjÀrde regeringsÄr.

42. Trettiofem Är gammal var Josafat, nÀr han blev konung, och han regerade tjugufem Är i Jerusalem. Hans moder hette Asuba, Silhis dotter.

43. Och han vandrade i allt pÄ sin fader Asas vÀg, utan att vika av ifrÄn den; han gjorde nÀmligen vad rÀtt var i HERRENS ögon.

44. Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor att frambÀra offer och tÀnda offereld pÄ höjderna.

45. Och Josafat höll fred med Israels konung.

46. Vad nu mer Àr att sÀga om Josafat och om de bedrifter han utförde och om hans krig, det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.

47. Han utrotade ock ur landet de tempelbolare som Ànnu funnos dÀr, vilka hade lÀmnats kvar i hans fader Asas tid.

48. I Edom fanns dÄ ingen konung, utan en stÄthÄllare regerade dÀr.

49. Och Josafat hade lÄtit bygga Tarsis-skepp, som skulle gÄ till Ofir för att hÀmta guld; men de kommo aldrig Ästad, ty de ledo skeppsbrott vid Esjon-Geber.

50. DÄ sade Ahasja, Ahabs son, till Josafat: »LÄt mitt folk fara med ditt folk pÄ skeppen.» Men Josafat ville icke.

51. Och Josafat gick till vila hos sina fÀder och blev begraven hos sina fÀder i sin fader Davids stad. Och hans son Joram blev konung efter honom.

52. Ahasja, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i Josafats, Juda konungs, sjuttonde regeringsÄr, och han regerade över Israel i tvÄ Är.

53. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade pÄ sin faders och sin moders vÀg och pÄ Jerobeams, Nebats sons, vÀg, hans som hade kommit Israel att synda.

54. Och han tjÀnade Baal och tillbad honom och förtörnade HERREN, Israels Gud, alldeles sÄsom hans fader hade gjort.

VocĂȘ estĂĄ lendo 1 Reis na edição SWEDISH, Swedish, em Sueco.
Este lĂ­vro compĂŽe o Antigo Testamento, tem 22 capĂ­tulos, e 817 versĂ­culos.