1. De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.

2. Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;

3. och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.

4. Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.

5. Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.

6. Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.

7. Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»

8. Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.

9. Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.

10. Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.

11. Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.

12. Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.

13. Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»

14. Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.

15. Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.

16. Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!

17. Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.

18. Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.

19. Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.

20. Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.

21. Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.

22. Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!

1. Men hör nu, Job, mina ord, och lyssna till allt vad jag vill säga.

2. Se, jag upplåter nu mina läppar, min tunga tager till orda i min mun.

3. Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal, och vad mina läppar förstå säga de ärligt ut.

4. Guds ande är det som har gjort mig, den Allsmäktiges fläkt beskär mig liv.

5. Om du förmår, så må du nu svara mig; red dig till strid mot mig, träd fram.

6. Se, jag är likställd med dig inför Gud, jag är danad av en nypa ler, också jag.

7. Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig, ej heller kan min myndighet trycka dig ned.

8. Men nu sade du så inför mina öron, så ljödo de ord jag hörde:

9. »Ren är jag och fri ifrån överträdelse, oskyldig är jag och utan missgärning;

10. men se, han finner på sak mot mig, han aktar mig såsom sin fiende.

11. Han sätter mina fötter i stocken, vaktar på alla mina vägar.»

12. Nej, häri har du orätt, svarar jag dig. Gud är ju förmer än en människa.

13. Huru kan du gå till rätta med honom, såsom gåve han aldrig svar i sin sak?

14. Både på ett sätt och på två talar Gud, om man också ej aktar därpå.

15. I drömmen, i nattens syn, när sömnen har fallit tung över människorna och de vila i slummer på sitt läger,

16. då öppnar han människornas öron och sätter inseglet på sina varningar till dem,

17. när han vill avvända någon från en ogärning eller hålla högmodet borta ifrån en människa.

18. Så bevarar han hennes själ från graven och hennes liv ifrån att förgås genom vapen.

19. Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger och genom ständig oro, allt intill benen.

20. Hennes sinne får leda vid maten, och hennes själ vid den föda hon älskade.

21. Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se, ja, hennes ben täras bort intill osynlighet.

22. Så nalkas hennes själ till graven och hennes liv hän till dödens makter.

23. Men om en ängel då finnes, som vakar över henne, en medlare, någon enda av de tusen, och denne får lära människan hennes plikt,

24. då förbarmar Gud sig över henne och säger; »Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven; lösepenningen har jag nu fått.»

25. Hennes kropp får då ny ungdomskraft, hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar.

26. När hon då beder till Gud, är han henne nådig och låter henne se sitt ansikte med jubel; han giver så den mannen hans rättfärdighet åter.

27. Så får denne då sjunga inför människorna och säga: »Väl syndade jag, och väl kränkte jag rätten, dock vederfors mig ej vad jag hade förskyllt;

28. ty han förlossade min själ, så att den undslapp graven, och mitt liv får nu med lust skåda ljuset.»

29. Se, detta allt kommer Gud åstad, både två gånger och tre, för den mannen,

30. till att rädda hans själ från graven, så att han får njuta av de levandes ljus.

31. Akta nu härpå, du Job, och hör mig; tig, så att jag får tala.

32. Dock, har du något att säga, så svara mig; tala, ty gärna gåve jag dig rätt.

33. Varom icke, så är det du som må höra på mig; du må tiga, så att jag får lära dig vishet.

1. Och Elihu tog till orda och sade:

2. Hören, I vise, mina ord; I förståndige, lyssnen till mig.

3. Örat skall ju pröva orden, och munnen smaken hos det man vill äta.

4. Må vi nu utvälja åt oss vad rätt är, samfällt söka förstå vad gott är.

5. Se, Job har sagt: »Jag är oskyldig. Gud har förhållit mig min rätt.

6. Fastän jag har rätt, måste jag stå såsom lögnare; dödsskjuten är jag, jag som intet har brutit.»

7. Var finnes en man som är såsom Job? Han läskar sig med bespottelse såsom med vatten,

8. han gör sig till ogärningsmäns stallbroder och sällar sig till ogudaktiga människor.

9. Ty han säger: »Det gagnar en man till intet, om han håller sig väl med Gud.»

10. Hören mig därför, I förståndige män: Bort det, att Gud skulle begå någon orätt, att den Allsmäktige skulle göra vad orättfärdigt är!

11. Nej, han vedergäller var människa efter hennes gärningar och lönar envar såsom hans vandel har förtjänat.

12. Ty Gud gör i sanning intet som är orätt, den Allsmäktige kan icke kränka rätten.

13. Vem har bjudit honom att vårda sig om jorden, och vem lade på honom bördan av hela jordens krets?

14. Om han ville tänka allenast på sig själv och åter draga till sig sin anda och livsfläkt,

15. då skulle på en gång allt kött förgås, och människorna skulle vända åter till stoft.

16. Men märk nu väl och hör härpå, lyssna till vad mina ord förkunna.

17. Skulle den förmå regera, som hatade vad rätt är? Eller fördömer du den som är den störste i rättfärdighet?

18. Får man då säga till en konung: »Du ogärningsman», eller till en furste: »Du ogudaktige»?

19. Gud har ju ej anseende till någon hövdings person, han aktar den rike ej för mer än den fattige, ty alla äro de hans händers verk.

20. I ett ögonblick omkomma de, mitt i natten: folkhopar gripas av bävan och förgås, de väldige ryckas bort, utan människohand.

21. Ty hans ögon vakta på var mans vägar, och alla deras steg, dem ser han.

22. Intet mörker finnes och ingen skugga så djup, att ogärningsmän kunna fördölja sig däri.

23. Ty länge behöver Gud ej vakta på en människa, innan hon måste stå till doms inför honom.

24. Han krossar de väldige utan rannsakning och låter så andra träda fram i deras ställe.

25. Ja, han märker väl vad de göra, han omstörtar dem om natten och låter dem förgås.

26. Såsom ogudaktiga tuktar han dem öppet, inför människors åsyn,

27. eftersom de veko av ifrån honom och ej aktade på alla hans vägar.

28. De bragte så den armes rop inför honom, och rop av betryckta fick han höra.

29. Vem vågar då fördöma, om han stillar larmet? Ja, vem vill väl skåda honom, om han döljer sitt ansikte, för ett folk eller för en enskild man,

30. när han vill rycka makten ifrån gudlösa människor och hindra dem att bliva snaror för folket?

31. Kan man väl säga till Gud: »Jag måste lida, jag som ändå intet har förbrutit.

32. Visa mig du vad som går över mitt förstånd; om jag har gjort något orätt, vill jag då ej göra så mer.»

33. Skall då han, för ditt klanders skull, giva vedergällning såsom du vill? Du själv, och icke jag, må döma därom; ja, tala du ut vad du menar.

34. Men kloka män skola säga så till mig, visa män, när de få höra mig:

35. »Job talar utan någon insikt, hans ord äro utan förstånd.»

36. Så må nu Job utstå prövningar allt framgent, då han vill försvara sig på ogärningsmäns sätt.

37. Till sin synd lägger han ju uppenbar ondska, oss till hån slår han ihop sina händer och talar stora ord mot Gud.

1. Och Elihu tog till orda och sade:

2. Menar du att sådant är riktigt? Kan du påstå att du har rätt mot Gud,

3. du som frågar vad rättfärdighet gagnar dig, vad den båtar dig mer än synd?

4. Svar härpå vill jag giva dig, jag ock dina vänner med dig.

5. Skåda upp mot himmelen och se, betrakta skyarna, som gå där högt över dig.

6. Om du syndar, vad gör du väl honom därmed? Och om dina överträdelser äro många, vad skadar du honom därmed?

7. Eller om du är rättfärdig, vad giver du honom, och vad undfår han av din hand?

8. Nej, för din like kunde din ogudaktighet något betyda och för en människoson din rättfärdighet.

9. Väl klagar man, när våldsgärningarna äro många, man ropar om hjälp mot de övermäktigas arm;

10. men ingen frågar: »Var är min Gud, min skapare, han som låter lovsånger ljuda mitt i natten,

11. han som giver oss insikt framför markens djur och vishet framför himmelens fåglar?»

12. Därför är det man får ropa utan svar om skydd mot de ondas övermod.

13. Se, på fåfängliga böner hör icke Gud, den Allsmäktige aktar icke på slikt;

14. allra minst, när du påstår att du icke får skåda honom, att du måste vänta på honom, fastän saken är uppenbar.

15. Och nu menar du att hans vrede ej håller någon räfst, och att han föga bekymrar sig om människors övermod?

16. Ja, till fåfängligt tal spärrar Job upp sin mun, utan insikt talar han stora ord.

1. Vidare sade Elihu:

2. Bida ännu litet, så att jag får giva dig besked, ty ännu något har jag att säga till Guds försvar.

3. Min insikt vill jag hämta vida ifrån, och åt min skapare vill jag skaffa rätt.

4. Ja, förvisso skola mina ord icke vara lögn; en man med fullgod insikt har du framför dig.

5. Se, Gud är väldig, men han försmår dock ingen, han som är så väldig i sitt förstånds kraft.

6. Den ogudaktige låter han ej bliva vid liv, men åt de arma skaffar han rätt.

7. Han tager ej sina ögon från de rättfärdiga; de få trona i konungars krets, för alltid låter han dem sitta där i höghet.

8. Och om de läggas bundna i kedjor och fångas i eländets snaror,

9. så vill han därmed visa dem vad de hava gjort, och vilka överträdelser de hava begått i sitt högmod;

10. han vill då öppna deras öra för tuktan och mana dem att vända om ifrån fördärvet.

11. Om de då höra på honom och underkasta sig, så få de framleva sina dagar i lycka och sina år i ljuvlig ro.

12. Men höra de honom ej, så förgås de genom vapen och omkomma, när de minst tänka det.

13. Ja, de som med gudlöst hjärta hängiva sig åt vrede och icke anropa honom, när han lägger dem i band,

14. deras själ skall i deras ungdom ryckas bort av döden, och deras liv skall dela tempelbolares lott.

15. Genom lidandet vill han rädda den lidande, och genom betrycket vill han öppna hans öra.

16. Så sökte han ock draga dig ur nödens gap, ut på en rymlig plats, där intet trångmål rådde; och ditt bord skulle bliva fullsatt med feta rätter.

17. Men nu bär du till fullo ogudaktighetens dom; ja, dom och rättvisa hålla dig nu fast.

18. Ty vrede borde ej få uppegga dig under din tuktans tid, och huru svårt du än har måst plikta, borde du ej därav ledas vilse.

19. Huru kan han lära dig bedja, om icke genom nöd och genom allt som nu har prövat din kraft?

20. Du må ej längta så ivrigt efter natten, den natt då folken skola ryckas bort ifrån sin plats.

21. Tag dig till vara, så att du ej vänder dig till vad fördärvligt är; sådant behagar dig ju mer än att lida.

22. Se, Gud är upphöjd genom sin kraft. Var finnes någon mästare som är honom lik?

23. Vem har föreskrivit honom hans väg, och vem kan säga: »Du gör vad orätt är?»

24. Tänk då på att upphöja hans gärningar, dem vilka människorna besjunga

25. och som de alla skåda med lust, de dödliga, om de än blott skönja dem i fjärran.

26. Ja, Gud är för hög för vårt förstånd, hans år äro flera än någon kan utrannsaka.

27. Se, vattnets droppar drager han uppåt, och de sila ned såsom regn, där hans dimma går fram;

28. skyarna gjuta dem ut såsom en ström, låta dem drypa ned över talrika människor.

29. Ja, kan någon fatta molnens utbredning, braket som utgår från hans hydda?

30. Se, sitt ljungeldsljus breder han ut över molnen, och själva havsgrunden höljer han in däri.

31. Ty så utför han sina domar över folken; så bereder han ock näring i rikligt mått.

32. I ljungeldsljus höljer han sina händer och sänder det ut mot dem som begynna strid.

33. Budskap om honom bär hans dunder; själva boskapen bebådar hans antåg.

1. Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.

2. Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.

3. Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

4. Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.

5. Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

6. Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

7. Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.

8. Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.

9. Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

10. med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.

11. Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

12. De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

13. Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.

14. Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.

15. Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

16. Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?

17. Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?

18. Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?

19. Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

20. Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?

21. Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.

22. I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

23. den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

24. Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.

Significados: Ur.

Você está lendo na edição SWEDISH, Swedish, em Sueco.
Este lívro compôe o Antigo Testamento, tem 42 capítulos, e 1070 versículos.