2 Reis

1. Efter Ahabs död avföll Moab frÄn Israel.

2. Och Ahasja störtade ned genom gallret i sin Övre sal i Samaria och skadade sig, sĂ„ att han blev sjuk. DĂ„ skickade han Ă„stad sĂ€ndebud och sade till dem: »GĂ„n och frĂ„gen Baal-Sebub, guden i Ekron, om jag skall tillfriskna frĂ„n denna sjukdom.»

3. Men HERRENS Ă€ngel hade talat sĂ„ till tisbiten Elia: »StĂ„ upp och gĂ„ emot konungens i Samaria sĂ€ndebud och tala sĂ„ till dem: 'Är det dĂ€rför att ingen Gud finnes i Israel som I gĂ„n Ă„stad och frĂ„gen Baal-Sebub, guden i Ekron?

4. DÀrför att I gören detta, sÀger HERREN sÄ: Du skall icke komma upp ur den sÀng i vilken du har lagt dig, ty du skall döden dö.'» Och Elia gick.

5. NÀr sedan sÀndebuden kommo tillbaka till konungen, frÄgade han dem: »Varför kommen I tillbaka?»

6. De svarade honom: »En man kom emot oss och sade till oss: 'GĂ„n tillbaka till konungen, som har sĂ€nt eder, och talen sĂ„ till honom: SĂ„ sĂ€ger HERREN: Är det dĂ€rför att ingen Gud finnes i Israel som du sĂ€nder bud för att frĂ„ga Baal-Sebub, guden i Ekron? DĂ€rför att du sĂ„ gör skall du icke komma upp ur den sĂ€ng i vilken du har lagt dig, ty du skall döden dö.'»

7. DÄ frÄgade han dem: »Huru sÄg den mannen ut, som kom emot eder och talade till eder pÄ detta sÀtt?»

8. De svarade honom: »Mannen bar en hÄrmantel och var omgjordad med en lÀdergördel om sina lÀnder.» DÄ sade han: »Det var tisbiten Elia.»

9. Och han sÀnde till honom en underhövitsman med femtio man. Och nÀr denne kom upp till honom, dÀr han satt pÄ toppen av berget, sade han till honom: »Du gudsman, konungen befaller dig att komma ned.»

10. Men Elia svarade och sade till underhövitsmannen: »Om jag Àr en gudsman, sÄ komme eld ned frÄn himmelen och förtÀre dig och dina femtio.» DÄ kom eld ned frÄn himmelen och förtÀrde honom och hans femtio.

11. Och han sÀnde Äter till honom en annan underhövitsman med femtio man. Denne tog till orda och sade till honom: »Du gudsman, sÄ sÀger konungen: Kom strax ned.»

12. Men Elia svarade och sade till dem: »Om jag Àr en gudsman, sÄ komme eld ned frÄn himmelen och förtÀre dig och dina femtio.» DÄ kom Guds eld ned frÄn himmelen och förtÀrde honom och hans femtio.

13. Åter sĂ€nde han Ă„stad en tredje underhövitsman med femtio man Och denne tredje underhövitsman drog ditupp, och nĂ€r han kom fram, föll han ned pĂ„ sina knĂ€n för Elia och bad honom och sade till honom: »Du gudsman, lĂ„t mitt liv och dessa dina femtio tjĂ€nares liv vara nĂ„got aktat i dina ögon.

14. Se, eld har kommit ned frÄn himmelen och förtÀrt de första tvÄ underhövitsmÀnnen med deras femtio man; men lÄt nu mitt liv vara nÄgot aktat i dina ögon.

15. Och HERRENS Àngel sade till Elia: »GÄ ned med honom, frukta icke för honom.» DÄ stod han upp och gick med honom ned till konungen

16. Och han sade till denne: »SÄ sÀger HERREN: Eftersom du skickade sÀndebud för att frÄga Baal-Sebub, guden i Ekron -- likasom om i Israel icke funnes nÄgon Gud, som du kunde frÄga hÀrom -- fördenskull skall du icke fÄ komma upp ur den sÀng i vilken du har lagt dig, ty du skall döden dö.»

17. Och han dog, i enlighet med det HERRENS ord som Elia hade talat; och Joram blev konung efter honom, i Jorams, Josafats sons, Juda konungs, andra regeringsÄr. Han hade nÀmligen ingen son.

18. Vad nu mer Àr att sÀga om Ahasja, om vad han gjorde, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

1. Vid den tid dÄ HERREN ville upptaga Elia till himmelen i en stormvind gingo Elia och Elisa frÄn Gilgal.

2. Och Elia sade till Elisa: »Stanna hÀr, ty HERREN har sÀnt mig till Betel.» Men Elisa svarade: »SÄ sant HERREN lever, och sÄ sant du sjÀlv lever, jag lÀmnar dig icke. Och de gingo ned till Betel.

3. DÄ kommo profetlÀrjungarna i Betel ut till Elisa och sade till honom: »Vet du att HERREN i dag vill taga din herre ifrÄn dig, upp över ditt huvud?» Han svarade: »Ja, jag vet det; tigen stilla.»

4. Och Elia sade till honom: »Elisa, stanna hÀr, ty HERREN har sÀnt mig till Jeriko.» Men han svarade: »SÄ sant HERREN lever, och sÄ sant du sjÀlv lever, jag lÀmnar dig icke.» Och de kommo till Jeriko.

5. DÄ gingo profetlÀrjungarna i Jeriko fram till Elisa och sade till honom: »Vet du att HERREN i dag vill taga din herre ifrÄn dig, upp över ditt huvud?» Han svarade: »Ja, jag vet det; tigen stilla.»

6. Och Elia sade till honom: »Stanna hÀr, ty HERREN har sÀnt mig till Jordan.» Men han svarade: »SÄ sant HERREN lever, och sÄ sant du sjÀlv lever, jag lÀmnar dig icke.» Och de gingo bÄda Ästad.

7. Men femtio mÀn av profetlÀrjungarna gingo ock Ästad och stÀllde sig pÄ nÄgot avstÄnd, lÀngre bort, under det att de bÄda stodo vid Jordan.

8. Och Elia tog sin mantel och vek ihop den och slog pÄ vattnet; dÄ delade sig detta Ät tvÄ sidor. Och de gingo sÄ bÄda pÄ torr mark dÀrigenom.

9. NÀr de hade kommit över, sade Elia till Elisa: »Bed mig om vad jag skall göra för dig, innan jag bliver tagen ifrÄn dig.» Elisa sade »MÄ en dubbel arvslott av din ande falla mig till.»

10. Han svarade: »Du har bett om nÄgot svÄrt. Men om du ser mig, nÀr jag bliver tagen ifrÄn dig, dÄ kommer det dock att sÄ ske dig; varom icke, sÄ sker det ej.»

11. Under det att de nu gingo och talade, syntes plötsligt en vagn eld, med hÀstar av eld, och skilde de bÄda frÄn varandra; och Elia for i stormvinden upp till himmelen.

12. Och Elisa sÄg det och ropade: »Min fader, min fader! Du som för Israel Àr bÄde vagnar och ryttare!» Sedan sÄg han honom icke mer. Och han fattade i sina klÀder och rev sönder dem i tvÄ stycken.

13. DÀrefter tog han upp Elias mantel, som hade fallit av denne, och vÀnde sÄ om och stÀllde sig vid Jordans strand.

14. Och han tog Elias mantel, som hade fallit av denne, och slog pÄ vattnet och sade: »Var Àr HERREN, Elias Gud?» DÄ nu ocksÄ Elisa slog pÄ vattnet, delade det sig Ät tvÄ sidor, och han gick över.

15. NÀr profetlÀrjungarna, som voro vid Jeriko pÄ nÄgot avstÄnd, sÄgo detta, sade de: »Elias ande vilar pÄ Elisa.» Och de kommo honom till mötes och bugade sig ned till jorden för honom.

16. Och de sade till honom: »Se, bland dina tjÀnare finnas femtio raska mÀn; lÄt dessa gÄ och söka efter din herre. KanhÀnda har HERRENS Ande lyft upp honom och kastat honom pÄ nÄgot berg eller i nÄgon dal.» Men han svarade: »SÀnden ingen Ästad.

17. Men nÀr de lÀnge och vÀl entrÀget hade bett honom dÀrom, sade han: »SÄ sÀnden dÄ Ästad.» DÄ sÀnde de Ästad femtio mÀn; och dessa sökte efter honom i tre dagar, men funno honom icke.

18. NÀr de sedan kommo tillbaka till honom, medan han Ànnu vistades i Jeriko, sade han till dem: »Sade jag icke till eder att I icke skullen gÄ?»

19. Och mÀnnen i staden sade till Elisa: »Stadens lÀge Àr ju gott, sÄsom min herre ser, men vattnet Àr dÄligt, och dÀrav komma missfall i landet.»

20. Han sade: »HÀmten hit Ät mig en ny skÄl och lÀggen salt dÀri.» Och de hÀmtade en Ät honom.

21. DÀrefter gick han ut till vattenkÀllan och kastade salt dÀri och sade: »SÄ sÀger HERREN: Jag har nu gjort detta vatten sunt; död och missfall skola icke mer komma dÀrav.

22. Och vattnet blev sunt, och har förblivit sÄ Ànda till denna dag, i enlighet med det ord Elisa talade.

23. DÀrifrÄn begav han sig upp till Betel. Och under det han var pÄ vÀg ditupp, kom en skara gossar ut ur staden; och de begynte driva gÀck med honom och ropade till honom: »Upp med dig, du flintskalle! Upp med dig, du flintskalle!»

24. NÀr han dÄ vÀnde sig om och fick se dem, uttalade han en förbannelse över dem i HERRENS namn. DÄ kommo tvÄ björninnor ut ur skogen och sleto sönder fyrtiotvÄ av barnen.

25. DÀrifrÄn gick han till berget Karmel och vÀnde sedan dÀrifrÄn tillbaka till Samaria.

1. Joram, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i Josafats, Juda konungs, adertonde regeringsÄr, och han regerade i tolv Är.

2. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; dock icke sÄsom hans fader och moder, ty han skaffade bort den Baalsstod som hans fader hade lÄtit göra.

3. Dock höll han fast vid de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda; frÄn dessa avstod han icke.

4. Mesa, konungen i Moab, som Àgde mycken boskap, hade i skatt till konungen i Israel erlagt hundra tusen lamm och ull av hundra tusen vÀdurar.

5. Men nÀr Ahab var död, avföll konungen i Moab frÄn konungen i Israel.

6. DÄ drog konung Joram ut frÄn Samaria och mönstrade hela Israel.

7. DÀrefter sÀnde han Ästad bud till Josafat, konungen i Juda, och lÀt sÀga honom: »Konungen i Moab har avfallit frÄn mig. Vill du draga med mig för att strida mot Moab?» Han svarade: »Ja, jag vill draga ditupp -- jag sÄsom du, mitt folk sÄsom ditt folk, mina hÀstar sÄsom dina hÀstar!»

8. Och han frÄgade: »Vilken vÀg skola vi draga ditupp?» Han svarade »VÀgen genom Edoms öken.»

9. SÄ drogo dÄ konungen i Israel konungen i Juda och konungen i Edom Ästad; men nÀr de hade fÀrdats sju dagsresor, fanns intet vatten för hÀren och för djuren som de hade med sig.

10. DÄ sade Israels konung: »Ack att HERREN skulle kalla tillhopa dessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!»

11. Men Josafat sade: »Finnes hÀr ingen HERRENS profet, sÄ att vi kunna frÄga HERREN genom honom?» DÄ svarade en av Israels konungs tjÀnare och sade: »Elisa, Safats son, finnes hÀr, han som plÀgade gjuta vatten pÄ Elias hÀnder.»

12. Josafat sade: »Hos honom Àr HERRENS ord.» Israels konung och Josafat och Edoms konung gingo dÄ ned till honom.

13. Men Elisa sade till Israels konung: »Vad har du med mig att göra? GÄ du till din faders profeter och till din moders profeter.» Israels konung svarade honom: »Bort det, att HERREN skulle hava kallat tillhopa dessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!»

14. DÄ sade Elisa: »SÄ sant HERREN Sebaot lever, han vilkens tjÀnare jag Àr: om jag icke hade undseende för Josafat, Juda konung, sÄ skulle jag icke akta pÄ dig eller se till dig.

15. Men hÀmten nu hit Ät mig en harpospelare.» SÄ ofta harpospelaren spelade, kom nÀmligen HERRENS hand över honom.

16. Och han sade: »SÄ sÀger HERREN: GrÀven i denna dal grop vid grop.

17. Ty sÄ sÀger HERREN: I skolen icke mÀrka nÄgon vind, ej heller se nÄgot regn, men likvÀl skall denna dal bliva full med vatten, sÄ att bÄde I sjÀlva skolen hava att dricka och eder boskap och edra övriga djur.

18. Dock anser HERREN icke ens detta vara nog, utan han vill ock giva Moab i eder hand.

19. Och I skolen intaga alla befÀsta stÀder och alla andra ansenliga stÀder, I skolen fÀlla alla nyttiga trÀd och kasta igen alla vattenkÀllor, och alla bördiga Äkerstycken skolen I fördÀrva med stenar.»

20. Och se, om morgonen, vid den tid dÄ spisoffret frambÀres, strömmade vatten till frÄn Edomssidan, sÄ att landet fylldes med vatten.

21. Moabiterna hade nu allasammans hört att konungarna hade dragit upp för att strida mot dem, och alla de som voro vid vapenför Älder eller dÀrutöver blevo uppbÄdade och stodo nu vid grÀnsen.

22. Men bittida om morgonen, nÀr solen gick upp och lyste pÄ vattnet, sÄgo moabiterna vattnet framför sig rött sÄsom blod.

23. DÄ sade de: »Det Àr blod! Konungarna hava helt visst rÄkat i strid och dÀrvid drÀpt varandra. Nu till plundring, Moab!»

24. Men nÀr de kommo till Israels lÀger, bröto israeliterna fram och slogo moabiterna, sÄ att de flydde för dem. Och de drogo in i landet och slogo ytterligare moabiterna.

25. Och stÀderna förstörde de, och pÄ alla bördiga Äkerstycken kastade de var och en sin sten, till dess de hade överhöljt dem, och alla vattenkÀllor tÀppte de till, och alla nyttiga trÀd fÀllde de, sÄ att de till slut lÀmnade kvar allenast stenarna av Kir-Hareset. Men nÀr slungkastarna omringade staden och besköto den

26. och Moabs konung sÄg att han icke kunde hÄlla stÄnd i striden, tog han med sig sju hundra svÀrdbevÀpnade mÀn för att slÄ sig igenom till Edoms konung; men de kunde det icke.

27. DÄ tog han sin förstfödde son, den som skulle bliva konung efter honom, och offrade denne pÄ muren till ett brÀnnoffer. DÄ drabbades Israel av svÄr hemsökelse, sÄ att de mÄste bryta upp och lÀmna honom i fred och vÀnda tillbaka till sitt land igen.

1. Och en kvinna som var hustru till en av profetlÀrjungarna ropade till Elisa och sade: »Min man, din tjÀnare, har dött, och du vet att din tjÀnare fruktade HERREN; nu kommer hans fordringsÀgare och vill taga mina bÄda söner till trÀlar.

2. Elisa sade till henne: »Vad kan jag göra för dig? SÀg mig, vad har du i huset?» Hon svarade: »Din tjÀnarinna har intet annat i huset Àn en flaska smörjelseolja.»

3. DÄ sade han: »GÄ och lÄna dig kÀrl utifrÄn av alla dina grannar, tomma kÀrl, men icke för fÄ.

4. GÄ sÄ in, och stÀng igen dörren om dig och dina söner, och gjut i alla dessa kÀrl; och nÀr ett kÀrl Àr fullt, sÄ flytta undan det.»

5. DÄ gick hon ifrÄn honom. Och sedan hon hade stÀngt igen dörren om sig och sina söner, buro de fram kÀrlen till henne, och hon göt i.

6. Och nÀr kÀrlen voro fulla, sade hon till sin son: »BÀr fram Ät mig Ànnu ett kÀrl.» Men han svarade henne: »HÀr finnes intet kÀrl mer. DÄ stannade oljan av.

7. Och hon kom och berÀttade detta för gudsmannen. DÄ sade han: »GÄ och sÀlj oljan, och betala din skuld. Sedan mÄ du med dina söner leva av det som bliver över.»

8. En dag kom Elisa över till Sunem. DÀr bodde en rik kvinna, som nödgade honom att Àta hos sig; och sÄ ofta han sedan kom ditöver, tog han in dÀr och Ät.

9. DÄ sade hon en gÄng till sin man: »Se, jag har förnummit att han som bestÀndigt kommer hitöver Àr en helig gudsman.

10. SÄ lÄt oss nu mura upp ett litet rum pÄ taket och dÀr sÀtta in Ät honom en sÀng, ett bord, en stol och en ljusstake, sÄ att han kan fÄ taga in dÀr, nÀr han kommer till oss.»

11. SÄ kom han dit en dag och fick dÄ taga in i rummet och ligga dÀr.

12. Och han sade till sin tjÀnare Gehasi: »Kalla hit sunemitiskan.» DÄ kallade han dit henne, och hon infann sig dÀr hos tjÀnaren.

13. Ytterligare tillsade han honom: »SÀg till henne: 'Se, du har haft allt detta besvÀr för oss. Vad kan nu jag göra för dig? Har du nÄgot att andraga hos konungen eller hos hÀrhövitsmannen?'» Men hon svarade: »Nej; jag bor ju hÀr mitt ibland mitt folk.»

14. Sedan frÄgade han: »Vad kan jag dÄ göra för henne?» Gehasi svarade: »Jo, hon har ingen son, och hennes man Àr gammal.»

15. SÄ sade han dÄ: »Kalla henne hitin.» DÄ kallade han dit henne, och hon stannade i dörren.

16. Och han sade: »NÀsta Är vid just denna tid skall du hava en son i famnen.» Hon svarade: »Nej, min herre, du gudsman, inbilla icke din tjÀnarinna nÄgot sÄdant.»

17. Men kvinnan blev havande och födde en son följande Är, just vid den tid som Elisa hade sagt henne.

18. Och nÀr gossen blev större, hÀnde sig en dag att han gick ut till sin fader hos skördemÀnnen.

19. DÄ begynte han klaga för sin fader: »Mitt huvud! Mitt huvud!» Denne sade till sin tjÀnare: »Tag honom och bÀr honom till hans moder.

20. Han tog honom dÄ och förde honom till hans moder. Och han satt i hennes knÀ till middagstiden; dÄ gav han upp andan.

21. Men hon gick upp och lade honom pÄ gudsmannens sÀng och stÀngde igen om honom och gick ut.

22. DÀrefter kallade hon pÄ sin man och sade: »SÀnd till mig en av tjÀnarna med en Äsninna, sÄ vill jag skynda till gudsmannen; sedan kommer jag strax tillbaka.»

23. Han sade: »Varför vill du i dag fara till honom? Det Àr ju varken nymÄnad eller sabbat.» Hon svarade: »Oroa dig icke!»

24. Sedan lÀt hon sadla Äsninnan och sade till sin tjÀnare: »Driv pÄ framÄt, och gör icke nÄgot uppehÄll i min fÀrd, förrÀn jag sÀger dig till.»

25. SÄ begav hon sig Ästad och kom till gudsmannen pÄ berget Karmel. DÄ nu gudsmannen fick se henne pÄ nÄgot avstÄnd, sade han till sin tjÀnare Gehasi: »Se, dÀr Àr sunemitiskan.

26. Skynda nu emot henne och frÄga henne: 'Allt stÄr vÀl rÀtt till med dig och med din man och med gossen?'» Hon svarade: »Ja.»

27. Men nÀr hon kom upp till gudsmannen pÄ berget, fattade hon om hans fötter. DÄ gick Gehasi fram och ville driva henne undan; men gudsmannen sade: »LÄt henne vara, ty hennes sjÀl Àr bedrövad; men HERREN hade fördolt detta för mig och icke lÄtit mig fÄ veta det.»

28. Och hon sade: »Hade jag vÀl bett min herre om en son? Sade jag icke fastmer att du icke skulle inbilla mig nÄgot?»

29. DÄ sade han till Gehasi: »Omgjorda dina lÀnder och tag min stav i din hand och gÄ Ästad; om du möter nÄgon, sÄ hÀlsa icke pÄ honom, och om nÄgon hÀlsar pÄ dig, sÄ besvara icke hans hÀlsning. Och lÀgg sedan min stav pÄ gossens ansikte.»

30. Men gossens moder sade: »SÄ sant HERREN lever, och sÄ sant du sjÀlv lever, jag slÀpper dig icke.» DÄ stod han upp och följde med henne.

31. Men Gehasi hade redan gÄtt före dem och lagt staven pÄ gossens ansikte; dock hördes icke ett ljud, och intet spÄr av förnimmelse kunde mÀrkas. DÄ vÀnde han om och gick honom till mötes och berÀttade det för honom och sade: »Gossen har icke vaknat upp.»

32. Och nÀr Elisa kom in i huset, fick han se att gossen lÄg död pÄ hans sÀng.

33. DÄ gick han in och stÀngde igen dörren om dem bÄda och bad till HERREN.

34. Och han steg upp i sÀngen och lade sig över gossen, sÄ att han hade sin mun pÄ hans mun, sina ögon pÄ hans ögon och sina hÀnder pÄ hans hÀnder. NÀr han sÄ lutade sig ned över gossen, blev kroppen varm.

35. DÀrefter gick han Äter fram och tillbaka i rummet och steg sÄ Äter upp i sÀngen och lutade sig ned över honom. DÄ nös gossen, Ànda till sju gÄnger. Och dÀrpÄ slog gossen upp ögonen.

36. Sedan ropade han pÄ Gehasi och sade: »Kalla hit sunemitiskan.» DÄ kallade han in henne, och nÀr hon kom in till honom, sade han: »Tag din son.»

37. DÄ kom hon fram och föll ned för hans fötter och bugade sig mot jorden. DÀrefter tog hon sin son och gick ut.

38. Och Elisa kom Äter till Gilgal, medan hungersnöden var i landet. NÀr dÄ profetlÀrjungarna sutto dÀr inför honom, sade han till sin tjÀnare »SÀtt pÄ den stora grytan och koka nÄgot till soppa Ät profetlÀrjungarna.»

39. Och en av dem gick ut pÄ marken för att plocka nÄgot grönt; dÄ fick han se en vild slingervÀxt, och av den plockade han nÄgot som liknade gurkor, sin mantel full. NÀr han sedan kom in, skar han sönder dem och lade dem i soppgrytan; ty de kÀnde icke till dem.

40. Och de öste upp Ät mÀnnen, för att de skulle Àta. Men sÄ snart de hade begynt Àta av soppan, gÄvo de upp ett rop och sade: »Döden Àr i grytan, du gudsman!» Och de kunde icke Àta.

41. DĂ„ sade han: »Skaffen hit mjöl.» Detta kastade han i grytan. DĂ€refter sade han: »Ös upp Ă„t folket och lĂ„t dem Ă€ta.» Och intet skadligt fanns nu mer i grytan.

42. Och en man kom frÄn Baal-Salisa och förde med sig Ät gudsmannen förstlingsbröd; tjugu kornbröd, och ax av grönskuren sÀd i sin pÄse. DÄ sade han: »Giv det Ät folket att Àta.»

43. Men hans tjÀnare sade: »Huru skall jag kunna sÀtta fram detta för hundra mÀn?» Han sade: »Giv det Ät folket att Àta; ty sÄ sÀger HERREN: De skola Àta och fÄ över.

44. DÄ satte han fram det för dem. Och de Äto och fingo över, sÄsom HERREN hade sagt.

1. Naaman, den arameiske konungens hÀrhövitsman, hade stort anseende hos sin herre och var högt aktad, ty genom honom hade HERREN givit seger Ät Aram; och han var en tapper stridsman, men spetÀlsk.

2. Nu hade araméerna, en gÄng dÄ de drogo ut pÄ strövtÄg, fört med sig sÄsom fÄnge ur Israels land en ung flicka, som kom i tjÀnst hos Naamans hustru.

3. Denna sade till sin fru: »Ack att min herre vore hos profeten i Samaria, sÄ skulle denne nog befria honom frÄn hans spetÀlska!»

4. DÄ gick hon Ästad och berÀttade detta för sin herre och sade: »SÄ och sÄ har flickan ifrÄn Israels land sagt.

5. Konungen i Aram svarade: »Far dit, sÄ skall jag sÀnda brev till konungen i Israel.» SÄ for han dÄ och tog med sig tio talenter silver och sex tusen siklar guld, sÄ ock tio högtidsdrÀkter.

6. Och han överlÀmnade brevet till Israels konung, och dÀri stod det: »Nu, nÀr detta brev kommer dig till handa, mÄ du veta att jag har sÀnt till dig min tjÀnare Naaman, för att du mÄ befria honom frÄn hans spetÀlska.»

7. NĂ€r Israels konung hade lĂ€st brevet, rev han sönder sina klĂ€der och sade: Ȁr jag dĂ„ Gud, sĂ„ att jag skulle kunna döda och göra levande, eftersom denne sĂ€nder bud till mig att jag skall befria en man frĂ„n hans spetĂ€lska? MĂ€rken nu och sen huru han söker sak med mig.»

8. Men nÀr gudsmannen Elisa hörde att Israels konung hade rivit sönder sina klÀder, sÀnde han till konungen och lÀt sÀga: »Varför har du rivit sönder dina klÀder? LÄt honom komma till mig, sÄ skall han förnimma att en profet finnes i Israel.»

9. SÄ kom dÄ Naaman med sina hÀstar och vagnar och stannade vid dörren till Elisas hus.

10. DÄ sÀnde Elisa ett bud ut till honom och lÀt sÀga: »GÄ bort och bada dig sju gÄnger i Jordan, sÄ skall ditt kött Äter bliva sig likt, och du skall bliva ren.»

11. Men Naaman blev vred och for sin vÀg, i det han sade: »Jag tÀnkte att han skulle gÄ ut till mig och trÀda fram och Äkalla HERRENS, sin Guds, namn och föra sin hand fram och Äter över stÀllet och sÄ taga bort spetÀlskan.

12. Äro icke Damaskus' floder, Abana och Parpar, bĂ€ttre Ă€n alla vatten Israel? DĂ„ kunde jag ju lika gĂ€rna bada mig i dem för att bliva ren.» SĂ„ vĂ€nde han om och for sin vĂ€g i vrede.

13. Men hans tjÀnare gingo fram och talade till honom och sade: »Min fader, om profeten hade förelagt dig nÄgot svÄrt, skulle du dÄ icke hava gjort det? Huru mycket mer nu, dÄ han allenast har sagt till dig: 'Bada dig, sÄ bliver du ren'!

14. DÄ for han ned och doppade sig i Jordan sju gÄnger, sÄsom gudsmannen hade sagt; och hans kött blev dÄ Äter sig likt, friskt sÄsom en ung gosses kött, och han blev ren.

15. DÀrefter vÀnde han tillbaka till gudsmannen med hela sin skara och gick in och trÀdde fram för honom och sade: »Se, nu vet jag att ingen Gud finnes pÄ hela jorden utom i Israel. SÄ tag nu emot en tacksamhetsskÀnk av din tjÀnare.»

16. Men han svarade: »SÄ sant HERREN lever, han vilkens tjÀnare jag Àr, jag vill icke taga emot den.» Och fastÀn han entrÀget bad honom att taga emot den, ville han icke.

17. DÄ sade Naaman: »Om du icke vill detta, sÄ lÄt dÄ din tjÀnare fÄ sÄ mycket jord som ett par mulÄsnor kunna bÀra. Ty din tjÀnare vill icke mer offra brÀnnoffer och slaktoffer Ät andra gudar, utan allenast Ät HERREN.

18. Detta mÄ dock HERREN förlÄta din tjÀnare: nÀr min herre gÄr in i Rimmons tempel för att dÀr böja knÀ, och han dÄ stöder sig vid min hand, och jag ocksÄ böjer knÀ dÀr i Rimmons tempel, mÄ dÄ HERREN förlÄta din tjÀnare, nÀr jag sÄ böjer knÀ i Rimmons tempel.

19. Han sade till honom: »Far i frid.» Men nÀr hÀn hade lÀmnat honom och farit ett stycke vÀg framÄt,

20. tÀnkte Gehasi, gudsmannen Elisas tjÀnare: »Se, min herre har slÀppt denne Naaman frÄn Aram, utan att taga emot av honom vad han hade fört med sig. SÄ sant HERREN lever, jag vill skynda efter honom och söka fÄ nÄgot av honom.»

21. SÄ gav sig dÄ Gehasi Ästad efter Naaman. Men nÀr Naaman sÄg nÄgon skynda efter sig, steg han med hast ned frÄn vagnen och gick emot honom och sade: »Allt stÄr vÀl rÀtt till?»

22. Han svarade: »Ja; men min herre har sÀnt mig och lÄter sÀga: 'Just nu hava tvÄ unga mÀn, profetlÀrjungar, kommit till mig frÄn Efraims bergsbygd; giv dem en talent silver och tvÄ högtidsdrÀkter.'»

23. Naaman svarade: »VÀrdes taga tvÄ talenter.» Och han bad honom entrÀget och knöt sÄ in tvÄ talenter silver i tvÄ pungar och tog fram tvÄ högtidsdrÀkter, och lÀmnade detta Ät tvÄ av sina tjÀnare, och dessa buro det framför honom.

24. Men nÀr han kom till kullen, tog han det ur deras hand och lade det i förvar i huset; sedan lÀt han mÀnnen gÄ sin vÀg.

25. DÀrefter gick han in och trÀdde fram för sin herre. DÄ frÄgade Elisa honom: »VarifrÄn kommer du, Gehasi?» Han svarade: »Din tjÀnare har ingenstÀdes varit.»

26. DĂ„ sade han till honom: »Menar du att jag icke i min ande var med, nĂ€r en man vĂ€nde om frĂ„n sin vagn och gick emot dig? Är det nu tid att du skaffar dig silver och skaffar dig klĂ€der, sĂ„ ock olivplanteringar, vingĂ„rdar, fĂ„r och fĂ€kreatur, tjĂ€nare och tjĂ€narinnor,

27. nu dÄ Naamans spetÀlska kommer att lÄda vid dig och vid dina efterkommande för evigt?» SÄ gick denne ut ifrÄn honom, vit sÄsom snö av spetÀlska.

1. ProfetlÀrjungarna sade till Elisa: »Se, rummet dÀr vi sitta inför dig Àr för trÄngt för oss.»

2. LÄt oss dÀrför gÄ till Jordan och dÀrifrÄn hÀmta var sin timmerstock, sÄ att vi dÀr kunna bygga oss ett annat hus att sitta i.» Han svarade: »GÄn Ästad.»

3. Men en av dem sade: »VÀrdes sjÀlv gÄ med dina tjÀnaren.» Han varade: »Ja, jag skall gÄ med.»

4. SÄ gick han med dem. Och nÀr de kommo till Jordan, begynte de hugga ned trÀd.

5. Men under det att en av dem höll pÄ att fÀlla en stock, föll yxjÀrnet i vattnet. DÄ gav han upp ett rop och sade: »Ack, min herre, yxan var ju lÄnad.»

6. Gudsmannen frÄgade: »Var föll den i?» Och han visade honom stÀllet. DÄ högg han av ett stycke trÀ och kastade det i dÀr och fick sÄ jÀrnet att flyta upp.

7. Sedan sade han: »Tag nu upp det.» DÄ rÀckte mannen ut sin hand och tog det.

8. Och konungen i Aram lÄg i krig med Israel. Men nÀr han rÄdförde sig med sina tjÀnare och sade: »PÄ det och det stÀllet vill jag lÀgra mig»,

9. dÄ sÀnde gudsmannen bud till Israels konung och lÀt sÀga: »Tag dig till vara för att tÄga fram vid det stÀllet, ty araméerna ligga dÀr.»

10. DÄ sÀnde Israels konung till det stÀlle som gudsmannen hade angivit för honom och varnat honom för; och han tog sig till vara dÀr. Detta skedde icke allenast en gÄng eller tvÄ gÄnger.

11. HÀröver blev konungen i Aram mycket orolig; och han kallade till sig sina tjÀnare och sade till dem: »Kunnen I icke sÀga mig vem av de vÄra det Àr som hÄller med Israels konung?»

12. DÄ svarade en av hans tjÀnare: »Icke sÄ, min herre konung; men Elisa, profeten i Israel, kungör för Israels konung vart ord som du talar i din sovkammare.»

13. Han sade: »GÄn och sen till, var han finnes, sÄ att jag kan sÀnda Ästad och gripa honom.» Och man berÀttade för honom att han var i Dotan.

14. DÄ sÀnde han dit hÀstar och vagnar och en stor hÀr; och de kommo dit om natten och omringade staden.

15. NÀr nu gudsmannens tjÀnare bittida om morgonen stod upp och gick ut, fick han se att en hÀr hade lÀgrat sig runt omkring staden med hÀstar och vagnar. DÄ sade tjÀnaren till honom: »Ack, min herre, huru skola vi nu göra?»

16. Han svarade: »Frukta icke; ty de som Àro med oss Àro flera Àn de som Àro med dem.»

17. Och Elisa bad och sade: »HERRE, öppna hans ögon, sÄ att han ser.» DÄ öppnade HERREN tjÀnarens ögon, och han fick se att berget var fullt med hÀstar och vagnar av eld, runt omkring Elisa.

18. NÀr de nu drogo ned mot honom, bad Elisa till HERREN och sade: »SlÄ detta folk med blindhet.» DÄ slog han dem med blindhet, sÄsom Elisa bad.

19. Och Elisa sade till dem: »Detta Àr icke den rÀtta vÀgen eller den rÀtta staden. Följen mig, sÄ skall jag föra eder till den man som I söken.» DÀrefter förde han dem till Samaria.

20. Men nÀr de kommo till Samaria, sade Elisa: »HERRE, öppna dessas ögon, sÄ att de se.» DÄ öppnade HERREN deras ögon, och de fingo se att de voro mitt i Samaria.

21. NÀr dÄ Israels konung sÄg dem, sade han till Elisa: »Skall jag hugga ned dem, min fader, skall jag hugga ned dem?»

22. Han svarade: »Du skall icke hugga ned dem. Du plÀgar ju icke ens hugga ned dem som du har tagit till fÄnga med svÀrd och bÄge. SÀtt fram för dem mat och dryck och lÄt dem Àta och dricka, och lÄt dem sedan gÄ till sin herre igen»

23. DÄ tillredde han Ät dem en stor mÄltid, och nÀr de hade Àtit och druckit, lÀt han dem gÄ; och de gingo till sin herre igen. Sedan kommo icke vidare nÄgra arameiska strövskaror in i Israels land.

24. DÀrefter hÀnde sig att Ben-Hadad, konungen i Aram, samlade hela sin hÀr och drog upp och belÀgrade Samaria.

25. Och medan de belÀgrade Samaria, uppstod dÀr en sÄ stor hungersnöd, att man betalade Ättio siklar silver för ett Äsnehuvud och fem siklar silver för en fjÀrdedels kab duvotrÀck.

26. Och en gÄng dÄ Israels konung gick omkring pÄ muren ropade en kvinna till honom och sade: »HjÀlp, min herre konung!»

27. Han svarade: »HjÀlper icke HERREN dig, varifrÄn skall dÄ jag kunna skaffa hjÀlp Ät dig? FrÄn logen eller frÄn vinpressen?»

28. Och konungen frÄgade henne: »Vad fattas dig?» Hon svarade: »Kvinnan dÀr sade till mig: 'Giv hit din son, sÄ att vi fÄ Àta honom i dag, sÄ skola vi Àta min son i morgon.'

29. SÄ kokade vi min son och Äto upp honom. NÀsta dag sade jag till henne: 'Giv nu hit din son, sÄ att vi fÄ Àta honom.' Men dÄ gömde hon undan sin son.»

30. NÀr konungen hörde kvinnans ord, rev han sönder sina klÀder, dÀr han gick pÄ muren. DÄ fick folket se att han hade sÀcktyg inunder, nÀrmast kroppen.

31. Och han sade: »Gud straffe mig nu och framgent, om Elisas, Safats sons, huvud i dag fÄr sitta kvar pÄ honom.»

32. SÄ sÀnde han dÄ dit en man före sig, under det att Elisa satt i sitt hus och de Àldste sutto dÀr hos honom. Men innan den utskickade hann fram till honom, sade han till de Àldste: »Sen I huru denne mördarson sÀnder hit en man för att taga mitt huvud? Men sen nu till, att I stÀngen igen dörren, nÀr den utskickade kommer; och spÀrren sÄ vÀgen för honom med den. Jag hör nu ock ljudet av hans herres steg efter honom.»

33. Medan han Ànnu talade med dem, kom den utskickade ned till honom. Och denne sade: »Se, detta Àr en olycka som kommer frÄn HERREN; huru skall jag dÄ lÀngre kunna hoppas pÄ HERREN?»

1. Men Elisa svarade: »Hören HERRENS ord. SÄ sÀger HERREN: I morgon vid denna tid skall man fÄ ett sea-mÄtt fint mjöl för en sikel, sÄ ock tvÄ sea-mÄtt korn för en sikel, i Samarias port.»

2. Den kÀmpe vid vilkens hand konungen stödde sig svarade dÄ gudsmannen och sade: »Om HERREN ocksÄ gjorde fönster pÄ himmelen, huru skulle vÀl detta kunna ske?» Han sade: »Du skall fÄ se det med egna ögon, men du skall icke fÄ Àta dÀrav.»

3. Utanför stadsporten uppehöllo sig dÄ fyra spetÀlska mÀn. Dessa sade till varandra: »Varför skola vi stanna kvar hÀr, till dess vi dö?»

4. Om vi besluta oss för att gÄ in i staden nu dÄ hungersnöd Àr i staden, sÄ skola vi dö dÀr, och om vi stanna hÀr, skola vi ock dö. VÀlan dÄ, lÄt oss gÄ över till araméernas lÀger; lÄta de oss leva, sÄ fÄ vi leva, och döda de oss, sÄ mÄ vi dö.»

5. SÄ stodo de dÄ upp i skymningen för att gÄ in i araméernas lÀger. Men nÀr de kommo till utkanten av araméernas lÀger, se, dÄ fanns ingen mÀnniska dÀr.

6. Ty Herren hade lÄtit ett dÄn av vagnar och hÀstar höras i araméernas lÀger, ett dÄn sÄsom av en stor hÀr, sÄ att de hade sagt till varandra: »Förvisso har Israels konung lejt hjÀlp mot oss av hetiternas och egyptiernas konungar, för att dessa skola komma över oss.»

7. DÀrför hade de brutit upp och flytt i skymningen och hade övergivit sina tÀlt, sina hÀstar och Äsnor, lÀgret sÄdant det stod; de hade flytt för att rÀdda sina liv.

8. NÀr de spetÀlska nu kommo till utkanten av lÀgret, gingo de in i ett tÀlt och Äto och drucko, och togo dÀrur silver och guld och klÀder, och gingo sÄ bort och gömde det. Sedan vÀnde de tillbaka och gingo in i ett annat tÀlt och togo vad dÀr fanns, och gingo sÄ bort och gömde det.

9. Men dÀrefter sade de till varandra: »Vi bete oss icke rÀtt. I dag kunna vi frambÀra ett glÀdjebudskap. Men om vi nu tiga och vÀnta till i morgon, nÀr det bliver dager, sÄ skall det tillrÀknas oss sÄsom missgÀrning. VÀlan dÄ, lÄt oss gÄ och berÀtta detta i konungens hus.

10. SÄ gingo de Ästad och ropade an vakten vid stadsporten och berÀttade för dem och sade: »Vi kommo till araméernas lÀger, men dÀr fanns ingen mÀnniska, och icke ett ljud av nÄgon mÀnniska hördes; dÀr stodo allenast hÀstarna och Äsnorna bundna och tÀlten sÄsom de plÀga stÄ.»

11. Detta ropades sedan ut av dem som höllo vakt vid porten, och man förkunnade det ocksÄ inne i konungens hus.

12. Konungen stod dÄ upp om natten och sade till sina tjÀnare: »Jag vill sÀga eder vad araméerna hava för hÀnder mot oss. De veta att vi lida hungersnöd, dÀrför hava de gÄtt ut ur lÀgret och gömt sig ute pÄ marken, i det de tÀnka att de skola gripa oss levande, nÀr vi nu gÄ ut ur staden, och att de sÄ skola komma in i staden.»

13. Men en av hans tjÀnare svarade och sade: »LÄt oss taga fem av de ÄterstÄende hÀstarna, dem som Ànnu finnas kvar hÀrinne -- det skall ju eljest gÄ dem sÄsom det gÄr hela hopen av israeliter som Ànnu Àro kvar hÀrinne, eller sÄsom det har gÄtt hela hopen av israeliter som redan hava omkommit -- och lÄt oss sÀnda Ästad och se efter.»

14. SÄ tog man dÄ tvÄ vagnar med hÀstar för, och konungen sÀnde dem Ästad efter araméernas hÀr och sade: »Faren Ästad och sen efter.»

15. Dessa foro nu efter dem Ànda till Jordan; och se, hela vÀgen var full med klÀder och andra saker som araméerna hade kastat ifrÄn sig, nÀr de hastade bort. Och de utskickade kommo tillbaka och berÀttade detta för konungen.

16. DÄ drog folket ut och plundrade Araméernas lÀger; och nu fick man ett sea-mÄtt fint mjöl för en sikel och likasÄ tvÄ sea-mÄtt korn för en sikel, sÄsom HERREN hade sagt.

17. Och den kÀmpe vid vilkens hand konungen plÀgade stödja sig hade av honom blivit satt till att hÄlla ordning vid stadsporten; men folket trampade honom till döds i porten, detta i enlighet med gudsmannens ord, vad denne hade sagt, nÀr konungen kom ned till honom.

18. Ty nÀr gudsmannen sade till konungen: »I morgon vid denna tid skall man i Samarias port fÄ tvÄ sea-mÄtt korn för en sikel och likasÄ ett sea-mÄtt fint mjöl för en sikel»,

19. dÄ svarade kÀmpen gudsmannen och sade: »Om HERREN ocksÄ gjorde fönster pÄ himmelen, huru skulle vÀl nÄgot sÄdant kunna ske?» DÄ sade han: »Du skall fÄ se det med egna ögon, men du skall icke fÄ Àta dÀrav.»

20. SÄ gick det honom ock, ty folket trampade honom till döds i porten.

1. Och Elisa talade till den kvinna vilkens son han hade gjort levande, han sade: »StÄ upp och drag bort med ditt husfolk och vistas var du kan, ty HERREN har bjudit hungersnöden komma, och den har redan kommit in i landet och skall rÀcka i sju Är.»

2. DÄ stod kvinnan upp och gjorde sÄsom gudsmannen sade; hon drog bort med sitt husfolk och vistades i filistéernas land i sju Är.

3. Men nÀr de sju Ären voro förlidna, kom kvinnan tillbaka ifrÄn filistéernas land; och hon gick Ästad för att anropa konungen om att ÄterfÄ sitt hus och sin Äker.

4. Och konungen höll dÄ pÄ att tala med Gehasi, gudsmannens tjÀnare, och sade: »FörtÀlj för mig alla de stora ting som Elisa har gjort.»

5. Och just som han förtÀljde för konungen huru han hade gjort en död levande, dÄ kom den kvinna vilkens son han hade gjort levande och anropade konungen om att ÄterfÄ sitt hus och sin Äker. DÄ sade Gehasi: »Min herre konung, detta Àr kvinnan, och detta Àr hennes son, den som Elisa har gjort levande.»

6. DÄ frÄgade konungen kvinnan, och hon förtÀljde allt för honom. Sedan lÀt konungen henne fÄ en hovman med sig och sade: »Skaffa tillbaka allt vad som tillhör henne, och dÀrtill all avkastning av Äkern, frÄn den dag dÄ hon lÀmnade landet Ànda till nu.»

7. Och Elisa kom till Damaskus, under det att Ben-Hadad, konungen i Aram, lÄg sjuk. NÀr man nu berÀttade för denne att gudsmannen hade kommit dit,

8. sade konungen till Hasael: »Tag skÀnker med dig och gÄ gudsmannen till mötes, och frÄga HERREN genom honom om jag skall tillfriskna frÄn denna sjukdom.

9. SÄ gick dÄ Hasael honom till mötes och tog med sig skÀnker, allt det bÀsta som fanns i Damaskus, sÄ mycket som fyrtio kameler kunde bÀra. Och han kom och trÀdde fram för honom och sade: »Din son Ben-Hadad, konungen i Aram, har sÀnt mig till dig och lÄter frÄga: 'Skall jag tillfriskna frÄn denna sjukdom?'»

10. Elisa svarade honom: »GÄ och sÀg till honom: 'Du skall tillfriskna.' Men HERREN har uppenbarat för mig att han likvÀl skall dö.»

11. Och gudsmannen stirrade framför sig och betraktade honom lÀnge och vÀl; dÀrefter begynte han grÄta.

12. DÄ sade Hasael: »Varför grÄter min herre?» Han svarade: »DÀrför att jag vet huru mycket ont du skall göra Israels barn: du skall sÀtta eld pÄ deras fÀsten, deras unga mÀn skall du drÀpa med svÀrd, deras spÀda barn skall du krossa, och deras havande kvinnor skall du upprista.»

13. Hasael sade: »Vad Àr vÀl din tjÀnare, den hunden, eftersom han skulle kunna göra sÄ stora ting?» Elisa svarade: »HERREN har uppenbarat för mig att du skall bliva konung över Aram.»

14. Och han gick ifrÄn Elisa och kom till sin herre. DÄ frÄgade denne honom: »Vad sade Elisa till dig?» Han svarade: »Han sade till mig att du skall tillfriskna.»

15. Men dagen dÀrefter tog han tÀcket och doppade det i vatten och bredde ut det över hans ansikte; detta blev hans död. Och Hasael blev konung efter honom.

Significados: Israel, Samaria, Betel, Elias, Mesa, Edom, Abana.

VocĂȘ estĂĄ lendo 2 Reis na edição SWEDISH, Swedish, em Sueco.
Este lĂ­vro compĂŽe o Antigo Testamento, tem 25 capĂ­tulos, e 719 versĂ­culos.