2 Samuel

1. Men under Davids tid uppstod en hungersnöd, som varade oavbrutet i tre Är; dÄ sökte David HERRENS ansikte. HERREN svarade: »För Sauls och hans blodbeflÀckade hus' skull sker detta, dÀrför att han dödade gibeoniterna.

2. DÄ kallade konungen till sig gibeoniterna och talade med dem. Men gibeoniterna voro icke israeliter, utan en kvarleva av amoréerna och fastÀn Israels barn hade givit dem sin ed, hade Saul, i sin nitÀlskan för Israels barn och för Juda, försökt att nedgöra dem.

3. David sade nu till gibeoniterna: »Vad skall jag göra för eder, och varmed skall jag bringa försoning, sÄ att I vÀlsignen HERRENS arvedel?»

4. Gibeoniterna svarade honom: »Vi fordra icke silver och guld av Saul och hans hus, ej heller hava vi rÀtt att döda nÄgon man i Israel.» Han frÄgade: »Vad begÀren I dÄ att jag skall göra för eder?»

5. De svarade konungen: »Den man som ville förgöra oss, och som stÀmplade mot oss, för att vi skulle bliva utrotade och icke mer hava bestÄnd nÄgonstÀdes inom Israels land,

6. av hans söner mÄ sju utlÀmnas till oss, sÄ att vi fÄ upphÀnga dem för HERREN i Sauls, HERRENS utvaldes, Gibea.» Konungen sade: »Jag skall utlÀmna dem.»

7. Men konungen skonade Mefiboset, Sauls son Jonatans son, för den ed vid HERREN, som de, David och Jonatan, Sauls son, hade svurit varandra.

8. DÀremot tog konungen de tvÄ söner, Armoni och Mefiboset, som Rispa, Ajas dotter, hade fött Ät Saul, och de fem söner som Mikal, Sauls dotter, hade fött Ät meholatiten Adriel, Barsillais son

9. och överlÀmnade dem Ät gibeoniterna, och dessa upphÀngde dem pÄ berget inför HERREN, sÄ att de omkommo, alla sju pÄ en gÄng. Och det var under de första skördedagarna, nÀr kornskörden begynte, som de blevo dödade.

10. DÄ tog Rispa, Ajas dotter, sin sorgdrÀkt och hade den till sitt lÀger ovanpÄ klippan frÄn det att skörden begynte, Ànda till dess att vattnet strömmade ned över dem frÄn himmelen; och hon tillstadde icke himmelens fÄglar att slÄ ned pÄ dem om dagen, ej heller markens vilda djur att göra det om natten.

11. NÀr det blev berÀttat för David vad Rispa, Ajas dotter, Sauls bihustru, hade gjort

12. begav sig David Ästad och hÀmtade Sauls och hans son Jonatans ben frÄn borgarna i Jabes i Gilead. Dessa hade nÀmligen i hemlighet tagit deras kroppar bort ifrÄn den öppna platsen i Bet-San, dÀr filistéerna hade hÀngt upp dem, nÀr filistéerna slogo Saul pÄ Gilboa.

13. Och dÄ han hade fört Sauls och hans son Jonatans ben upp dÀrifrÄn, samlade man ock ihop de upphÀngdas ben.

14. Sedan begrov man Sauls och hans son Jonatans ben i Benjamins land, i Sela, i hans fader Kis' grav; man gjorde allt vad konungen hade bjudit. Och dÀrefter hörde Gud landets bön.

15. Åter uppstod krig mellan filistĂ©erna och Israel. Och David drog ned med sina tjĂ€nare, och de stridde mot filistĂ©erna. Men David blev trött;

16. och Jisbo-Benob, en av rafaéernas avkomlingar, vilkens lans vÀgde tre hundra siklar koppar, och som var iklÀdd en ny rustning, tÀnkte dÄ döda David.

17. Men Abisai, Serujas son, kom honom till hjÀlp och slog filistéen till döds. DÄ besvuro Davids mÀn honom att han icke mer skulle draga ut med dem i striden, sÄ att han icke utslÀckte Israels lampa.

18. DÀrefter stod Äter en strid med filistéerna vid Gob; husatiten Sibbekai slog dÄ ned Saf, en av rafaéernas avkomlingar.

19. Åter stod en strid med filistĂ©erna vid Gob; Elhanan, Jaare-Oregims son, betlehemiten, slog dĂ„ ned gatiten Goljat, som hade ett spjut vars skaft liknade en vĂ€vbom.

20. Åter stod en strid vid Gat. DĂ€r var en reslig man som hade sex fingrar pĂ„ var hand och sex tĂ„r pĂ„ var fot, eller tillsammans tjugufyra; han var ock en avkomling av rafaĂ©erna.

21. Denne smÀdade Israel; dÄ blev han nedgjord av Jonatan, son till Simeai, Davids broder.

22. Dessa fyra voro avkomlingar av rafaéerna i Gat; och de föllo för Davids och hans tjÀnares hand.

1. Och David talade till HERREN denna sÄngs ord, nÀr HERREN hade rÀddat honom frÄn alla hans fienders hand och frÄn Sauls hand.

2. Han sade: HERRE, du mitt bergfÀste, min borg och min rÀddare,

3. Gud, du min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frÀlsnings horn, mitt vÀrn och min tillflykt, min frÀlsare, du som frÀlsar mig frÄn vÄldet!

4. HERREN, den högtlovade, Äkallar jag, och frÄn mina fiender bliver jag frÀlst.

5. Ty dödens brÀnningar omvÀrvde mig, fördÀrvets strömmar förskrÀckte mig,

6. dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.

7. Men jag Äkallade HERREN i min nöd, ja, jag gick med min Äkallan till min Gud. Och han hörde frÄn sin himmelska boning min röst, och mitt rop kom till hans öron.

8. DÄ skalv jorden och bÀvade, himmelens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptÀnd.

9. Rök steg upp frÄn hans nÀsa och förtÀrande eld frÄn hans mun, eldsglöd ljungade frÄn honom.

10. Och han sÀnkte himmelen och for ned och töcken var under hans fötter.

11. Han for pÄ keruben och flög, han sÄgs komma pÄ vindens vingar

12. Och han gjorde mörker till en hydda som omslöt honom: vattenhopar, tjocka moln.

13. Ur glansen framför honom ljungade eldsglöd.

14. HERREN dundrade frÄn himmelen den Högste lÀt höra sin röst.

15. Han sköt pilar och förskingrade dem, ljungeld och förvirrade dem.

16. Havets bÀddar kommo i dagen, jordens grundvalar blottades, för HERRENS nÀpst, för hans vredes stormvind.

17. Han rÀckte ut sin hand frÄn höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.

18. Han rÀddade mig frÄn min starke fiende, frÄn mina ovÀnner, ty de voro mig övermÀktiga.

19. De överföllo mig pÄ min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.

20. Han förde mig ut pÄ rymlig plats han rÀddade mig, ty han hade behag till mig.

21. HERREN lönar mig efter min rÀttfÀrdighet; efter mina hÀnders renhet vedergÀller han mig.

22. Ty jag höll mig pÄ HERRENS vÀgar och avföll icke frÄn min Gud i ogudaktighet;

23. nej, alla hans rÀtter hade jag för ögonen, och frÄn hans stadgar vek jag icke av.

24. SÄ var jag ostrafflig för honom och tog mig till vara för missgÀrning.

25. DÀrför vedergÀllde mig HERREN efter min rÀttfÀrdighet, efter min renhet inför hans ögon.

26. Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig hjÀlte bevisar du dig ostrafflig.

27. Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrÄnge bevisar du dig avog.

28. och du frÀlsar ett betryckt folk, men dina ögon Àro emot de stolta, till att ödmjuka dem.

29. Ja, du, HERRE, Àr min lampa; ty HERREN gör mitt mörker ljust.

30. Ja, med dig kan jag nedslÄ hÀrskaror, med min Gud stormar jag murar.

31. Guds vÀg Àr ostrafflig, HERRENS tal Àr luttrat. En sköld Àr han för alla som taga sin tillflykt till honom.

32. Ty vem Àr Gud förutom HERREN, och vem Àr en klippa förutom vÄr Gud?

33. Gud, du som var mitt starka vÀrn och ledde den ostrafflige pÄ hans vÀg,

34. du som gjorde hans fötter sÄsom hindens och stÀllde mig pÄ mina höjder,

35. du som lÀrde mina hÀnder att strida och mina armar att spÀnna kopparbÄgen!

36. Du gav mig din frÀlsnings sköld och din bönhörelse gjorde mig stor,

37. du skaffade rum för mina steg, dÀr jag gick, och mina fötter vacklade icke.

38. Jag förföljde mina fiender och förgjorde dem; jag vÀnde icke tillbaka, förrÀn jag hade gjort Ànde pÄ dem.

39. Ja, jag gjorde Ànde pÄ dem och slog dem, sÄ att de icke mer reste sig; de föllo under mina fötter.

40. Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motstÄndare under mig.

41. Mina fiender drev du pÄ flykten för mig, dem som hatade mig förgjorde jag.

42. De sÄgo sig omkring, men det fanns ingen som frÀlste; efter HERREN, men han svarade dem icke.

43. Och jag stötte dem sönder till stoft pÄ jorden, jag krossade och förtrampade dem sÄsom orenlighet pÄ gatan.

44. Du rÀddade mig ur mitt folks strider, du bevarade mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kÀnde blevo mina tjÀnare.

45. FrÀmlingar visade mig underdÄnighet; vid blotta ryktet hörsammade de mig.

46. Ja, frÀmlingarnas mod vissnade bort; de omgjordade sig och övergÄvo sina borgar.

47. HERREN lever! Lovad vare min klippa, upphöjd vare Gud, min frÀlsnings klippa!

48. Gud, som har givit mig hÀmnd och lagt folken under mig;

49. du som har fört mig ut frÄn mina fiender och upphöjt mig över mina motstÄndare, rÀddat mig frÄn vÄldets man!

50. Fördenskull vill jag tacka dig, HERRE, bland hedningarna, och lovsjunga ditt namn.

51. Ty du giver din konung stor seger och gör nÄd mot din smorde, mot David och hans sÀd till evig tid.

1. Dessa voro Davids sista ord: SÄ sÀger David, Isais son, sÄ sÀger den man som blev högt upphöjd, Jakobs Guds smorde, Israels ljuvlige sÄngare:

2. HERRENS Ande har talat genom mig, och hans ord Àr pÄ min tunga;

3. Israels Gud har sÄ sagt, Israels klippa har sÄ talat till mig: »Den som rÄder över mÀnniskorna rÀtt, den som rÄder i Guds fruktan,

4. han Àr lik morgonens ljus, nÀr solen gÄr upp, en morgon utan moln, dÄ jorden grönskar genom solsken efter regn.

5. Ja, Àr det icke sÄ med mitt hus inför Gud? Han har ju upprÀttat med mig ett evigt förbund, i allo stadgat och betryggat. Ja, visst skall han lÄta all frÀlsning och glÀdje vÀxa upp Ät mig.

6. Men de onda Àro allasammans lika bortkastade törnen, som man ej vill taga i med handen.

7. Och mÄste man röra vid dem, sÄ rustar man sig med jÀrn och med spjutskaft, och brÀnner sedan upp dem i eld pÄ stÀllet.

8. Dessa Àro namnen pÄ Davids hjÀltar: Joseb-Bassebet, en takemonit, den förnÀmste bland kÀmparna, han som svÀngde sitt spjut över Ätta hundra som hade blivit slagna pÄ en gÄng.

9. Och nÀst honom kom Eleasar, son till Dodi, son till en ahoait. Han var en av de tre hjÀltar som voro med David, nÀr de blevo smÀdade av filistéerna, som dÀr hade församlat sig till strid; Israels mÀn drogo sig dÄ tillbaka.

10. Men han höll stÄnd och högg in pÄ filistéerna, till dess att hans hand blev sÄ trött att den var sÄsom faststelnad vid svÀrdet; och HERREN beredde sÄ en stor seger pÄ den dagen. Sedan hade folket allenast att vÀnda om och följa med honom för att plundra.

11. Och efter honom kom Samma, son till Age, en hararit. En gÄng hade filistéerna församlat sig, sÄ att de utgjorde en hel skara. Och dÀr var ett Äkerstycke, fullt med linsÀrter. Och folket flydde för filistéerna.

12. DÄ stÀllde han sig mitt pÄ Äkerstycket och försvarade det och slog filistéerna; och HERREN beredde sÄ en stor seger.

13. En gÄng drogo tre av de trettio förnÀmsta mÀnnen ned och kommo vid skördetiden till David vid Adullams grotta, medan en skara filistéer var lÀgrad i Refaimsdalen.

14. Men David var dÄ pÄ borgen, under det att en filisteisk utpost fanns i Bet-Lehem.

15. Och David greps av lystnad och sade: »Ack att nÄgon ville giva mig vatten att dricka frÄn brunnen vid Bet-Lehems stadsport!»

16. DÄ bröto de tre hjÀltarna sig igenom filistéernas lÀger och hÀmtade vatten ur brunnen vid Bet-Lehems stadsport och togo det och buro det till David. Men han ville icke dricka det, utan göt ut det sÄsom ett drickoffer Ät HERREN.

17. Han sade nÀmligen: »Bort det, HERRE, att jag skulle göra detta! Skulle jag dricka de mÀns blod, som gingo Ästad med fara för sina liv?» Och han ville icke dricka det. SÄdana ting hade de tre hjÀltarna gjort.

18. Abisai, broder till Joab, Serujas son, var den förnÀmste av tre andra; han svÀngde en gÄng sitt spjut över tre hundra som hade blivit slagna. Och han hade ett stort namn bland de tre.

19. Han var visserligen mer ansedd Àn nÄgon annan i detta tretal, och han var de andras hövitsman, men upp till de tre första kom han dock icke.

20. Och Benaja, son till Jojada, som var son till en tapper, segerrik man frÄn Kabseel; han slog ned de tvÄ Arielerna i Moab, och det var han som en snövÀdersdag steg ned och slog ihjÀl lejonet i brunnen.

21. Han slog ock ned den egyptiske mannen som var sÄ ansenlig att skÄda. FastÀn egyptiern hade ett spjut i handen, gick han ned mot honom, vÀpnad allenast med sin stav. Och han ryckte spjutet ur egyptierns hand och drÀpte honom med hans eget spjut.

22. SÄdana ting hade Benaja, Jojadas son, gjort. Och han hade ett stort namn bland de tre hjÀltarna.

23. Han var mer ansedd Àn nÄgon av de trettio, men upp till de tre första kom han icke. Och David insatte honom i sin livvakt.

24. Till de trettio hörde: Asael, Joabs broder; Elhanan, Dodos son, frÄn Bet-Lehem;

25. haroditen Samma; haroditen Elika;

26. peletiten Heles; tekoaiten Ira, Ickes' son;

27. anatotiten Abieser; husatiten Mebunnai;

28. ahoaiten Salmon; netofatiten Maherai;

29. netofatiten Heleb, Baanas son; Ittai, Ribais son, frÄn Gibea i Benjamins barns stam;

30. Benaja, en pirgatonit; Hiddai frÄn Gaas' dalar;

31. arabatiten Abi-Albon; barhumiten Asmavet;

32. saalboniten Eljaba; Bene-Jasen; Jonatan;

33. harariten Samma; arariten Ahiam, Sarars son;

34. Elifelet, son till Ahasbai, maakatitens son; giloniten Eliam, Ahitofels son;

35. Hesro frÄn Karmel; arabiten Paarai;

36. Jigeal, Natans son, frÄn Soba; gaditen Bani;

37. ammoniten Selek; beerotiten Naharai, vapendragare Ă„t Joab, Serujas son;

38. jeteriten Ira; jeteriten Gareb;

39. hetiten Uria. Tillsammans utgjorde de trettiosju.

1. Men HERRENS vrede upptÀndes Äter mot Israel, sÄ att han uppeggade David mot dem och sade: »GÄ Ästad och rÀkna Israel och Juda.»

2. DÄ sade konungen till Joab, hövitsmannen för hans hÀr: »Far igenom alla Israels stammar, frÄn Dan Ànda till Beer-Seba, och anstÀllen en folkrÀkning, sÄ att jag fÄr veta huru stor folkmÀngden Àr.»

3. Joab svarade konungen: »MÄ HERREN, din Gud, föröka detta folk hundrafalt, huru talrikt det Àn Àr, och mÄ min herre konungen fÄ se detta med egna ögon. Men varför har min herre konungen fÄtt lust till sÄdant?»

4. LikvÀl blev konungens befallning gÀllande, trots Joab och hÀrens andra hövitsmÀn; alltsÄ drog Joab jÀmte hÀrens andra hövitsmÀn ut i konungens tjÀnst för att anstÀlla folkrÀkning i Israel.

5. Och de gingo över Jordan och lÀgrade sig vid Aroer, pÄ högra sidan om staden i Gads dal, och Ät Jaeser till.

6. DÀrifrÄn kommo de till Gilead och Tatim-Hodsis land; sedan kommo de till Dan-Jaan och sÄ runt omkring till Sidon.

7. DÀrefter kommo de till Tyrus' befÀstningar och till hivéernas och kananéernas alla stÀder; slutligen drogo de till Beer-Seba i Juda sydland.

8. Och sedan de sÄ hade farit igenom hela landet, kommo de efter nio mÄnader och tjugu dagar hem till Jerusalem.

9. Och Joab uppgav för konungen vilken slutsumma folkrÀkningen utvisade: i Israel funnos Ätta hundra tusen stridbara, svÀrdbevÀpnade mÀn, och Juda mÀn voro fem hundra tusen.

10. Men Davids samvete slog honom, sedan han hade lÄtit rÀkna folket, och David sade till HERREN: »Jag har syndat storligen i vad jag har gjort; men tillgiv nu, HERRE, din tjÀnares missgÀrning, ty jag har handlat mycket dÄraktigt.»

11. DĂ„ nu David stod upp om morgonen, hade HERRENS ord kommit till profeten Gad, Davids siare; han hade sagt:

12. »GÄ och tala till David: SÄ sÀger HERREN: Tre ting förelÀgger jag dig; vÀlj bland dem ut Ät dig ett som du vill att jag skall göra dig.»

13. DÄ gick Gad in till David och förkunnade detta för honom. Han sade till honom: »Vill du att hungersnöd under sju Är skall komma i ditt land? Eller att du i tre mÄnader skall nödgas fly för dina ovÀnner, medan de förfölja dig? Eller att pest i tre dagar skall hemsöka ditt land? BetÀnk nu och eftersinna vilket svar jag skall giva honom som har sÀnt mig.»

14. David svarade Gad: »Jag Àr i stor vÄnda. Men lÄt oss dÄ falla i HERRENS hand, ty hans barmhÀrtighet Àr stor; i mÀnniskohand vill jag icke falla.»

15. SÄ lÀt dÄ HERREN pest komma i Israel, frÄn morgonen intill den bestÀmda tiden; dÀrunder dogo av folket, ifrÄn Dan Ànda till Beer-Seba, sjuttio tusen mÀn.

16. Men nÀr Àngeln rÀckte ut sin hand över Jerusalem för att fördÀrva det, Ängrade HERREN det onda, och han sade till Àngeln, folkets fördÀrvare: »Det Àr nog; drag nu din hand tillbaka.» Och HERRENS Àngel var dÄ vid jebuséen Araunas tröskplats.

17. Men nÀr David fick se Àngeln som slog folket, sade han till HERREN sÄ: »Det Àr ju jag som har syndat, det Àr jag som har gjort illa; men dessa, min hjord, vad hava de gjort? MÄ din hand vÀnda sig mot mig och min faders hus.»

18. Och Gad kom till David samma dag och sade till honom: »GÄ Ästad och res ett altare Ät HERREN pÄ jebuséen Araunas tröskplats.»

19. Och David gick Ästad efter Gads ord, sÄsom HERREN hade bjudit.

20. NÀr Arauna nu blickade ut och fick se att konungen och hans tjÀnare kommo till honom, gick han ut och föll ned till jorden pÄ sitt ansikte för konungen.

21. Och Arauna sade: »Varför kommer min herre konungen till sin tjÀnare?» David svarade: »För att köpa tröskplatsen av dig och dÀr bygga ett altare Ät HERREN; och mÄ sÄ hemsökelsen upphöra bland folket.»

22. DÄ sade Arauna till David: »Min herre konungen tage till sitt offer vad honom tÀckes. Se hÀr Àro fÀkreaturen till brÀnnoffer, och hÀr Àro tröskvagnarna, jÀmte fÀkreaturens ok, till ved.

23. Alltsammans, o konung, giver Arauna Ät konungen.» Och Arauna sade ytterligare till konungen: »MÄ HERREN, din Gud, vara dig nÄdig.»

24. Men konungen svarade Arauna: »Nej, jag vill köpa det av dig för ett bestÀmt pris; ty jag vill icke offra Ät HERREN, min Gud, brÀnnoffer som jag har fÄtt för intet.» Och David köpte tröskplatsen och fÀkreaturen för femtio siklar silver.

25. Och David byggde dÀr ett altare Ät HERREN och offrade brÀnnoffer och tackoffer. Och HERREN lyssnade till landets bön, och hemsökelsen upphörde bland Israel.

Significados: Saul, Israel, Adriel, Gilboa, Abisai, Ur, Ira, Bani.

VocĂȘ estĂĄ lendo 2 Samuel na edição SWEDISH, Swedish, em Sueco.
Este lĂ­vro compĂŽe o Antigo Testamento, tem 24 capĂ­tulos, e 695 versĂ­culos.