2 Reis

1. Efter Ahabs död avföll Moab frÄn Israel.

2. Och Ahasja störtade ned genom gallret i sin Övre sal i Samaria och skadade sig, sĂ„ att han blev sjuk. DĂ„ skickade han Ă„stad sĂ€ndebud och sade till dem: »GĂ„n och frĂ„gen Baal-Sebub, guden i Ekron, om jag skall tillfriskna frĂ„n denna sjukdom.»

3. Men HERRENS Ă€ngel hade talat sĂ„ till tisbiten Elia: »StĂ„ upp och gĂ„ emot konungens i Samaria sĂ€ndebud och tala sĂ„ till dem: 'Är det dĂ€rför att ingen Gud finnes i Israel som I gĂ„n Ă„stad och frĂ„gen Baal-Sebub, guden i Ekron?

4. DÀrför att I gören detta, sÀger HERREN sÄ: Du skall icke komma upp ur den sÀng i vilken du har lagt dig, ty du skall döden dö.'» Och Elia gick.

5. NÀr sedan sÀndebuden kommo tillbaka till konungen, frÄgade han dem: »Varför kommen I tillbaka?»

6. De svarade honom: »En man kom emot oss och sade till oss: 'GĂ„n tillbaka till konungen, som har sĂ€nt eder, och talen sĂ„ till honom: SĂ„ sĂ€ger HERREN: Är det dĂ€rför att ingen Gud finnes i Israel som du sĂ€nder bud för att frĂ„ga Baal-Sebub, guden i Ekron? DĂ€rför att du sĂ„ gör skall du icke komma upp ur den sĂ€ng i vilken du har lagt dig, ty du skall döden dö.'»

7. DÄ frÄgade han dem: »Huru sÄg den mannen ut, som kom emot eder och talade till eder pÄ detta sÀtt?»

8. De svarade honom: »Mannen bar en hÄrmantel och var omgjordad med en lÀdergördel om sina lÀnder.» DÄ sade han: »Det var tisbiten Elia.»

9. Och han sÀnde till honom en underhövitsman med femtio man. Och nÀr denne kom upp till honom, dÀr han satt pÄ toppen av berget, sade han till honom: »Du gudsman, konungen befaller dig att komma ned.»

10. Men Elia svarade och sade till underhövitsmannen: »Om jag Àr en gudsman, sÄ komme eld ned frÄn himmelen och förtÀre dig och dina femtio.» DÄ kom eld ned frÄn himmelen och förtÀrde honom och hans femtio.

11. Och han sÀnde Äter till honom en annan underhövitsman med femtio man. Denne tog till orda och sade till honom: »Du gudsman, sÄ sÀger konungen: Kom strax ned.»

12. Men Elia svarade och sade till dem: »Om jag Àr en gudsman, sÄ komme eld ned frÄn himmelen och förtÀre dig och dina femtio.» DÄ kom Guds eld ned frÄn himmelen och förtÀrde honom och hans femtio.

13. Åter sĂ€nde han Ă„stad en tredje underhövitsman med femtio man Och denne tredje underhövitsman drog ditupp, och nĂ€r han kom fram, föll han ned pĂ„ sina knĂ€n för Elia och bad honom och sade till honom: »Du gudsman, lĂ„t mitt liv och dessa dina femtio tjĂ€nares liv vara nĂ„got aktat i dina ögon.

14. Se, eld har kommit ned frÄn himmelen och förtÀrt de första tvÄ underhövitsmÀnnen med deras femtio man; men lÄt nu mitt liv vara nÄgot aktat i dina ögon.

15. Och HERRENS Àngel sade till Elia: »GÄ ned med honom, frukta icke för honom.» DÄ stod han upp och gick med honom ned till konungen

16. Och han sade till denne: »SÄ sÀger HERREN: Eftersom du skickade sÀndebud för att frÄga Baal-Sebub, guden i Ekron -- likasom om i Israel icke funnes nÄgon Gud, som du kunde frÄga hÀrom -- fördenskull skall du icke fÄ komma upp ur den sÀng i vilken du har lagt dig, ty du skall döden dö.»

17. Och han dog, i enlighet med det HERRENS ord som Elia hade talat; och Joram blev konung efter honom, i Jorams, Josafats sons, Juda konungs, andra regeringsÄr. Han hade nÀmligen ingen son.

18. Vad nu mer Àr att sÀga om Ahasja, om vad han gjorde, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

1. Vid den tid dÄ HERREN ville upptaga Elia till himmelen i en stormvind gingo Elia och Elisa frÄn Gilgal.

2. Och Elia sade till Elisa: »Stanna hÀr, ty HERREN har sÀnt mig till Betel.» Men Elisa svarade: »SÄ sant HERREN lever, och sÄ sant du sjÀlv lever, jag lÀmnar dig icke. Och de gingo ned till Betel.

3. DÄ kommo profetlÀrjungarna i Betel ut till Elisa och sade till honom: »Vet du att HERREN i dag vill taga din herre ifrÄn dig, upp över ditt huvud?» Han svarade: »Ja, jag vet det; tigen stilla.»

4. Och Elia sade till honom: »Elisa, stanna hÀr, ty HERREN har sÀnt mig till Jeriko.» Men han svarade: »SÄ sant HERREN lever, och sÄ sant du sjÀlv lever, jag lÀmnar dig icke.» Och de kommo till Jeriko.

5. DÄ gingo profetlÀrjungarna i Jeriko fram till Elisa och sade till honom: »Vet du att HERREN i dag vill taga din herre ifrÄn dig, upp över ditt huvud?» Han svarade: »Ja, jag vet det; tigen stilla.»

6. Och Elia sade till honom: »Stanna hÀr, ty HERREN har sÀnt mig till Jordan.» Men han svarade: »SÄ sant HERREN lever, och sÄ sant du sjÀlv lever, jag lÀmnar dig icke.» Och de gingo bÄda Ästad.

7. Men femtio mÀn av profetlÀrjungarna gingo ock Ästad och stÀllde sig pÄ nÄgot avstÄnd, lÀngre bort, under det att de bÄda stodo vid Jordan.

8. Och Elia tog sin mantel och vek ihop den och slog pÄ vattnet; dÄ delade sig detta Ät tvÄ sidor. Och de gingo sÄ bÄda pÄ torr mark dÀrigenom.

9. NÀr de hade kommit över, sade Elia till Elisa: »Bed mig om vad jag skall göra för dig, innan jag bliver tagen ifrÄn dig.» Elisa sade »MÄ en dubbel arvslott av din ande falla mig till.»

10. Han svarade: »Du har bett om nÄgot svÄrt. Men om du ser mig, nÀr jag bliver tagen ifrÄn dig, dÄ kommer det dock att sÄ ske dig; varom icke, sÄ sker det ej.»

11. Under det att de nu gingo och talade, syntes plötsligt en vagn eld, med hÀstar av eld, och skilde de bÄda frÄn varandra; och Elia for i stormvinden upp till himmelen.

12. Och Elisa sÄg det och ropade: »Min fader, min fader! Du som för Israel Àr bÄde vagnar och ryttare!» Sedan sÄg han honom icke mer. Och han fattade i sina klÀder och rev sönder dem i tvÄ stycken.

13. DÀrefter tog han upp Elias mantel, som hade fallit av denne, och vÀnde sÄ om och stÀllde sig vid Jordans strand.

14. Och han tog Elias mantel, som hade fallit av denne, och slog pÄ vattnet och sade: »Var Àr HERREN, Elias Gud?» DÄ nu ocksÄ Elisa slog pÄ vattnet, delade det sig Ät tvÄ sidor, och han gick över.

15. NÀr profetlÀrjungarna, som voro vid Jeriko pÄ nÄgot avstÄnd, sÄgo detta, sade de: »Elias ande vilar pÄ Elisa.» Och de kommo honom till mötes och bugade sig ned till jorden för honom.

16. Och de sade till honom: »Se, bland dina tjÀnare finnas femtio raska mÀn; lÄt dessa gÄ och söka efter din herre. KanhÀnda har HERRENS Ande lyft upp honom och kastat honom pÄ nÄgot berg eller i nÄgon dal.» Men han svarade: »SÀnden ingen Ästad.

17. Men nÀr de lÀnge och vÀl entrÀget hade bett honom dÀrom, sade han: »SÄ sÀnden dÄ Ästad.» DÄ sÀnde de Ästad femtio mÀn; och dessa sökte efter honom i tre dagar, men funno honom icke.

18. NÀr de sedan kommo tillbaka till honom, medan han Ànnu vistades i Jeriko, sade han till dem: »Sade jag icke till eder att I icke skullen gÄ?»

19. Och mÀnnen i staden sade till Elisa: »Stadens lÀge Àr ju gott, sÄsom min herre ser, men vattnet Àr dÄligt, och dÀrav komma missfall i landet.»

20. Han sade: »HÀmten hit Ät mig en ny skÄl och lÀggen salt dÀri.» Och de hÀmtade en Ät honom.

21. DÀrefter gick han ut till vattenkÀllan och kastade salt dÀri och sade: »SÄ sÀger HERREN: Jag har nu gjort detta vatten sunt; död och missfall skola icke mer komma dÀrav.

22. Och vattnet blev sunt, och har förblivit sÄ Ànda till denna dag, i enlighet med det ord Elisa talade.

23. DÀrifrÄn begav han sig upp till Betel. Och under det han var pÄ vÀg ditupp, kom en skara gossar ut ur staden; och de begynte driva gÀck med honom och ropade till honom: »Upp med dig, du flintskalle! Upp med dig, du flintskalle!»

24. NÀr han dÄ vÀnde sig om och fick se dem, uttalade han en förbannelse över dem i HERRENS namn. DÄ kommo tvÄ björninnor ut ur skogen och sleto sönder fyrtiotvÄ av barnen.

25. DÀrifrÄn gick han till berget Karmel och vÀnde sedan dÀrifrÄn tillbaka till Samaria.

1. Joram, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i Josafats, Juda konungs, adertonde regeringsÄr, och han regerade i tolv Är.

2. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; dock icke sÄsom hans fader och moder, ty han skaffade bort den Baalsstod som hans fader hade lÄtit göra.

3. Dock höll han fast vid de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda; frÄn dessa avstod han icke.

4. Mesa, konungen i Moab, som Àgde mycken boskap, hade i skatt till konungen i Israel erlagt hundra tusen lamm och ull av hundra tusen vÀdurar.

5. Men nÀr Ahab var död, avföll konungen i Moab frÄn konungen i Israel.

6. DÄ drog konung Joram ut frÄn Samaria och mönstrade hela Israel.

7. DÀrefter sÀnde han Ästad bud till Josafat, konungen i Juda, och lÀt sÀga honom: »Konungen i Moab har avfallit frÄn mig. Vill du draga med mig för att strida mot Moab?» Han svarade: »Ja, jag vill draga ditupp -- jag sÄsom du, mitt folk sÄsom ditt folk, mina hÀstar sÄsom dina hÀstar!»

8. Och han frÄgade: »Vilken vÀg skola vi draga ditupp?» Han svarade »VÀgen genom Edoms öken.»

9. SÄ drogo dÄ konungen i Israel konungen i Juda och konungen i Edom Ästad; men nÀr de hade fÀrdats sju dagsresor, fanns intet vatten för hÀren och för djuren som de hade med sig.

10. DÄ sade Israels konung: »Ack att HERREN skulle kalla tillhopa dessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!»

11. Men Josafat sade: »Finnes hÀr ingen HERRENS profet, sÄ att vi kunna frÄga HERREN genom honom?» DÄ svarade en av Israels konungs tjÀnare och sade: »Elisa, Safats son, finnes hÀr, han som plÀgade gjuta vatten pÄ Elias hÀnder.»

12. Josafat sade: »Hos honom Àr HERRENS ord.» Israels konung och Josafat och Edoms konung gingo dÄ ned till honom.

13. Men Elisa sade till Israels konung: »Vad har du med mig att göra? GÄ du till din faders profeter och till din moders profeter.» Israels konung svarade honom: »Bort det, att HERREN skulle hava kallat tillhopa dessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!»

14. DÄ sade Elisa: »SÄ sant HERREN Sebaot lever, han vilkens tjÀnare jag Àr: om jag icke hade undseende för Josafat, Juda konung, sÄ skulle jag icke akta pÄ dig eller se till dig.

15. Men hÀmten nu hit Ät mig en harpospelare.» SÄ ofta harpospelaren spelade, kom nÀmligen HERRENS hand över honom.

16. Och han sade: »SÄ sÀger HERREN: GrÀven i denna dal grop vid grop.

17. Ty sÄ sÀger HERREN: I skolen icke mÀrka nÄgon vind, ej heller se nÄgot regn, men likvÀl skall denna dal bliva full med vatten, sÄ att bÄde I sjÀlva skolen hava att dricka och eder boskap och edra övriga djur.

18. Dock anser HERREN icke ens detta vara nog, utan han vill ock giva Moab i eder hand.

19. Och I skolen intaga alla befÀsta stÀder och alla andra ansenliga stÀder, I skolen fÀlla alla nyttiga trÀd och kasta igen alla vattenkÀllor, och alla bördiga Äkerstycken skolen I fördÀrva med stenar.»

20. Och se, om morgonen, vid den tid dÄ spisoffret frambÀres, strömmade vatten till frÄn Edomssidan, sÄ att landet fylldes med vatten.

21. Moabiterna hade nu allasammans hört att konungarna hade dragit upp för att strida mot dem, och alla de som voro vid vapenför Älder eller dÀrutöver blevo uppbÄdade och stodo nu vid grÀnsen.

22. Men bittida om morgonen, nÀr solen gick upp och lyste pÄ vattnet, sÄgo moabiterna vattnet framför sig rött sÄsom blod.

23. DÄ sade de: »Det Àr blod! Konungarna hava helt visst rÄkat i strid och dÀrvid drÀpt varandra. Nu till plundring, Moab!»

24. Men nÀr de kommo till Israels lÀger, bröto israeliterna fram och slogo moabiterna, sÄ att de flydde för dem. Och de drogo in i landet och slogo ytterligare moabiterna.

25. Och stÀderna förstörde de, och pÄ alla bördiga Äkerstycken kastade de var och en sin sten, till dess de hade överhöljt dem, och alla vattenkÀllor tÀppte de till, och alla nyttiga trÀd fÀllde de, sÄ att de till slut lÀmnade kvar allenast stenarna av Kir-Hareset. Men nÀr slungkastarna omringade staden och besköto den

26. och Moabs konung sÄg att han icke kunde hÄlla stÄnd i striden, tog han med sig sju hundra svÀrdbevÀpnade mÀn för att slÄ sig igenom till Edoms konung; men de kunde det icke.

27. DÄ tog han sin förstfödde son, den som skulle bliva konung efter honom, och offrade denne pÄ muren till ett brÀnnoffer. DÄ drabbades Israel av svÄr hemsökelse, sÄ att de mÄste bryta upp och lÀmna honom i fred och vÀnda tillbaka till sitt land igen.

1. Och en kvinna som var hustru till en av profetlÀrjungarna ropade till Elisa och sade: »Min man, din tjÀnare, har dött, och du vet att din tjÀnare fruktade HERREN; nu kommer hans fordringsÀgare och vill taga mina bÄda söner till trÀlar.

2. Elisa sade till henne: »Vad kan jag göra för dig? SÀg mig, vad har du i huset?» Hon svarade: »Din tjÀnarinna har intet annat i huset Àn en flaska smörjelseolja.»

3. DÄ sade han: »GÄ och lÄna dig kÀrl utifrÄn av alla dina grannar, tomma kÀrl, men icke för fÄ.

4. GÄ sÄ in, och stÀng igen dörren om dig och dina söner, och gjut i alla dessa kÀrl; och nÀr ett kÀrl Àr fullt, sÄ flytta undan det.»

5. DÄ gick hon ifrÄn honom. Och sedan hon hade stÀngt igen dörren om sig och sina söner, buro de fram kÀrlen till henne, och hon göt i.

6. Och nÀr kÀrlen voro fulla, sade hon till sin son: »BÀr fram Ät mig Ànnu ett kÀrl.» Men han svarade henne: »HÀr finnes intet kÀrl mer. DÄ stannade oljan av.

7. Och hon kom och berÀttade detta för gudsmannen. DÄ sade han: »GÄ och sÀlj oljan, och betala din skuld. Sedan mÄ du med dina söner leva av det som bliver över.»

8. En dag kom Elisa över till Sunem. DÀr bodde en rik kvinna, som nödgade honom att Àta hos sig; och sÄ ofta han sedan kom ditöver, tog han in dÀr och Ät.

9. DÄ sade hon en gÄng till sin man: »Se, jag har förnummit att han som bestÀndigt kommer hitöver Àr en helig gudsman.

10. SÄ lÄt oss nu mura upp ett litet rum pÄ taket och dÀr sÀtta in Ät honom en sÀng, ett bord, en stol och en ljusstake, sÄ att han kan fÄ taga in dÀr, nÀr han kommer till oss.»

11. SÄ kom han dit en dag och fick dÄ taga in i rummet och ligga dÀr.

12. Och han sade till sin tjÀnare Gehasi: »Kalla hit sunemitiskan.» DÄ kallade han dit henne, och hon infann sig dÀr hos tjÀnaren.

13. Ytterligare tillsade han honom: »SÀg till henne: 'Se, du har haft allt detta besvÀr för oss. Vad kan nu jag göra för dig? Har du nÄgot att andraga hos konungen eller hos hÀrhövitsmannen?'» Men hon svarade: »Nej; jag bor ju hÀr mitt ibland mitt folk.»

14. Sedan frÄgade han: »Vad kan jag dÄ göra för henne?» Gehasi svarade: »Jo, hon har ingen son, och hennes man Àr gammal.»

15. SÄ sade han dÄ: »Kalla henne hitin.» DÄ kallade han dit henne, och hon stannade i dörren.

16. Och han sade: »NÀsta Är vid just denna tid skall du hava en son i famnen.» Hon svarade: »Nej, min herre, du gudsman, inbilla icke din tjÀnarinna nÄgot sÄdant.»

17. Men kvinnan blev havande och födde en son följande Är, just vid den tid som Elisa hade sagt henne.

18. Och nÀr gossen blev större, hÀnde sig en dag att han gick ut till sin fader hos skördemÀnnen.

19. DÄ begynte han klaga för sin fader: »Mitt huvud! Mitt huvud!» Denne sade till sin tjÀnare: »Tag honom och bÀr honom till hans moder.

20. Han tog honom dÄ och förde honom till hans moder. Och han satt i hennes knÀ till middagstiden; dÄ gav han upp andan.

21. Men hon gick upp och lade honom pÄ gudsmannens sÀng och stÀngde igen om honom och gick ut.

22. DÀrefter kallade hon pÄ sin man och sade: »SÀnd till mig en av tjÀnarna med en Äsninna, sÄ vill jag skynda till gudsmannen; sedan kommer jag strax tillbaka.»

23. Han sade: »Varför vill du i dag fara till honom? Det Àr ju varken nymÄnad eller sabbat.» Hon svarade: »Oroa dig icke!»

24. Sedan lÀt hon sadla Äsninnan och sade till sin tjÀnare: »Driv pÄ framÄt, och gör icke nÄgot uppehÄll i min fÀrd, förrÀn jag sÀger dig till.»

25. SÄ begav hon sig Ästad och kom till gudsmannen pÄ berget Karmel. DÄ nu gudsmannen fick se henne pÄ nÄgot avstÄnd, sade han till sin tjÀnare Gehasi: »Se, dÀr Àr sunemitiskan.

26. Skynda nu emot henne och frÄga henne: 'Allt stÄr vÀl rÀtt till med dig och med din man och med gossen?'» Hon svarade: »Ja.»

27. Men nÀr hon kom upp till gudsmannen pÄ berget, fattade hon om hans fötter. DÄ gick Gehasi fram och ville driva henne undan; men gudsmannen sade: »LÄt henne vara, ty hennes sjÀl Àr bedrövad; men HERREN hade fördolt detta för mig och icke lÄtit mig fÄ veta det.»

28. Och hon sade: »Hade jag vÀl bett min herre om en son? Sade jag icke fastmer att du icke skulle inbilla mig nÄgot?»

29. DÄ sade han till Gehasi: »Omgjorda dina lÀnder och tag min stav i din hand och gÄ Ästad; om du möter nÄgon, sÄ hÀlsa icke pÄ honom, och om nÄgon hÀlsar pÄ dig, sÄ besvara icke hans hÀlsning. Och lÀgg sedan min stav pÄ gossens ansikte.»

30. Men gossens moder sade: »SÄ sant HERREN lever, och sÄ sant du sjÀlv lever, jag slÀpper dig icke.» DÄ stod han upp och följde med henne.

31. Men Gehasi hade redan gÄtt före dem och lagt staven pÄ gossens ansikte; dock hördes icke ett ljud, och intet spÄr av förnimmelse kunde mÀrkas. DÄ vÀnde han om och gick honom till mötes och berÀttade det för honom och sade: »Gossen har icke vaknat upp.»

32. Och nÀr Elisa kom in i huset, fick han se att gossen lÄg död pÄ hans sÀng.

33. DÄ gick han in och stÀngde igen dörren om dem bÄda och bad till HERREN.

34. Och han steg upp i sÀngen och lade sig över gossen, sÄ att han hade sin mun pÄ hans mun, sina ögon pÄ hans ögon och sina hÀnder pÄ hans hÀnder. NÀr han sÄ lutade sig ned över gossen, blev kroppen varm.

35. DÀrefter gick han Äter fram och tillbaka i rummet och steg sÄ Äter upp i sÀngen och lutade sig ned över honom. DÄ nös gossen, Ànda till sju gÄnger. Och dÀrpÄ slog gossen upp ögonen.

36. Sedan ropade han pÄ Gehasi och sade: »Kalla hit sunemitiskan.» DÄ kallade han in henne, och nÀr hon kom in till honom, sade han: »Tag din son.»

37. DÄ kom hon fram och föll ned för hans fötter och bugade sig mot jorden. DÀrefter tog hon sin son och gick ut.

38. Och Elisa kom Äter till Gilgal, medan hungersnöden var i landet. NÀr dÄ profetlÀrjungarna sutto dÀr inför honom, sade han till sin tjÀnare »SÀtt pÄ den stora grytan och koka nÄgot till soppa Ät profetlÀrjungarna.»

39. Och en av dem gick ut pÄ marken för att plocka nÄgot grönt; dÄ fick han se en vild slingervÀxt, och av den plockade han nÄgot som liknade gurkor, sin mantel full. NÀr han sedan kom in, skar han sönder dem och lade dem i soppgrytan; ty de kÀnde icke till dem.

40. Och de öste upp Ät mÀnnen, för att de skulle Àta. Men sÄ snart de hade begynt Àta av soppan, gÄvo de upp ett rop och sade: »Döden Àr i grytan, du gudsman!» Och de kunde icke Àta.

41. DĂ„ sade han: »Skaffen hit mjöl.» Detta kastade han i grytan. DĂ€refter sade han: »Ös upp Ă„t folket och lĂ„t dem Ă€ta.» Och intet skadligt fanns nu mer i grytan.

42. Och en man kom frÄn Baal-Salisa och förde med sig Ät gudsmannen förstlingsbröd; tjugu kornbröd, och ax av grönskuren sÀd i sin pÄse. DÄ sade han: »Giv det Ät folket att Àta.»

43. Men hans tjÀnare sade: »Huru skall jag kunna sÀtta fram detta för hundra mÀn?» Han sade: »Giv det Ät folket att Àta; ty sÄ sÀger HERREN: De skola Àta och fÄ över.

44. DÄ satte han fram det för dem. Och de Äto och fingo över, sÄsom HERREN hade sagt.

1. Naaman, den arameiske konungens hÀrhövitsman, hade stort anseende hos sin herre och var högt aktad, ty genom honom hade HERREN givit seger Ät Aram; och han var en tapper stridsman, men spetÀlsk.

2. Nu hade araméerna, en gÄng dÄ de drogo ut pÄ strövtÄg, fört med sig sÄsom fÄnge ur Israels land en ung flicka, som kom i tjÀnst hos Naamans hustru.

3. Denna sade till sin fru: »Ack att min herre vore hos profeten i Samaria, sÄ skulle denne nog befria honom frÄn hans spetÀlska!»

4. DÄ gick hon Ästad och berÀttade detta för sin herre och sade: »SÄ och sÄ har flickan ifrÄn Israels land sagt.

5. Konungen i Aram svarade: »Far dit, sÄ skall jag sÀnda brev till konungen i Israel.» SÄ for han dÄ och tog med sig tio talenter silver och sex tusen siklar guld, sÄ ock tio högtidsdrÀkter.

6. Och han överlÀmnade brevet till Israels konung, och dÀri stod det: »Nu, nÀr detta brev kommer dig till handa, mÄ du veta att jag har sÀnt till dig min tjÀnare Naaman, för att du mÄ befria honom frÄn hans spetÀlska.»

7. NĂ€r Israels konung hade lĂ€st brevet, rev han sönder sina klĂ€der och sade: Ȁr jag dĂ„ Gud, sĂ„ att jag skulle kunna döda och göra levande, eftersom denne sĂ€nder bud till mig att jag skall befria en man frĂ„n hans spetĂ€lska? MĂ€rken nu och sen huru han söker sak med mig.»

8. Men nÀr gudsmannen Elisa hörde att Israels konung hade rivit sönder sina klÀder, sÀnde han till konungen och lÀt sÀga: »Varför har du rivit sönder dina klÀder? LÄt honom komma till mig, sÄ skall han förnimma att en profet finnes i Israel.»

9. SÄ kom dÄ Naaman med sina hÀstar och vagnar och stannade vid dörren till Elisas hus.

10. DÄ sÀnde Elisa ett bud ut till honom och lÀt sÀga: »GÄ bort och bada dig sju gÄnger i Jordan, sÄ skall ditt kött Äter bliva sig likt, och du skall bliva ren.»

11. Men Naaman blev vred och for sin vÀg, i det han sade: »Jag tÀnkte att han skulle gÄ ut till mig och trÀda fram och Äkalla HERRENS, sin Guds, namn och föra sin hand fram och Äter över stÀllet och sÄ taga bort spetÀlskan.

12. Äro icke Damaskus' floder, Abana och Parpar, bĂ€ttre Ă€n alla vatten Israel? DĂ„ kunde jag ju lika gĂ€rna bada mig i dem för att bliva ren.» SĂ„ vĂ€nde han om och for sin vĂ€g i vrede.

13. Men hans tjÀnare gingo fram och talade till honom och sade: »Min fader, om profeten hade förelagt dig nÄgot svÄrt, skulle du dÄ icke hava gjort det? Huru mycket mer nu, dÄ han allenast har sagt till dig: 'Bada dig, sÄ bliver du ren'!

14. DÄ for han ned och doppade sig i Jordan sju gÄnger, sÄsom gudsmannen hade sagt; och hans kött blev dÄ Äter sig likt, friskt sÄsom en ung gosses kött, och han blev ren.

15. DÀrefter vÀnde han tillbaka till gudsmannen med hela sin skara och gick in och trÀdde fram för honom och sade: »Se, nu vet jag att ingen Gud finnes pÄ hela jorden utom i Israel. SÄ tag nu emot en tacksamhetsskÀnk av din tjÀnare.»

16. Men han svarade: »SÄ sant HERREN lever, han vilkens tjÀnare jag Àr, jag vill icke taga emot den.» Och fastÀn han entrÀget bad honom att taga emot den, ville han icke.

17. DÄ sade Naaman: »Om du icke vill detta, sÄ lÄt dÄ din tjÀnare fÄ sÄ mycket jord som ett par mulÄsnor kunna bÀra. Ty din tjÀnare vill icke mer offra brÀnnoffer och slaktoffer Ät andra gudar, utan allenast Ät HERREN.

18. Detta mÄ dock HERREN förlÄta din tjÀnare: nÀr min herre gÄr in i Rimmons tempel för att dÀr böja knÀ, och han dÄ stöder sig vid min hand, och jag ocksÄ böjer knÀ dÀr i Rimmons tempel, mÄ dÄ HERREN förlÄta din tjÀnare, nÀr jag sÄ böjer knÀ i Rimmons tempel.

19. Han sade till honom: »Far i frid.» Men nÀr hÀn hade lÀmnat honom och farit ett stycke vÀg framÄt,

20. tÀnkte Gehasi, gudsmannen Elisas tjÀnare: »Se, min herre har slÀppt denne Naaman frÄn Aram, utan att taga emot av honom vad han hade fört med sig. SÄ sant HERREN lever, jag vill skynda efter honom och söka fÄ nÄgot av honom.»

21. SÄ gav sig dÄ Gehasi Ästad efter Naaman. Men nÀr Naaman sÄg nÄgon skynda efter sig, steg han med hast ned frÄn vagnen och gick emot honom och sade: »Allt stÄr vÀl rÀtt till?»

22. Han svarade: »Ja; men min herre har sÀnt mig och lÄter sÀga: 'Just nu hava tvÄ unga mÀn, profetlÀrjungar, kommit till mig frÄn Efraims bergsbygd; giv dem en talent silver och tvÄ högtidsdrÀkter.'»

23. Naaman svarade: »VÀrdes taga tvÄ talenter.» Och han bad honom entrÀget och knöt sÄ in tvÄ talenter silver i tvÄ pungar och tog fram tvÄ högtidsdrÀkter, och lÀmnade detta Ät tvÄ av sina tjÀnare, och dessa buro det framför honom.

24. Men nÀr han kom till kullen, tog han det ur deras hand och lade det i förvar i huset; sedan lÀt han mÀnnen gÄ sin vÀg.

25. DÀrefter gick han in och trÀdde fram för sin herre. DÄ frÄgade Elisa honom: »VarifrÄn kommer du, Gehasi?» Han svarade: »Din tjÀnare har ingenstÀdes varit.»

26. DĂ„ sade han till honom: »Menar du att jag icke i min ande var med, nĂ€r en man vĂ€nde om frĂ„n sin vagn och gick emot dig? Är det nu tid att du skaffar dig silver och skaffar dig klĂ€der, sĂ„ ock olivplanteringar, vingĂ„rdar, fĂ„r och fĂ€kreatur, tjĂ€nare och tjĂ€narinnor,

27. nu dÄ Naamans spetÀlska kommer att lÄda vid dig och vid dina efterkommande för evigt?» SÄ gick denne ut ifrÄn honom, vit sÄsom snö av spetÀlska.

1. ProfetlÀrjungarna sade till Elisa: »Se, rummet dÀr vi sitta inför dig Àr för trÄngt för oss.»

2. LÄt oss dÀrför gÄ till Jordan och dÀrifrÄn hÀmta var sin timmerstock, sÄ att vi dÀr kunna bygga oss ett annat hus att sitta i.» Han svarade: »GÄn Ästad.»

3. Men en av dem sade: »VÀrdes sjÀlv gÄ med dina tjÀnaren.» Han varade: »Ja, jag skall gÄ med.»

4. SÄ gick han med dem. Och nÀr de kommo till Jordan, begynte de hugga ned trÀd.

5. Men under det att en av dem höll pÄ att fÀlla en stock, föll yxjÀrnet i vattnet. DÄ gav han upp ett rop och sade: »Ack, min herre, yxan var ju lÄnad.»

6. Gudsmannen frÄgade: »Var föll den i?» Och han visade honom stÀllet. DÄ högg han av ett stycke trÀ och kastade det i dÀr och fick sÄ jÀrnet att flyta upp.

7. Sedan sade han: »Tag nu upp det.» DÄ rÀckte mannen ut sin hand och tog det.

8. Och konungen i Aram lÄg i krig med Israel. Men nÀr han rÄdförde sig med sina tjÀnare och sade: »PÄ det och det stÀllet vill jag lÀgra mig»,

9. dÄ sÀnde gudsmannen bud till Israels konung och lÀt sÀga: »Tag dig till vara för att tÄga fram vid det stÀllet, ty araméerna ligga dÀr.»

10. DÄ sÀnde Israels konung till det stÀlle som gudsmannen hade angivit för honom och varnat honom för; och han tog sig till vara dÀr. Detta skedde icke allenast en gÄng eller tvÄ gÄnger.

11. HÀröver blev konungen i Aram mycket orolig; och han kallade till sig sina tjÀnare och sade till dem: »Kunnen I icke sÀga mig vem av de vÄra det Àr som hÄller med Israels konung?»

12. DÄ svarade en av hans tjÀnare: »Icke sÄ, min herre konung; men Elisa, profeten i Israel, kungör för Israels konung vart ord som du talar i din sovkammare.»

13. Han sade: »GÄn och sen till, var han finnes, sÄ att jag kan sÀnda Ästad och gripa honom.» Och man berÀttade för honom att han var i Dotan.

14. DÄ sÀnde han dit hÀstar och vagnar och en stor hÀr; och de kommo dit om natten och omringade staden.

15. NÀr nu gudsmannens tjÀnare bittida om morgonen stod upp och gick ut, fick han se att en hÀr hade lÀgrat sig runt omkring staden med hÀstar och vagnar. DÄ sade tjÀnaren till honom: »Ack, min herre, huru skola vi nu göra?»

16. Han svarade: »Frukta icke; ty de som Àro med oss Àro flera Àn de som Àro med dem.»

17. Och Elisa bad och sade: »HERRE, öppna hans ögon, sÄ att han ser.» DÄ öppnade HERREN tjÀnarens ögon, och han fick se att berget var fullt med hÀstar och vagnar av eld, runt omkring Elisa.

18. NÀr de nu drogo ned mot honom, bad Elisa till HERREN och sade: »SlÄ detta folk med blindhet.» DÄ slog han dem med blindhet, sÄsom Elisa bad.

19. Och Elisa sade till dem: »Detta Àr icke den rÀtta vÀgen eller den rÀtta staden. Följen mig, sÄ skall jag föra eder till den man som I söken.» DÀrefter förde han dem till Samaria.

20. Men nÀr de kommo till Samaria, sade Elisa: »HERRE, öppna dessas ögon, sÄ att de se.» DÄ öppnade HERREN deras ögon, och de fingo se att de voro mitt i Samaria.

21. NÀr dÄ Israels konung sÄg dem, sade han till Elisa: »Skall jag hugga ned dem, min fader, skall jag hugga ned dem?»

22. Han svarade: »Du skall icke hugga ned dem. Du plÀgar ju icke ens hugga ned dem som du har tagit till fÄnga med svÀrd och bÄge. SÀtt fram för dem mat och dryck och lÄt dem Àta och dricka, och lÄt dem sedan gÄ till sin herre igen»

23. DÄ tillredde han Ät dem en stor mÄltid, och nÀr de hade Àtit och druckit, lÀt han dem gÄ; och de gingo till sin herre igen. Sedan kommo icke vidare nÄgra arameiska strövskaror in i Israels land.

24. DÀrefter hÀnde sig att Ben-Hadad, konungen i Aram, samlade hela sin hÀr och drog upp och belÀgrade Samaria.

25. Och medan de belÀgrade Samaria, uppstod dÀr en sÄ stor hungersnöd, att man betalade Ättio siklar silver för ett Äsnehuvud och fem siklar silver för en fjÀrdedels kab duvotrÀck.

26. Och en gÄng dÄ Israels konung gick omkring pÄ muren ropade en kvinna till honom och sade: »HjÀlp, min herre konung!»

27. Han svarade: »HjÀlper icke HERREN dig, varifrÄn skall dÄ jag kunna skaffa hjÀlp Ät dig? FrÄn logen eller frÄn vinpressen?»

28. Och konungen frÄgade henne: »Vad fattas dig?» Hon svarade: »Kvinnan dÀr sade till mig: 'Giv hit din son, sÄ att vi fÄ Àta honom i dag, sÄ skola vi Àta min son i morgon.'

29. SÄ kokade vi min son och Äto upp honom. NÀsta dag sade jag till henne: 'Giv nu hit din son, sÄ att vi fÄ Àta honom.' Men dÄ gömde hon undan sin son.»

30. NÀr konungen hörde kvinnans ord, rev han sönder sina klÀder, dÀr han gick pÄ muren. DÄ fick folket se att han hade sÀcktyg inunder, nÀrmast kroppen.

31. Och han sade: »Gud straffe mig nu och framgent, om Elisas, Safats sons, huvud i dag fÄr sitta kvar pÄ honom.»

32. SÄ sÀnde han dÄ dit en man före sig, under det att Elisa satt i sitt hus och de Àldste sutto dÀr hos honom. Men innan den utskickade hann fram till honom, sade han till de Àldste: »Sen I huru denne mördarson sÀnder hit en man för att taga mitt huvud? Men sen nu till, att I stÀngen igen dörren, nÀr den utskickade kommer; och spÀrren sÄ vÀgen för honom med den. Jag hör nu ock ljudet av hans herres steg efter honom.»

33. Medan han Ànnu talade med dem, kom den utskickade ned till honom. Och denne sade: »Se, detta Àr en olycka som kommer frÄn HERREN; huru skall jag dÄ lÀngre kunna hoppas pÄ HERREN?»

1. Men Elisa svarade: »Hören HERRENS ord. SÄ sÀger HERREN: I morgon vid denna tid skall man fÄ ett sea-mÄtt fint mjöl för en sikel, sÄ ock tvÄ sea-mÄtt korn för en sikel, i Samarias port.»

2. Den kÀmpe vid vilkens hand konungen stödde sig svarade dÄ gudsmannen och sade: »Om HERREN ocksÄ gjorde fönster pÄ himmelen, huru skulle vÀl detta kunna ske?» Han sade: »Du skall fÄ se det med egna ögon, men du skall icke fÄ Àta dÀrav.»

3. Utanför stadsporten uppehöllo sig dÄ fyra spetÀlska mÀn. Dessa sade till varandra: »Varför skola vi stanna kvar hÀr, till dess vi dö?»

4. Om vi besluta oss för att gÄ in i staden nu dÄ hungersnöd Àr i staden, sÄ skola vi dö dÀr, och om vi stanna hÀr, skola vi ock dö. VÀlan dÄ, lÄt oss gÄ över till araméernas lÀger; lÄta de oss leva, sÄ fÄ vi leva, och döda de oss, sÄ mÄ vi dö.»

5. SÄ stodo de dÄ upp i skymningen för att gÄ in i araméernas lÀger. Men nÀr de kommo till utkanten av araméernas lÀger, se, dÄ fanns ingen mÀnniska dÀr.

6. Ty Herren hade lÄtit ett dÄn av vagnar och hÀstar höras i araméernas lÀger, ett dÄn sÄsom av en stor hÀr, sÄ att de hade sagt till varandra: »Förvisso har Israels konung lejt hjÀlp mot oss av hetiternas och egyptiernas konungar, för att dessa skola komma över oss.»

7. DÀrför hade de brutit upp och flytt i skymningen och hade övergivit sina tÀlt, sina hÀstar och Äsnor, lÀgret sÄdant det stod; de hade flytt för att rÀdda sina liv.

8. NÀr de spetÀlska nu kommo till utkanten av lÀgret, gingo de in i ett tÀlt och Äto och drucko, och togo dÀrur silver och guld och klÀder, och gingo sÄ bort och gömde det. Sedan vÀnde de tillbaka och gingo in i ett annat tÀlt och togo vad dÀr fanns, och gingo sÄ bort och gömde det.

9. Men dÀrefter sade de till varandra: »Vi bete oss icke rÀtt. I dag kunna vi frambÀra ett glÀdjebudskap. Men om vi nu tiga och vÀnta till i morgon, nÀr det bliver dager, sÄ skall det tillrÀknas oss sÄsom missgÀrning. VÀlan dÄ, lÄt oss gÄ och berÀtta detta i konungens hus.

10. SÄ gingo de Ästad och ropade an vakten vid stadsporten och berÀttade för dem och sade: »Vi kommo till araméernas lÀger, men dÀr fanns ingen mÀnniska, och icke ett ljud av nÄgon mÀnniska hördes; dÀr stodo allenast hÀstarna och Äsnorna bundna och tÀlten sÄsom de plÀga stÄ.»

11. Detta ropades sedan ut av dem som höllo vakt vid porten, och man förkunnade det ocksÄ inne i konungens hus.

12. Konungen stod dÄ upp om natten och sade till sina tjÀnare: »Jag vill sÀga eder vad araméerna hava för hÀnder mot oss. De veta att vi lida hungersnöd, dÀrför hava de gÄtt ut ur lÀgret och gömt sig ute pÄ marken, i det de tÀnka att de skola gripa oss levande, nÀr vi nu gÄ ut ur staden, och att de sÄ skola komma in i staden.»

13. Men en av hans tjÀnare svarade och sade: »LÄt oss taga fem av de ÄterstÄende hÀstarna, dem som Ànnu finnas kvar hÀrinne -- det skall ju eljest gÄ dem sÄsom det gÄr hela hopen av israeliter som Ànnu Àro kvar hÀrinne, eller sÄsom det har gÄtt hela hopen av israeliter som redan hava omkommit -- och lÄt oss sÀnda Ästad och se efter.»

14. SÄ tog man dÄ tvÄ vagnar med hÀstar för, och konungen sÀnde dem Ästad efter araméernas hÀr och sade: »Faren Ästad och sen efter.»

15. Dessa foro nu efter dem Ànda till Jordan; och se, hela vÀgen var full med klÀder och andra saker som araméerna hade kastat ifrÄn sig, nÀr de hastade bort. Och de utskickade kommo tillbaka och berÀttade detta för konungen.

16. DÄ drog folket ut och plundrade Araméernas lÀger; och nu fick man ett sea-mÄtt fint mjöl för en sikel och likasÄ tvÄ sea-mÄtt korn för en sikel, sÄsom HERREN hade sagt.

17. Och den kÀmpe vid vilkens hand konungen plÀgade stödja sig hade av honom blivit satt till att hÄlla ordning vid stadsporten; men folket trampade honom till döds i porten, detta i enlighet med gudsmannens ord, vad denne hade sagt, nÀr konungen kom ned till honom.

18. Ty nÀr gudsmannen sade till konungen: »I morgon vid denna tid skall man i Samarias port fÄ tvÄ sea-mÄtt korn för en sikel och likasÄ ett sea-mÄtt fint mjöl för en sikel»,

19. dÄ svarade kÀmpen gudsmannen och sade: »Om HERREN ocksÄ gjorde fönster pÄ himmelen, huru skulle vÀl nÄgot sÄdant kunna ske?» DÄ sade han: »Du skall fÄ se det med egna ögon, men du skall icke fÄ Àta dÀrav.»

20. SÄ gick det honom ock, ty folket trampade honom till döds i porten.

1. Och Elisa talade till den kvinna vilkens son han hade gjort levande, han sade: »StÄ upp och drag bort med ditt husfolk och vistas var du kan, ty HERREN har bjudit hungersnöden komma, och den har redan kommit in i landet och skall rÀcka i sju Är.»

2. DÄ stod kvinnan upp och gjorde sÄsom gudsmannen sade; hon drog bort med sitt husfolk och vistades i filistéernas land i sju Är.

3. Men nÀr de sju Ären voro förlidna, kom kvinnan tillbaka ifrÄn filistéernas land; och hon gick Ästad för att anropa konungen om att ÄterfÄ sitt hus och sin Äker.

4. Och konungen höll dÄ pÄ att tala med Gehasi, gudsmannens tjÀnare, och sade: »FörtÀlj för mig alla de stora ting som Elisa har gjort.»

5. Och just som han förtÀljde för konungen huru han hade gjort en död levande, dÄ kom den kvinna vilkens son han hade gjort levande och anropade konungen om att ÄterfÄ sitt hus och sin Äker. DÄ sade Gehasi: »Min herre konung, detta Àr kvinnan, och detta Àr hennes son, den som Elisa har gjort levande.»

6. DÄ frÄgade konungen kvinnan, och hon förtÀljde allt för honom. Sedan lÀt konungen henne fÄ en hovman med sig och sade: »Skaffa tillbaka allt vad som tillhör henne, och dÀrtill all avkastning av Äkern, frÄn den dag dÄ hon lÀmnade landet Ànda till nu.»

7. Och Elisa kom till Damaskus, under det att Ben-Hadad, konungen i Aram, lÄg sjuk. NÀr man nu berÀttade för denne att gudsmannen hade kommit dit,

8. sade konungen till Hasael: »Tag skÀnker med dig och gÄ gudsmannen till mötes, och frÄga HERREN genom honom om jag skall tillfriskna frÄn denna sjukdom.

9. SÄ gick dÄ Hasael honom till mötes och tog med sig skÀnker, allt det bÀsta som fanns i Damaskus, sÄ mycket som fyrtio kameler kunde bÀra. Och han kom och trÀdde fram för honom och sade: »Din son Ben-Hadad, konungen i Aram, har sÀnt mig till dig och lÄter frÄga: 'Skall jag tillfriskna frÄn denna sjukdom?'»

10. Elisa svarade honom: »GÄ och sÀg till honom: 'Du skall tillfriskna.' Men HERREN har uppenbarat för mig att han likvÀl skall dö.»

11. Och gudsmannen stirrade framför sig och betraktade honom lÀnge och vÀl; dÀrefter begynte han grÄta.

12. DÄ sade Hasael: »Varför grÄter min herre?» Han svarade: »DÀrför att jag vet huru mycket ont du skall göra Israels barn: du skall sÀtta eld pÄ deras fÀsten, deras unga mÀn skall du drÀpa med svÀrd, deras spÀda barn skall du krossa, och deras havande kvinnor skall du upprista.»

13. Hasael sade: »Vad Àr vÀl din tjÀnare, den hunden, eftersom han skulle kunna göra sÄ stora ting?» Elisa svarade: »HERREN har uppenbarat för mig att du skall bliva konung över Aram.»

14. Och han gick ifrÄn Elisa och kom till sin herre. DÄ frÄgade denne honom: »Vad sade Elisa till dig?» Han svarade: »Han sade till mig att du skall tillfriskna.»

15. Men dagen dÀrefter tog han tÀcket och doppade det i vatten och bredde ut det över hans ansikte; detta blev hans död. Och Hasael blev konung efter honom.

16. I Jorams, Ahabs sons, Israels konungs, femte regeringsÄr, medan Josafat var konung i Juda, blev Joram, Josafats son, konung i Juda.

17. Han var trettiotvÄ Är gammal, nÀr han blev konung, och han regerade Ätta Är i Jerusalem.

18. Men han vandrade pÄ Israels konungars vÀg, sÄsom Ahabs hus hade gjort, ty en dotter till Ahab var hans hustru; han gjorde vad ont var i HERRENS ögon.

19. Dock ville HERREN icke fördÀrva Juda, för sin tjÀnare Davids skull, enligt sitt löfte till honom, att han skulle lÄta honom och hans söner hava en lampa för alltid.

20. I hans tid avföll Edom frÄn Juda vÀlde och satte en egen konung över sig.

21. DÄ drog Joram över till Sair med alla sina stridsvagnar. Och om natten gjorde han ett anfall pÄ edoméerna, som hade omringat honom, och slog dem och hövitsmannen över deras vagnar, men folket flydde till sina hyddor.

22. SÄ avföll Edom frÄn Juda vÀlde, och det har varit skilt dÀrifrÄn Ànda till denna dag. Vid just samma tid avföll ock Libna.

23. Vad nu mer Àr att sÀga om Joram och om allt vad han gjorde, det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.

24. Och Joram gick till vila hos sina fÀder och blev begraven hos sina fÀder i Davids stad. Och hans son Ahasja blev konung efter honom.

25. I Jorams, Ahabs sons, Israels konungs, tolfte regeringsÄr blev Ahasja, Jorams son, konung i Juda.

26. TjugutvÄ Är gammal var Ahasja, nÀr han blev konung, och han regerade ett Är i Jerusalem. Hans moder hette Atalja, dotter till Omri, Israels konung.

27. Han vandrade pÄ Ahabs hus' vÀg och gjorde vad ont var i HERRENS ögon likasom Ahabs hus; han var ju nÀra beslÀktad med Ahabs hus.

28. Och han drog Ästad med Joram, Ahabs son, och stridde mot Hasael, konungen i Aram, vid Ramot Gilead. Men Joram blev sÄrad av araméerna.

29. DÄ vÀnde konung Joram tillbaka, för att i Jisreel lÄta hela sig frÄn de sÄr som araméerna hade tillfogat honom vid Rama, i striden mot Hasael, konungen i Aram. Och Ahasja, Jorams son, Juda konung, for ned för att besöka Joram, Ahabs son, i Jisreel, eftersom denne lÄg sjuk.

1. Profeten Elisa kallade till sig en av profetlÀrjungarna och sade till honom: »Omgjorda dina lÀnder och tag denna oljeflaska med dig, och gÄ till Ramot i Gilead.

2. Och nÀr du har kommit dit, sÄ sök upp Jehu, son till Josafat, son till Nimsi, och gÄ in och bed honom stÄ upp, dÀr han sitter bland sina bröder, och för honom in i den innersta kammaren.

3. Tag sĂ„ oljeflaskan och gjut olja pĂ„ hans huvud och sĂ€g: 'SĂ„ sĂ€ger HERREN: Jag har smort dig till konung över Israel.' Öppna sedan dörren och fly, utan att dröja.»

4. SÄ gick dÄ den unge mannen, profetens tjÀnare, Ästad till Ramot i Gilead.

5. Och nÀr han kom dit, fick han se hÀrens hövitsmÀn sitta dÀr. DÄ sade han: »Jag har ett Àrende till dig, hövitsman.» Jehu frÄgade: »Till vem av oss alla hÀr?» Han svarade: »Till dig sjÀlv, hövitsman.»

6. DÄ stod han upp och gick in i huset; och han göt oljan pÄ hans huvud och sade till honom: »SÄ sÀger HERREN Israels Gud: Jag har smort dig till konung över HERRENS folk, över Israel.

7. Och du skall förgöra Ahabs, din herres, hus; ty jag vill pÄ Isebel hÀmnas mina tjÀnare profeterna blod, ja, alla HERRENS tjÀnares blod.

8. Och Ahabs hela hus skall förgÄs jag skall utrota allt mankön av Ahab hus, bÄde smÄ och stora i Israel.

9. Och jag skall göra med Ahab hus sÄsom jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus, och sÄsom jag gjorde med Baesas, Ahias sons, hus.

10. Och hundarna skola Àta upp Isebel pÄ Jisreels ÄkerfÀlt, och ingen skall begrava henne.» DÀrefter öppnade han dörren och flydde.

11. NÀr sedan Jehu Äter kom ut till sin herres tjÀnare, frÄgade man honom: »Allt stÄr vÀl rÀtt till? Varför kom denne vanvetting till dig?» Han svarade dem: »I kÀnnen ju den mannen och hans tal.»

12. Men de sade: »Du vill bedraga oss; sÀg oss sanningen.» DÄ sade han: »SÄ och sÄ talade han till mig och sade: 'SÄ sÀger HERREN: Jag har smort dig till konung över Israel.'»

13. Strax tog dÄ var och en av dem sin mantel och lade den under honom pÄ sjÀlva trappan; och de stötte i basun och ropade: »Jehu har blivit konung.»

14. Och Jehu, son till Josafat, son till Nimsi, anstiftade nu en sammansvÀrjning mot Joram. (Joram hade dÄ med hela Israel legat vid Ramot i Gilead för att försvara det mot Hasael, konungen i Aram;

15. men sjÀlv hade konung Joram vÀnt tillbaka, för att i Jisreel lÄta hela sig frÄn de sÄr som araméerna hade tillfogat honom under hans strid mot Hasael, konungen i Aram.) Och Jehu sade: »Om I sÄ viljen, sÄ lÄten ingen slippa ut ur staden, som kan gÄ Ästad och berÀtta detta i Jisreel.»

16. Och Jehu steg upp i sin vagn och for till Jisreel, ty Joram lÄg sjuk dÀr; och Ahasja, Juda konung, hade farit ditned för att besöka Joram.

17. NÀr nu vÀktaren som stod pÄ tornet i Jisreel fick se Jehus skara, dÄ han kom, sade han: »Jag ser en skara.» DÄ bjöd Joram att man skulle taga en ryttare och sÀnda honom dem till mötes och lÄta honom frÄga om allt stode rÀtt till.

18. Ryttaren red honom dÄ till mötes och sade: »Konungen lÄter frÄga 'Allt stÄr vÀl rÀtt till?'» DÄ svarade Jehu: »Vad kommer den saken dig vid? VÀnd, och följ efter mig.» Och vÀktaren berÀttade och sade: »Den utskickade har hunnit fram till dem, men han kommer icke tillbaka.»

19. DÄ sÀnde han en annan ryttare. nÀr denne hade hunnit fram till dem, sade han: »Konungen lÄter frÄga: 'Allt stÄr vÀl rÀtt till?'» Jehu svarade: »Vad kommer den saken dig vid? VÀnd, och följ efter mig.»

20. VÀktaren berÀttade Äter och sade: »Han har hunnit fram till dem men han kommer icke tillbaka. PÄ deras sÀtt att fara fram ser det ut som vore det Jehu, Nimsis son, ty han far fram sÄsom en vanvetting.»

21. DÄ sade Joram: »SpÀnn för.» Och man spÀnde för hans vagn. Och Joram, Israels konung, for nu ut med Ahasja, Juda konung, var och en i sin vagn; de foro ut för att möta Jehu. Och de trÀffade tillsammans med honom pÄ jisreeliten Nabots Äkerstycke.

22. NÀr Joram nu fick se Jehu, sade han: »Allt stÄr vÀl rÀtt till, Jehu?» Denne svarade: »Huru skulle det kunna stÄ rÀtt till, sÄ lÀnge som du tÄl din moder Isebels avgudiska vÀsen och hennes mÄnga trolldomskonster?»

23. DÄ svÀngde Joram om vagnen och flydde, i det han ropade till Ahasja: »FörrÀderi, Ahasja!»

24. Men Jehu hade fattat bÄgen i sin hand och sköt Joram i ryggen, att pilen gick ut genom hjÀrtat, och han sjönk ned i sin vagn.

25. DÀrefter sade han till sin livkÀmpe Bidkar: »Tag honom och kasta ut honom pÄ jisreeliten Nabots Äkerstycke; kom ihÄg huru HERREN, nÀr jag och du bredvid varandra redo bakom hans fader Ahab, om denne uttalade den utsagan:

26. 'Sannerligen, sÄ visst som jag i gÄr sÄg Nabots och hans söners blod, sÀger HERREN, skall jag just pÄ detta Äkerstycke vedergÀlla dig, sÀger HERREN.' Tag dÀrför honom nu och kasta ut honom hÀr pÄ Äkerstycket, i enlighet med HERRENS ord.»

27. NÀr Ahasja, Juda konung, sÄg detta, flydde han Ät TrÀdgÄrdshuset till. Men Jehu jagade efter honom och ropade: »Skjuten ned ocksÄ honom i vagnen.» SÄ skedde ock pÄ Gurhöjden vid Jibleam; men han flydde vidare till Megiddo och dog dÀr.

28. Sedan förde hans tjÀnare honom i vagnen till Jerusalem; och man begrov honom i hans grav hos hans fÀder, i Davids stad.

29. Ahasja hade blivit konung över Juda i Jorams, Ahabs sons, elfte regeringsÄr.

30. SÄ kom nu Jehu till Jisreel. NÀr Isebel fick höra detta, sminkade hon sig kring ögonen och smyckade sitt huvud och sÄg ut genom fönstret.

31. Och nÀr Jehu kom in genom porten, ropade hon: »Allt stÄr vÀl rÀtt till, du, Simri, som har drÀpt din herre?»

32. Han lyfte sitt ansikte upp mot fönstret och sade: »Vem hÄller med mig? Vem?» DÄ sÄgo tvÄ eller tre hovmÀn ut, ned pÄ honom.

33. Han sade: »Störten ned henne.» Och de störtade ned henne, sÄ att hennes blod stÀnkte pÄ vÀggen och pÄ hÀstarna; och han körde över henne.

34. DÀrefter gick han in och Ät och drack. Sedan sade han: »Tagen vara pÄ henne, den förbannade, och begraven henne, ty hon Àr dock en konungadotter.»

35. Men nÀr de dÄ gingo Ästad för att begrava henne, funno de av henne intet annat Àn huvudskÄlen, fötterna och hÀnderna.

36. och de vÀnde tillbaka och berÀttade detta för honom. DÄ sade han: »Detta Àr vad HERREN talade genom sin tjÀnare tisbiten Elia, i det han sade: 'PÄ Jisreels ÄkerfÀlt skola hundarna Àta upp Isebels kött;

37. och Isebels döda kropp skall ligga sÄsom gödsel pÄ marken pÄ Jisreels ÄkerfÀlt, sÄ att ingen skall kunna sÀga: Detta Àr Isebel.'»

1. Men Ahab hade sjuttio söner i Samaria. Och Jehu skrev brev och sÀnde till Samaria, till de överste i Jisreel, de Àldste, och till de fostrare som Ahab hade utsett;

2. han skrev: »Nu, nÀr detta brev kommer eder till handa, I som haven eder herres söner hos eder, och som haven vagnarna och hÀstarna hos eder, och dÀrtill en befÀst stad och vapen,

3. mÄn I utse den som Àr bÀst och lÀmpligast av eder herres söner och sÀtta honom pÄ hans faders tron och strida för eder herres hus.»

4. Men de blevo övermÄttan förskrÀckta och sade: »De tvÄ konungarna hava ju icke kunnat hÄlla stÄnd mot honom; huru skulle dÄ vi kunna hÄlla stÄnd!»

5. Och överhovmÀstaren och hövdingen över staden och de Àldste och konungasönernas fostrare sÀnde till Jehu och lÀto sÀga: »Vi Àro dina tjÀnare; allt vad du sÀger oss villa vi göra. Vi vilja icke göra nÄgon till konung; gör vad dig tÀckes.»

6. DÄ skrev han ett annat brev till dem, vari det stod: »Om I hÄllen med mig och viljen lyssna till mina ord, sÄ tagen huvudena av eder herres söner och kommen i morgon vid denna tid till mig i Jisreel.» De sjuttio konungasönerna bodde nÀmligen hos de store i staden, vilka fostrade dem.

7. DÄ nu brevet kom dem till handa, togo de konungasönerna och slaktade dem, alla sjuttio, och lade deras huvuden i korgar och sÀnde dem till honom i Jisreel.

8. NÀr dÄ ett bud kom och berÀttade för honom att de hade fört dit konungasönernas huvuden, sade han: »LÀggen dem till i morgon i tvÄ högar vid ingÄngen till porten.»

9. Och om morgonen gick han ut och stÀllde sig dÀr och sade till allt folket: »I Àren utan skuld. Det Àr jag som har anstiftat sammansvÀrjningen mot min herre och drÀpt honom; men vem har slagit ihjÀl alla dessa?

10. MÀrken nu huru intet av HERRENS ord faller till jorden, intet som HERREN har talat mot Ahabs hus. Ja, HERREN har gjort vad han har sagt genom sin tjÀnare Elia.»

11. Sedan, drÀpte Jehu alla som voro kvar av Ahabs hus i Jisreel, sÄ ock alla hans store och hans förtrogne och hans prÀster; han lÀt ingen slippa undan.

12. DÀrefter stod han upp och begav sig Ästad till Samaria; men under vÀgen, nÀr Jehu kom till Bet-Eked-Haroim,

13. trÀffade han pÄ Ahasjas, Juda konungs, bröder. Han frÄgade dem: »Vilka Àren I?» De svarade: »Vi Àro Ahasjas bröder, och vi Àro pÄ vÀg ned för att hÀlsa pÄ konungasönerna och konungamoderns söner.»

14. Han sade: »Gripen dem levande.» DÄ grepo de dem levande och slaktade dem och kastade dem i Bet-Ekeds brunn, alla fyrtiotvÄ; han lÀt ingen av dem bliva kvar.

15. NĂ€r han sedan begav sig dĂ€rifrĂ„n, trĂ€ffade han Jonadab, Rekabs son, som kom honom till mötes; och han hĂ€lsade pĂ„ honom och sade till honom: Ȁr du lika redligt sinnad mot mig som jag Ă€r mot dig?» Jonadab svarade: »Ja.» Ȁr det sÄ», sade han, »sĂ„ rĂ€ck mig din hand.» DĂ„ rĂ€ckte han honom sin hand; och han lĂ€t honom stiga upp till sig i vagnen.

16. Och han sade: »Far med mig och se huru jag nitÀlskar för HERREN.» SÄ körde man Ästad med honom i hans vagn.

17. Och nÀr han kom till Samaria, drÀpte han alla som voro kvar av Ahabs hus i Samaria och förgjorde det sÄ, i enlighet med det ord som HERREN hade talat till Elia.

18. Och Jehu församlade allt folket och sade till dem: »Ahab har tjÀnat Baal litet; Jehu skall tjÀna honom mycket.

19. SÄ kallen nu hit till mig alla Baals profeter, alla hans tjÀnare och alla hans prÀster -- ingen fÄr saknas -- ty jag har ett stort offer Ät Baal i sinnet; var och en som saknas skall mista livet.» Men Jehu gjorde sÄ med led list, i avsikt att utrota Baals tjÀnare.

20. DÀrefter sade Jehu: »PÄlysen en helig högtidsförsamling Ät Baal.» DÄ lyste man ut en sÄdan.

21. Och Jehu sÀnde bud över hela Israel, och alla Baals tjÀnare kommo; Ingen underlÀt att komma. Och de gingo in i Baals tempel, och Baals tempel blev fullt, ifrÄn den ena Àndan till den andra.

22. Sedan sade han till förestÄndaren för klÀdkammaren: »Tag fram klÀder Ät alla Baals tjÀnare.» Och han tog fram klÀderna Ät dem.

23. DÀrefter gick Jehu in i Baals tempel med Jonadab, Rekabs son. Och han sade till Baals tjÀnare: »Sen nu noga efter, att hÀr bland eder icke finnes nÄgon HERRENS tjÀnare, utan allenast sÄdana som tjÀna Baal.

24. De gingo alltsÄ in för att offra slaktoffer och brÀnnoffer. Men Jehu hade dÀrutanför stÀllt Ättio man och sagt: »Om nÄgon slipper undan av de mÀn som jag nu överlÀmnar i edra hÀnder, sÄ skall liv givas för liv.»

25. Och nÀr man hade offrat brÀnnoffret, sade Jehu till drabanterna och kÀmparna: »GÄn in och slÄn ned dem; lÄten ingen komma ut.» Och de slogo dem med svÀrdsegg, och drabanterna och kÀmparna kastade undan deras kroppar. DÀrefter gingo de in i det inre av Baals tempel

26. och kastade ut stoderna ur Baals tempel och brÀnde upp dem.

27. Och sjÀlva Baalsstoden bröto de ned; de bröto ock ned Baals tempel och gjorde dÀrav avtrÀden, som finnas kvar Ànnu i dag.

28. SĂ„ utrotade Jehu Baal ur Israel.

29. Men frÄn de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda, frÄn dem avstod icke Jehu, icke frÄn guldkalvarna i Betel och Dan.

30. Och HERREN sade till Jehu: »DÀrför att du har vÀl utfört vad rÀtt var i mina ögon, och gjort mot Ahabs hus allt vad jag hade i sinnet, dÀrför skola dina söner till fjÀrde led sitta pÄ Israels tron.

31. Men Jehu tog dock icke i akt att vandra efter HERRENS, Israels Guds, lag av allt sitt hjÀrta; han avstod icke frÄn de Jerobeams synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda.

32. Vid denna tid begynte HERREN skÀra bort stycken frÄn Israel, ty Hasael slog israeliterna utefter hela deras grÀns

33. och intog östra sidan om Jordan hela landet Gilead, gaditernas, rubeniternas och manassiternas land, omrÄdet frÄn Aroer vid bÀcken Arnon, bÄde Gilead och Basan.

34. Vad nu mer Àr att sÀga om Jehu, om allt vad han gjorde och om alla hans bedrifter, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

35. Och Jehu gick till vila hos sina fÀder, och man begrov honom i Samaria. Och hans son Joahas blev konung efter honom.

36. Den tid Jehu regerade över Israel Samaria var tjuguÄtta Är.

1. NÀr Atalja, Ahasjas moder, förnam att hennes son var död, stod hon upp och förgjorde hela konungaslÀkten.

2. Men just nÀr konungabarnen skulle dödas, tog Joseba, konung Jorams dotter, Ahasjas syster, Joas, Ahasjas son, och skaffade honom jÀmte hans amma hemligen undan, in i sovkammaren; dÀr höll man honom dold för Atalja, sÄ att han icke blev dödad.

3. Sedan var han hos henne i HERRENS hus, dÀr han förblev gömd i sex Är, medan Atalja regerade i landet.

4. Men i det sjunde Äret sÀnde Jojada Ästad och lÀt hÀmta karéernas och drabanternas underhövitsmÀn och förde dem in till sig i HERRENS hus; och sedan han hade gjort en överenskommelse med dem och tagit en ed av dem i HERRENS hus visade han dem konungens son.

5. DÀrefter bjöd han dem och sade: »Detta Àr vad I skolen göra: en tredjedel av eder, I som haven att intrÀda i vakthÄllningen pÄ sabbaten, skall hÄlla vakt i konungshuset

6. och en tredjedel vid Surporten och en tredjedel vid porten bakom drabanterna; sÄ skolen hÄlla vakt vid huset var i sin ordning.

7. Men de bÄda andra avdelningarna av eder, nÀmligen alla som hava att avgÄ frÄn vakthÄllningen pÄ sabbaten, de skola hÄlla vakt i HERRENS hus hos konungen.

8. I skolen stÀlla eder runt omkring; konungen, var och en med sina vapen i handen; och om nÄgon vill trÀnga sig inom leden, skall han dödas. Och I skolen följa konungen, vare sig han gÄr ut eller in.

9. UnderhövitsmÀnnen gjorde allt vad prÀsten Jojada hade bjudit dem; var och en av dem tog sina mÀn, bÄde de som skulle intrÀda i vakthÄllningen pÄ sabbaten och de som skulle avgÄ dÀrifrÄn pÄ sabbaten, och de kommo sÄ till prÀsten Jojada.

10. Och prÀsten gav Ät underhövitsmÀnnen det spjut och de sköldar som hade tillhört konung David, och som funnos i HERRENS hus.

11. Och drabanterna stÀllde upp sig, var och en med sina vapen i handen, frÄn husets södra sida till husets norra sida, mot altaret och mot huset, runt omkring konungen.

12. DÀrefter förde han ut konungasonen och satte pÄ honom kronan och gav honom vittnesbördet; och de gjorde honom till konung och smorde honom. Och de klappade i hÀnderna och ropade: »Leve konungen!»

13. NÀr Atalja nu hörde drabanternas och folkets rop, gick hon in i HERRENS hus till folket.

14. DÀr fick hon dÄ se konungen stÄ vid pelaren, sÄsom övligt var, och hövitsmÀnnen och trumpetblÄsarna bredvid konungen, och fick höra huru hela folkmÀngden jublade och stötte i trumpeterna. DÄ rev Atalja sönder sina klÀder och utropade: »SammansvÀrjning! SammansvÀrjning!»

15. Men prÀsten Jojada gav underhövitsmÀnnen som anförde skaran denna befallning: »Fören henne ut mellan leden, och om nÄgon följer henne, sÄ mÄ han dödas med svÀrd.» PrÀsten ville nÀmligen förhindra att hon dödades i HERRENS hus.

16. AlltsÄ grepo de henne, och nÀr hon hade kommit till den plats dÀr hÀstarna plÀgade föras in i konungshuset, dödades hon dÀr.

17. Och Jojada slöt det förbundet mellan HERREN, konungen och folket, att de skulle vara ett HERRENS folk; han slöt ock ett förbund mellan konungen och folket.

18. Och hela folkmÀngden begav sig till Baals tempel och rev ned det och förstörde i grund dess altaren och dess bilder; och Mattan, Baals prÀst, drÀpte de framför altarna. DÀrefter stÀllde prÀsten ut vakter vid HERRENS hus.

19. Och han tog med sig underhövitsmÀnnen jÀmte karéerna och drabanterna och hela folkmÀngden, och de förde konungen ned frÄn HERRENS hus och gingo in i konungshuset genom Drabantporten; och han satte sig pÄ konungatronen.

20. Och hela folkmÀngden gladde sig, och staden förblev lugn. Men Atalja hade de dödat med svÀrd i konungshuset.

21. Joas var sju Är gammal, nÀr han blev konung.

1. I Jehus sjunde regeringsÄr blev Joas konung, och han regerade fyrtio Är i Jerusalem. Hans moder hette Sibja, frÄn Beer-Seba.

2. Och Joas gjorde vad rÀtt var HERRENS ögon, sÄ lÀnge han levde, prÀsten Jojada hade varit hans lÀrare.

3. Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor att frambÀra offer och tÀnda offereld pÄ höjderna.

4. Och Joas sade till prÀsterna: »Alla penningar vilka sÄsom heliga gÄvor inflyta till HERRENS hus, gÄngbara penningar, sÄdana som utgöra lösen för personer, efter det vÀrde som för var och en bestÀmmes, och alla penningar som nÄgon av sitt hjÀrta manas att bÀra till HERRENS hus,

5. dem skola prÀsterna taga emot, var och en av sina bekanta, och de skola dÀrmed sÀtta i stÄnd vad som Àr förfallet pÄ HERRENS hus, överallt dÀr nÄgot förfallet finnes.»

6. Men i konung Joas' tjugutredje regeringsÄr hade prÀsterna Ànnu icke satt i stÄnd vad som var förfallet pÄ huset.

7. DÄ kallade konung Joas till sig prÀsten Jojada och de övriga prÀsterna och sade till dem: »Varför sÀtten I icke i stÄnd vad som Àr förfallet pÄ huset? Nu fÄn I icke lÀngre taga emot penningar av edra bekanta, utan I skolen lÀmna dem ifrÄn eder till det som Àr förfallet pÄ huset.»

8. Och prÀsterna samtyckte till att icke taga emot penningar av folket, och ej heller befatta sig med att sÀtta i stÄnd vad som var förfallet pÄ huset.

9. DÄ tog prÀsten Jojada en kista och borrade ett hÄl pÄ locket och stÀllde den bredvid altaret, pÄ högra sidan, nÀr man gÄr in i HERRENS hus. Och prÀsterna som höllo vakt vid tröskeln lade dit alla penningar som inflöto till HERRENS hus.

10. Men sÄ snart de dÄ mÀrkte att mycket penningar fanns i kistan, gick konungens sekreterare ditupp jÀmte översteprÀsten, och de knöto in och rÀknade sedan de penningar som funnos i HERRENS hus.

11. DÀrefter överlÀmnades de uppvÀgda penningarna Ät de mÀn som förrÀttade arbete sÄsom tillsyningsmÀn vid HERRENS hus, och dessa betalade ut dem Ät de timmermÀn och byggningsmÀn som arbetade pÄ HERRENS hus,

12. och Ät murarna och stenhuggarna, sÄ ock till inköp av trÀvirke och huggen sten för att sÀtta i stÄnd vad som var förfallet pÄ HERRENS hus, korteligen, till alla utgifter för att sÀtta huset i stÄnd.

13. Men man gjorde inga silverfat för HERRENS hus, ej heller knivar, skÄlar, trumpeter eller andra föremÄl av guld eller av silver, för de penningar som inflöto till HERRENS hus,

14. utan man gav dem Ät arbetarna, och dessa satte dÀrför HERRENS hus i stÄnd.

15. Och man höll icke nÄgon rÀkenskap med de mÀn Ät vilka penningarna överlÀmnades, för att de skulle giva dem Ät arbetarna, utan de fingo handla pÄ heder och tro.

16. Men skuldoffers- och syndofferspenningarna gingo icke till HERRENS hus utan tillföllo prÀsterna.

17. PÄ den tiden drog Hasael, konungen i Aram, upp och belÀgrade Gat och intog det, dÀrefter stÀllde Hasael sitt tÄg upp mot Jerusalem.

18. DÄ tog Joas, Juda konung, allt vad hans fÀder Josafat, Joram och Ahasja, Juda konungar, hade helgat Ät HERREN, och vad han sjÀlv hade helgat Ät HERREN, och allt guld som fanns i skattkamrarna i HERRENS hus och i konungshuset, och sÀnde det till Hasael, konungen i Aram, och dÄ lÀmnade denne Jerusalem i fred.

19. Vad nu mer Àr att sÀga om Joas och om allt vad han gjorde, det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.

20. Och hans tjÀnare uppreste sig och sammansvuro sig och drÀpte Joas i Millobyggnaden, som strÀcker sig ned mot Silla.

21. Det var hans tjÀnare Josakar, Simeats son, och Josabad, Somers son, som slogo honom till döds. Och man begrov honom hos hans fÀder i Davids stad. Och hans son Amasja blev konung efter honom

1. I Joas', Ahasjas sons, Juda konungs, tjugutredje regeringsÄr blev Joahas, Jehus son, konung över Israel i Samaria och regerade i sjutton Är.

2. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och följde efter de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda; frÄn dem avstod han icke.

3. DÄ upptÀndes HERRENS vrede mot Israel, och han gav dem i Hasaels, den arameiske konungens, hand och i Ben-Hadads, Hasaels sons, hand hela denna tid.

4. (Men Joahas bönföll inför HERREN, och HERREN hörde honom, eftersom han sÄg Israels betryck, dÄ nu konungen i Aram förtryckte dem.

5. Och HERREN gav Ät Israel en frÀlsare, sÄ att de blevo rÀddade ur araméernas hand; sedan bodde Israels barn i sina hyddor sÄsom förut.

6. Dock avstodo de icke frÄn de Jerobeams hus' synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda, utan vandrade i dem. Aseran fick ocksÄ stÄ kvar i Samaria.)

7. Ty han hade icke lÄtit Joahas behÄlla mer folk Àn femtio ryttare, tio vagnar och tio tusen man fotfolk; sÄ illa förgjorde dem konungen i Aram; han slog dem, sÄ att de blevo sÄsom stoft, nÀr man tröskar.

8. Vad nu mer Àr att sÀga om Joahas, om allt vad han gjorde och om hans bedrifter, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

9. Och Joahas gick till vila hos sina fÀder, och man begrov honom i Samaria. Och hans son Joas blev konung efter honom.

10. I Joas', Juda konungs, trettiosjunde regeringsÄr blev Joas, Joahas' son, konung över Israel i Samaria och regerade i sexton Är.

11. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke frÄn nÄgon av de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda, utan vandrade i dem.

12. Vad nu mer Àr att sÀga om Joas, om allt vad han gjorde och om hans bedrifter, om hans krig mot Amasja, Juda konung, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

13. Och Joas gick till vila hos sina fÀder, och Jerobeam besteg hans tron. Och Joas blev begraven i Samaria, hos Israels konungar.

14. Men nÀr Elisa lÄg sjuk i den sjukdom varav han dog, kom Joas, Israels konung, ned till honom. Och han satt hos honom grÄtande och sade: »Min fader, min fader! Du som för Israel Àr bÄde vagnar och ryttare!»

15. DÄ sade Elisa till honom: »HÀmta en bÄge och pilar.» Och han hÀmtade Ät honom en bÄge och pilar.

16. DÄ sade han till Israels konung: »Fatta i bÄgen med din hand.» Och nÀr han hade gjort detta, lade Elisa sina hÀnder pÄ konungens hÀnder.

17. DĂ€refter sade han: »Öppna fönstret mot öster.» Och nĂ€r han hade öppnat det, sade Elisa: »Skjut.» Och han sköt. DĂ„ sade han: »En HERRENS segerpil, en segerpil mot Aram! Du skall slĂ„ aramĂ©erna vid Afek, sĂ„ att de förgöras.»

18. DÀrefter sade han: »Tag pilarna.» Och nÀr han hade tagit dem, sade han till Israels konung: »SlÄ pÄ jorden.» DÄ slog han tre gÄnger och sedan höll han upp.

19. DÄ blev gudsmannen vred pÄ honom och sade: »Du skulle slagit fem eller sex gÄnger, ty dÄ skulle du hava slagit araméerna sÄ, att de hade blivit förgjorda; men nu kommer du att slÄ araméerna allenast tre gÄnger.»

20. SÄ dog dÄ Elisa, och man begrov honom. Men moabitiska strövskaror plÀgade falla in i landet, vid Ärets ingÄng.

21. SÄ hÀnde sig, att just nÀr nÄgra höllo pÄ att begrava en man, fingo de se en strövskara; dÄ kastade de mannen i Elisas grav. NÀr dÄ mannen kom i beröring med Elisas ben, fick han liv igen och reste sig upp pÄ sina fötter.

22. Och Hasael, konungen i Aram, hade förtryckt Israel, sÄ lÀnge Joahas levde.

23. Men HERREN blev dem nÄdig och förbarmade sig över dem och vÀnde sig till dem, för det förbunds skull som han hade slutit med Abraham, Isak och Jakob; ty han ville icke fördÀrva dem, och han hade Ànnu icke kastat dem bort ifrÄn sitt ansikte.

24. Och Hasael, konungen i Aram, dog, och hans son Ben-Hadad blev konung efter honom.

25. DÄ tog Joas, Joahas' son, tillbaka frÄn Ben-Hadad, Hasaels son, de stÀder som denne i krig hade tagit ifrÄn hans fader Joahas. Tre gÄnger slog Joas honom och Ätertog sÄ Israels stÀder.

1. I Joas', Joahas' sons, Israels konungs, andra regeringsÄr blev Amasja, Joas' son, konung i Juda.

2. Han var tjugufem Är gammal, nÀr han blev konung, och han regerade tjugunio Är i Jerusalem. Hans moder hette Joaddin, frÄn Jerusalem.

3. Han gjorde vad rÀtt var i HERRENS ögon, dock icke sÄsom hans fader David; men han gjorde i allt sÄsom hans fader Joas hade gjort.

4. Offerhöjderna blevo likvÀl icke avskaffade, utan folket fortfor att frambÀra offer och tÀnda offereld pÄ höjderna.

5. Och sedan konungadömet hade blivit befÀst i hans hand, lÀt han drÀpa dem av sina tjÀnare, som hade drÀpt hans fader, konungen.

6. Men mördarnas barn dödade han icke, i enlighet med vad föreskrivet var i Moses lagbok, dÀr HERREN hade bjudit och sagt: »FörÀldrarna skola icke dödas för sina barns skull, och barnen skola icke dödas för sina förÀldrars skull, utan var och en skall dö genom sin egen synd.»

7. Han slog edoméerna i Saltdalen, tio tusen man, och intog Sela med strid och gav det namnet Jokteel, sÄsom det heter Ànnu i dag.

8. DÀrefter skickade Amasja sÀndebud till Joas, son till Joahas, son till Jehu, Israels konung, och lÀt sÀga: »Kom, lÄt oss drabba samman med varandra.»

9. Men Joas, Israels konung, sÀnde dÄ till Amasja, Juda konung, och lÀt svara: »Törnbusken pÄ Libanon sÀnde en gÄng bud till cedern pÄ Libanon och lÀt sÀga: 'Giv din dotter Ät min son till hustru.' Men sedan gingo markens djur pÄ Libanon fram över törnbusken och trampade ned den.

10. Du har slagit Edom, och dÀröver förhÀver du dig i ditt hjÀrta. Men lÄt dig nöja med den Àran, och stanna hemma. Varför utmanar du olyckan, dig sjÀlv och Juda med dig till fall?»

11. Men Amasja ville icke höra hÀrpÄ, och Joas, Israels konung, drog dÄ upp, och de drabbade samman med varandra, han och Amasja, Juda konung, vid det Bet-Semes som hör till Juda.

12. Och Juda mÀn blevo slagna av Israels mÀn och flydde, var och en till sin hydda.

13. Och Amasja, Juda konung, son till Joas, son till Ahasja, blev tagen till fÄnga i Bet-Semes av Joas, Israels konung. Och nÀr de kommo till Jerusalem, bröt han ned ett stycke av Jerusalems mur vid Efraimsporten, och dÀrifrÄn Ànda till Hörnporten, fyra hundra alnar.

14. Och han tog allt guld och silver och alla kÀrl som funnos i HERRENS hus och i konungshusets skattkamrar, dÀrtill ock gisslan, och vÀnde sÄ tillbaka till Samaria.

15. Vad nu mer Àr att sÀga om Joas, om vad han gjorde och om hans bedrifter och om hans krig mot Amasja, Juda konung, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

16. Och Joas gick till vila hos sina fÀder och blev begraven i Samaria, hos Israels konungar. Och hans son Jerobeam blev konung efter honom.

17. Men Amasja, Joas' son, Juda konung, levde i femton Är efter Joas', Joahas' sons, Israels konungs, död.

18. Vad nu mer Àr att sÀga om Amasja, det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.

19. Och en sammansvÀrjning anstiftades mot honom i Jerusalem, sÄ att han mÄste fly till Lakis. DÄ sÀndes mÀn efter honom till Lakis, och dessa dödade honom dÀr.

20. Sedan förde man honom dÀrifrÄn pÄ hÀstar; och han blev begraven i Jerusalem hos sina fÀder i Davids stad.

21. Och allt folket i Juda tog Asarja som dÄ var sexton Är gammal, och gjorde honom till konung i hans fader Amasjas stÀlle.

22. Det var han som befÀste Elat; ock han lade det Äter under Juda, sedan konungen hade gÄtt till vila hos sina fÀder.

23. I Amasjas, Joas' sons, Juda konungs, femtonde regeringsÄr blev Jerobeam, Joas' son, konung över Israel i Samaria och regerade i fyrtioett Är.

24. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke frÄn nÄgon av de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda.

25. Han Ätervann Israels omrÄde, frÄn det stÀlle dÀr vÀgen gÄr till Hamat Ànda till Hedmarkshavet, i enlighet med det ord som HERREN, Israels Gud, hade talat genom sin tjÀnare profeten Jona, Amittais son, frÄn Gat-Hahefer.

26. Ty HERREN sÄg att Israels betryck var mycket svÄrt, och att det var ute med alla och envar, och att Israel icke hade nÄgon hjÀlpare.

27. Och HERREN hade Ànnu icke beslutit att utplÄna Israels namn under himmelen; dÀrför frÀlste han dem genom Jerobeam, Joas' son.

28. Vad nu mer Àr att sÀga om Jerobeam, om allt vad han gjorde och om hans bedrifter och hans krig, sÄ ock om huru han Ät Israel Ätervann den del av Damaskus och Hamat, som en gÄng hade tillhört Juda, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

29. Och Jerobeam gick till vila hos sina fÀder, Israels konungar. Och hans son Sakarja blev konung efter honom.

1. I Jerobeams, Israels konungs, tjugusjunde regeringsÄr blev Asarja, Amasjas son, konung i Juda.

2. Han var sexton Är gammal, nÀr han blev konung, och han regerade femtiotvÄ Är i Jerusalem. Hans moder hette Jekolja, frÄn Jerusalem.

3. Han gjorde vad rÀtt var i HERRENS ögon, alldeles sÄsom hans fader Amasja hade gjort.

4. Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor att frambÀra offer och tÀnda offereld pÄ höjderna.

5. Men HERREN hemsökte konungen, sÄ att han blev spetÀlsk för hela sitt liv; och han bodde sedan i ett sÀrskilt hus. Jotam, konungens son, förestod dÄ hans hus och dömde folket i landet.

6. Vad nu mer Àr att sÀga om Asarja och om allt vad han gjorde, det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.

7. Och Asarja gick till vila hos sina fÀder, och man begrov honom hos hans fÀder i Davids stad. Och hans son Jotam blev konung efter honom.

8. I Asarjas, Juda konungs, trettioÄttonde regeringsÄr blev Sakarja, Jerobeams son, konung över Israel i Samaria och regerade i sex mÄnader.

9. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon, sÄsom hans fÀder hade gjort; han avstod icke frÄn de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda.

10. Och Sallum, Jabes' son, anstiftade en sammansvÀrjning mot honom och slog honom till döds i folkets Äsyn, och blev sÄ konung i hans stÀlle

11. Vad nu mer Àr att sÀga om Sakarja, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

12. SÄ, uppfylldes det ord som HERREN, hade talat till Jehu, nÀr han sade: »Dina söner till fjÀrde led skola sitta pÄ Israels tron.» Det skedde sÄ.

13. Sallum, Jabes' son, blev konung i Ussias, Juda konungs, trettionionde regeringsÄr, och han regerade en mÄnads tid i Samaria.

14. Men dÄ drog Menahem, Gadis son, upp frÄn Tirsa och kom till Samaria och slog Sallum, Jabes' son, till döds i Samaria, och blev sÄ konung i hans stÀlle

15. Vad nu mer Àr att sÀga om Sallum och om den sammansvÀrjning han anstiftade, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

16. Vid den tiden förhÀrjade Menahem Tifsa med allt vad dÀrinne var, sÄ ock hela dess omrÄde, frÄn Tirsa; ty staden hade icke öppnat portarna, dÀrför hÀrjade han den, och alla dess havande kvinnor lÀt han upprista.

17. I Asarjas, Juda konungs, trettionionde regeringsÄr blev Menahem, Gadis son, konung över Israel och regerade i tio Är, i Samaria.

18. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke, sÄ lÀnge han levde, frÄn de Jerobeams Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda.

19. Och Pul, konungen i Assyrien, föll in i landet; dÄ gav Menahem Ät Pul tusen talenter silver, för att han skulle understödja honom och befÀsta konungadömet i hans hand.

20. Och de penningar som Menahem skulle giva Ät konungen i Assyrien tog han ut genom att lÀgga skatt pÄ alla rika mÀn i Israel, en skatt av femtio siklar silver pÄ var och en. SÄ vÀnde dÄ konungen i Assyrien tillbaka och stannade icke dÀr i landet.

21. Vad nu mer Àr att sÀga om Menahem och om allt vad han gjorde, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

22. Och Menahem gick till vila hos sina fÀder. Och hans son Pekaja blev konung efter honom.

23. I Asarjas, Juda konungs, femtionde regeringsÄr blev Pekaja, Menahems son, konung över Israel i Samaria och regerade i tvÄ Är.

24. Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han avstod icke frÄn de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda.

25. Och Peka, Remaljas son, hans livkÀmpe, anstiftade en sammansvÀrjning mot honom och drÀpte honom i Samaria, i konungshusets palatsbyggnad, han tillika med Argob och Arje; dÀrvid hade han med sig femtio gileaditer. SÄ dödade han honom och blev konung i hans stÀlle.

26. Vad nu mer Àr att sÀga om Pekaja och om allt vad han gjorde, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

27. I Asarjas, Juda konungs, femtioandra regeringsÄr blev Peka, Remaljas son, konung över Israel i Samaria och regerade i tjugu Är.

28. Han gjorde vad ont var i HERRENS Ögon; han avstod icke frĂ„n de Jerobeams; Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda.

29. I Pekas, Israels konungs, tid kom Tiglat-Pileser, konungen i Assyrien, och intog Ijon, Abel-Bet-Maaka, Janoa, Kedes, Hasor, Gilead och Galileen, hela Naftali land, och förde folket bort till Assyrien.

30. Och Hosea, Elas son, anstiftade en sammansvÀrjning mot Peka, Remaljas son, och slog honom till döds och blev sÄ konung i hans stÀlle, i Jotams, Ussias sons, tjugonde regeringsÄr.

31. Vad nu mer Àr att sÀga om Peka och om allt vad han gjorde, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.

32. I Pekas, Remaljas sons, Israels konungs, andra regeringsÄr blev Jotam, Ussias son, konung i Juda.

33. Han var tjugufem Är gammal, nÀr han blev konung, och han regerade sexton Är i Jerusalem. Hans moder hette Jerusa, Sadoks dotter.

34. Han gjorde vad rÀtt var i HERRENS ögon; han gjorde alldeles sÄsom hans fader Ussia hade gjort.

35. Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortfor att frambĂ€ra offer och tĂ€nda offereld pĂ„ höjderna. Han byggde Övre porten till HERRENS hus.

36. Vad nu mer Àr att sÀga om Jotam, om vad han gjorde, det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.

37. Vid den tiden begynte HERREN att lÄta Juda hemsökas av Resin, konungen i Aram, och av Peka, Remaljas son.

38. Och Jotam gick till vila hos sina fÀder och blev begraven hos sina fÀder i sin fader Davids stad. Och hans son Ahas blev konung efter honom.

1. I Pekas, Remaljas sons, sjuttonde regeringsÄr blev Ahas, Jotams son, konung i Juda.

2. Tjugu Är gammal var Ahas, nÀr han blev konung, och han regerade sexton Är i Jerusalem. Han gjorde icke vad rÀtt var i HERRENS, sin Guds, ögon, sÄsom hans fader David,

3. utan vandrade pÄ Israels konungars vÀg; ja, han lÀt ock sin son gÄ genom eld, efter den styggeliga seden hos de folk som HERREN hade fördrivit för Israels barn.

4. Och han frambar offer och tÀnde offereld pÄ höjderna och kullarna och under alla gröna trÀd.

5. PÄ den tiden drogo Resin, konungen i Aram, och Peka, Remaljas son, Israels konung, upp för att erövra Jerusalem; och de inneslöto Ahas, men kunde icke erövra staden.

6. Vid samma tid Ätervann Resin, konungen i Aram, Elat Ät Aram och jagade Juda mÀn bort ifrÄn Elot. DÀrefter kommo araméerna till Elat och bosatte sig dÀr, och dÀr bo de Ànnu i dag.

7. Men Ahas skickade sÀndebud till Tiglat-Pileser, konungen i Assyrien, och lÀt sÀga: »Jag Àr din tjÀnare och din son. Drag hitupp och frÀls mig frÄn Arams konung och frÄn Israels konung, ty de hava överfallit mig.»

8. Och Ahas tog det silver och guld som fanns i HERRENS hus och i konungshusets skattkamrar, och sÀnde det sÄsom skÀnk till konungen i Assyrien.

9. Och konungen i Assyrien lyssnade till honom: konungen i Assyrien drog upp mot Damaskus och intog det och förde bort folket till Kir och dödade Resin.

10. Sedan for konung Ahas till Damaskus för att dÀr möta Tiglat-Pileser, konungen i Assyrien. Och nÀr konung Ahas fick se altaret i Damaskus, sÀnde han till prÀsten Uria en avteckning av altaret och en mönsterbild till ett sÄdant, alldeles sÄsom det var gjort.

11. Sedan byggde prÀsten Uria altaret; alldeles efter den föreskrift som konung Ahas hade sÀnt till honom frÄn Damaskus gjorde prÀsten Uria det fÀrdigt, till dess konung Ahas kom tillbaka frÄn Damaskus.

12. NÀr sÄ konungen efter sin hemkomst frÄn Damaskus fick se altaret, trÀdde han fram till altaret och steg upp till det.

13. DÀrefter förbrÀnde han sitt brÀnnoffer och sitt spisoffer och utgöt sitt drickoffer; och blodet av det tackoffer som han offrade stÀnkte han pÄ altaret.

14. Men kopparaltaret, som stod inför HERRENS ansikte, flyttade han undan frÄn husets framsida, frÄn platsen mellan det nya altaret och HERRENS hus, och stÀllde det pÄ norra sidan om detta altare.

15. Och konung Ahas bjöd prÀsten Uria och sade: »PÄ det stora altaret skall du förbrÀnna morgonens brÀnnoffer och aftonens spisoffer, Àvensom konungens brÀnnoffer jÀmte hans spisoffer, sÄ ock brÀnnoffer, spisoffer och drickoffer för allt folket i landet; och allt blodet, sÄvÀl av brÀnnoffer som av slaktoffer, skall du stÀnka dÀrpÄ. Men vad Jag skall göra med kopparaltaret, det vill jag nÀrmare betÀnka.»

16. Och prÀsten Uria gjorde alldeles sÄsom konung Ahas bjöd honom.

17. Konung Ahas lösbröt ock sidolisterna pÄ bÀckenstÀllen och tog bort bÀckenet frÄn dem; och havet lyfte han ned frÄn kopparoxarna som stodo dÀrunder och stÀllde det pÄ ett stengolv.

18. Och den tÀckta sabbatsgÄngen som man hade byggt vid huset, sÄ ock konungens yttre ingÄngsvÀg, förlade han inom HERRENS hus, för den assyriske konungens skull.

19. Vad nu mer Àr att sÀga om Ahas, om vad han gjorde, det finnes upptecknat i Juda konungars krönika.

20. Och Ahab gick till vila hos sina fÀder och blev begraven hos sina fÀder i Davids stad. Och hans son Hiskia blev konung efter honom.

1. I Ahas', Juda konungs, tolfte regeringsÄr blev Hosea, Elas son, konung i Samaria över Israel och regerade i nio Är.

2. Han gjorde vad ont var i HERRENS; ögon, dock icke sÄsom de israelitiska konungar som hade varit före honom

3. Mot honom drog den assyriske konungen Salmaneser upp; och Hosea mÄste bliva honom underdÄnig och giva honom skÀnker.

4. Men sedan mÀrkte konungen i Assyrien att Hosea förehade stÀmplingar, i det att han skickade sÀndebud till So, konungen i Egypten och icke, sÄsom förut, vart Är sÀnde skÀnker till konungen i Assyrien DÄ lÀt konungen i Assyrien spÀrra in honom och hÄlla honom bunden i fÀngelse.

5. Ty konungen i Assyrien drog upp och angrep hela landet, och drog upp mot Samaria och belÀgrade det i tre Är.

6. I Hoseas nionde regeringsÄr intog konungen i Assyrien Samaria och förde Israel bort till Assyrien och lÀt dem bo i Hala och vid Habor -- en ström i Gosan -- och i Mediens stÀder.

7. Israels barn hade ju syndat mot HERREN, sin Gud, honom som hade fört dem upp ur Egyptens land, undan Faraos, den egyptiske konungens, hand, och de hade fruktat andra gudar.

8. De hade ock vandrat efter de folks stadgar, som HERREN hade fördrivit för Israels barn, och efter de stadgar som Israels konungar hade uppgjort.

9. Ja, Israels barn hade bedrivit otillbörliga ting mot HERREN, sin Gud; de hade byggt sig offerhöjder pÄ alla sina boningsorter, vid vÀktartornen sÄvÀl som i de befÀsta stÀderna.

10. De hade rest stoder och Aseror Ät sig pÄ alla höga kullar och under alla gröna trÀd.

11. DÀr hade de pÄ alla offerhöjder tÀnt offereld, likasom de folk som HERREN hade drivit bort för dem, och hade gjort onda ting, sÄ att de förtörnade HERREN.

12. De hade tjÀnat de elÀndiga avgudarna, fastÀn HERREN hade sagt till dem: »I skolen icke göra sÄ.

13. Och HERREN hade varnat bÄde Israel och Juda genom alla sina profeter och siare och sagt: »VÀnden om frÄn edra onda vÀgar och hÄllen mina bud och stadgar -- efter hela den lag som jag gav edra fÀder -- sÄ ock vad jag har lÄtit sÀga eder genom mina tjÀnare profeterna.»

14. Men de ville icke höra, utan voro hÄrdnackade sÄsom deras fÀder, vilka icke trodde pÄ HERREN, sin Gud.

15. De förkastade hans stadgar och det förbund som han hade slutit med deras fÀder, och de förordningar som han hade givit dem, och följde efter fÄfÀngliga avgudar och bedrevo fÄfÀnglighet, likasom de folk som voro omkring dem, fastÀn HERREN hade förbjudit dem att göra sÄsom dessa.

16. De övergÄvo HERRENS, sin Guds, alla bud och gjorde sig gjutna belÀten, tvÄ kalvar; de gjorde sig ock Aseror och tillbÄdo himmelens hela hÀrskara och tjÀnade Baal.

17. Och de lÀto sina söner och döttrar gÄ genom eld och befattade sig med spÄdom och övade trolldom de sÄlde sig till att göra vad ont var i HERRENS ögon och förtörnade honom dÀrmed.

18. DÀrför blev ock HERREN mycket vred pÄ Israel och försköt dem frÄn sitt ansikte, sÄ att icke nÄgot annat blev kvar Àn Juda stam allena.

19. Dock höll icke heller Juda HERRENS, sin Guds, bud, utan vandrade efter de stadgar som Israel hade uppgjort.

20. SÄ förkastade dÄ HERREN all Israels sÀd och tuktade dem och gav dem i plundrares hand, till dess att han kastade dem bort ifrÄn sitt ansikte.

21. Ty nÀr han hade ryckt Israel frÄn Davids hus och de hade gjort Jerobeam, Nebats son, till konung, förförde Jerobeam Israel till att avfalla frÄn HERREN och kom dem att begÄ en stor synd.

22. Och Israels barn vandrade i alla de synder son Jerobeam hade gjort; de avstodo icke frÄn dem.

23. Men till slut försköt HERREN Israel frÄn sitt ansikte, sÄsom har hade hotat genom alla sina tjÀnare profeterna. SÄ blev Israel; bortfört frÄn sitt land till Assyrien, dÀr de Àro Ànnu i dag.

24. Och konungen i Assyrien lÀt folk komma frÄn Babel, Kuta, Ava, Hamat och Sefarvaim och bosÀtta sig i Samariens stÀder, i Israels barns stÀlle. SÄ togo dÄ dessa Samarien i besittning och bosatte sig i dess stÀder.

25. Men dÄ de under den första tiden av sin vistelse dÀr icke fruktade HERREN, sÀnde HERREN bland dem lejon, som anstÀllde förödelse bland dem.

26. Och man omtalade detta för konungen i Assyrien och sade: »De folk som du har fört bort och lÄtit bosÀtta sig i Samariens stÀder veta icke huru landets Gud skall dyrkas dÀrför har han sÀnt lejon ibland dem, och dessa döda dem nu, eftersom de icke veta huru landets Gud skall dyrkas.»

27. DÄ bjöd konungen i Assyrien och sade: »LÄten en av de prÀster som I haven fört bort dÀrifrÄn fara dit; mÄ de fara dit och bosÀtta sig dÀr. Och mÄ han lÀra dem huru landets Gud skall dyrkas.»

28. SÄ kom dÄ en av de prÀster som: de hade fört bort ifrÄn Samarien och bosatte sig i Betel; och han lÀrde dem huru de skulle frukta HERREN.

29. VÀl gjorde sig vart folk sin egen gud och stÀllde upp denne i de offerhöjdshus som samariterna hade uppbyggt, vart folk för sig, i de stÀder dÀr det bodde.

30. Folket ifrÄn Babel gjorde sig en Suckot-Benot, folket ifrÄn Kut gjorde sig en Nergal, och folket ifrÄn Hamat gjorde sig en Asima;

31. aviterna gjorde sig en Nibhas och en Tartak, och sefarviterna brÀnde upp sina barn i eld Ät Adrammelek och Anammelek, Sefarvaims gudar.

32. Men de fruktade ocksÄ HERREN. Och de gjorde mÀn ur sin egen krets till offerhöjdsprÀster Ät sig, och dessa offrade Ät dem i offerhöjdshusen.

33. SÄ fruktade de visserligen HERREN, men de tjÀnade dÀrjÀmte sina egna gudar, pÄ samma sÀtt som de folk ifrÄn vilka man hade fört bort dem.

34. Ännu i dag göra de likasom förut: de frukta icke HERREN och göra icke efter de stadgar och den rĂ€tt som de hava fĂ„tt, icke efter den lag och de bud som HERREN har givit Jakobs barn, den mans Ă„t vilken han gav namnet Israel.

35. Ty HERREN slöt ett förbund med dem och bjöd dem och sade: »I skolen icke frukta andra gudar, ej heller tillbedja dem eller tjÀna dem eller offra Ät dem.

36. Nej, HERREN allena, som förde eder upp ur Egyptens land med stor makt och utrÀckt arm, honom skolen I frukta, honom skolen I tillbedja och Ät honom skolen I offra.

37. Och de stadgar och rÀtter, den lag och de bud som han har föreskrivit eder, dem skolen I hÄlla och göra i all tid; men I skolen icke frukta andra gudar.

38. Det förbund som jag har slutit med eder skolen I icke förgÀta; I skolen icke frukta andra gudar.

39. Allenast HERREN, eder Gud, skolen I frukta, sÄ skall han rÀdda eder ur alla edra fienders hand.»

40. Men de ville icke höra hÀrpÄ, utan gjorde likasom förut.

41. SÄ fruktade dÄ dessa folk HERREN, men tjÀnade dÀrjÀmte sina belÀten. OcksÄ deras barn och deras barnbarn göra Ànnu i dag sÄsom deras fÀder gjorde.

VocĂȘ estĂĄ lendo 2 Reis na edição SWEDISH, Swedish, em Sueco.
Este lĂ­vro compĂŽe o Antigo Testamento, tem 25 capĂ­tulos, e 719 versĂ­culos.