Marcos

14. Men sedan Johannes hade blivit satt i fängelse, kom Jesus till Galileen och predikade Guds evangelium

15. och sade: »Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära; gören bättring, och tron evangelium.»

16. När han nu gick fram utmed Galileiska sjön, fick han se Simon och Simons broder Andreas kasta ut nät i sjön, ty de voro fiskare.

17. Och Jesus sade till dem: »Följen mig, så skall jag göra eder till människofiskare.»

18. Strax lämnade de näten och följde honom.

19. När han hade gått litet längre fram, fick han se Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, hans broder, där de sutto i båten, också de, och ordnade sina nät.

20. Och strax kallade han dem till sig; och de lämnade sin fader Sebedeus med legodrängarna kvar i båten och följde honom.

21. Sedan begåvo de sig in i Kapernaum; och strax, på sabbaten, gick han in i synagogan och undervisade.

22. Och folket häpnade över hans förkunnelse; ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet, och icke såsom de skriftlärde.

23. Strax härefter befann sig i deras synagoga en man som var besatt av en oren ande. Denne ropade

24. och sade: »Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att förgöra oss? Jag vet vem du är, du Guds Helige.»

25. Men Jesus tilltalade honom strängt och sade: »Tig, och far ut ur honom.»

26. Då slet och ryckte den orene anden honom och ropade med hög röst och for ut ur honom.

27. Och alla häpnade, så att de begynte fråga varandra och säga: »Vad är detta? Det är ju en ny lära, med makt och myndighet. Till och med de orena andarna befaller han, och de lyda honom.»

28. Och ryktet om honom gick strax ut överallt i hela den kringliggande trakten av Galileen.

29. Och strax då de hade kommit ut ur synagogan, begåvo de sig med Jakob och Johannes till Simons och Andreas' hus.

30. Men Simons svärmoder låg sjuk i feber, och de talade strax med honom om henne.

31. Då gick han fram och tog henne vid handen och reste upp henne; och febern lämnade henne, och hon betjänade dem.

32. Men när solen hade gått ned och det hade blivit afton, förde man till honom alla som voro sjuka eller besatta;

33. och hela staden var församlad utanför dörren.

34. Och han botade många som ledo av olika slags sjukdomar; och han drev ut många onda andar, men tillstadde icke de onda andarna att tala, eftersom de kände honom.

35. Och bittida om morgonen, medan det ännu var mörkt, stod han upp och gick åstad bort till en öde trakt, och bad där.

36. Men Simon och de som voro med honom skyndade efter honom.

37. Och när de funno honom, sade de till honom: »Alla fråga efter dig.»

38. Då sade han till dem: »Låt oss draga bort åt annat håll, till de närmaste småstäderna, för att jag också där må predika; ty därför har jag begivit mig ut.»

39. Och han gick åstad och predikade i hela Galileen, i deras synagogor, och drev ut de onda andarna.

40. Och en spetälsk man kom fram till honom och föll på knä och bad honom och sade till honom: »Vill du, så kan du göra mig ren.»

41. Då förbarmade han sig och räckte ut handen och rörde vid honom och sade till honom: »Jag vill; bliv ren.»

42. Och strax vek spetälskan ifrån honom, och han blev ren.

43. Sedan vände Jesus strax bort honom med stränga ord

44. och sade till honom: »Se till, att du icke säger något härom för någon; men gå bort och visa dig för prästen, och frambär för din rening det offer som Moses har påbjudit, till ett vittnesbörd för dem.»

45. Men när han kom ut, begynte han ivrigt förkunna och utsprida vad som hade skett, så att Jesus icke mer kunde öppet gå in i någon stad, utan måste hålla sig ute i öde trakter; och dit kom man till honom från alla håll.

1. Några dagar därefter kom han åter till Kapernaum; och när det spordes att han var hemma,

2. församlade sig så mycket folk, att icke ens platsen utanför dörren mer kunde rymma dem; och han förkunnade ordet för dem.

3. Då kommo de till honom med en lam man, som bars dit av fyra män.

4. Och då de för folkets skull icke kunde komma fram till honom med mannen, togo de bort taket över platsen där han var; och sedan de så hade gjort en öppning, släppte de ned sängen, som den lame låg på.

5. När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: »Min son, dina synder förlåtas dig.»

6. Nu sutto där några skriftlärde, och dessa tänkte i sina hjärtan:

7. »Huru kan denne tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder, utom Gud allena?»

8. Strax förnam då Jesus i sin ande att de tänkte så vid sig själva; och han sade till dem: »Huru kunnen I tänka sådant i edra hjärtan?

9. Vilket är lättare, att säga till den lame: 'Dina synder förlåtas dig' eller att säga: 'Stå upp, tag din säng och gå'?

10. Men för att I skolen veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder,

11. så säger jag dig» (och härmed vände han sig till den lame): »Stå upp, tag din säng och gå hem.»

12. Då stod han upp och tog strax sin säng och gick ut i allas åsyn, så att de alla uppfylldes av häpnad och prisade Gud och sade: »Sådant hava vi aldrig sett.»

13. Åter begav han sig ut och gick längs med sjön. Och allt folket kom till honom, och han undervisade dem.

14. När han nu gick där fram, fick han se Levi, Alfeus' son, sitta vid tullhuset. Och han sade till denne: »Följ mig.» Då steg han upp och följde honom.

15. När Jesus därefter låg till bords i hans hus, voro där såsom bordsgäster, jämte Jesus och hans lärjungar, också många publikaner och syndare; ty många sådana funnos bland dem som följde honom.

16. Men när de skriftlärde bland fariséerna sågo att han åt med publikaner och syndare, sade de till hans lärjungar: »Huru kan han äta med publikaner och syndare?»

17. När Jesus hörde detta, sade han till dem: »Det är icke de friska som behöva läkare, utan de sjuka. Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.»

18. Och Johannes' lärjungar och fariséerna höllo fasta. Och man kom och sade till honom: »Varför fasta icke dina lärjungar, då Johannes' lärjungar och fariséernas lärjungar fasta?»

19. Jesus svarade dem: »Kunna väl bröllopsgästerna fasta, medan brudgummen ännu är hos dem? Nej, så länge de hava brudgummen hos sig, kunna de icke fasta.

20. Men den tid skall komma, då brudgummen tages ifrån dem, och då, på den tiden, skola de fasta. --

21. Ingen syr en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel; om någon så gjorde, skulle det isatta nya stycket riva bort ännu mer av den gamla manteln, och hålet skulle bliva värre.

22. Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så gjorde, skulle vinet spränga sönder läglarna, så att både vinet och läglarna fördärvades. Nej, nytt vin slår man i nya läglar.»

23. Och det hände sig på sabbaten att han tog vägen genom ett sädesfält; och hans lärjungar begynte rycka av axen, medan de gingo.

24. Då sade fariséerna till honom: »Se! Huru kunna de på sabbaten göra vad som icke är lovligt?»

25. Han svarade dem: »Haven I aldrig läst vad David gjorde, när han själv och de som följde honom kommo i nöd och blevo hungriga:

26. huru han då, på den tid Abjatar var överstepräst, gick in i Guds hus och åt skådebröden -- fastän det ju icke är lovligt för andra än för prästerna att äta sådant bröd -- och huru han jämväl gav åt dem som följde honom?»

27. Därefter sade han till dem: »Sabbaten blev gjord för människans skull, och icke människan för sabbatens skull.

28. Så år då Människosonen herre också över sabbaten.»

1. Och han gick åter in i en synagoga. Där var då en man som hade en förvissnad hand.

2. Och de vaktade på honom, för att se om han skulle bota denne på sabbaten; de ville nämligen få något att anklaga honom för.

3. Då sade han till mannen som hade den förvissnade handen: »Stå upp, och kom fram.»

4. Sedan sade han till dem: »Vilketdera är lovligt på sabbaten: att göra vad gott är, eller att göra vad ont är, att rädda någons liv, eller att döda?» Men de tego.

5. Då såg han sig omkring på dem med vrede, bedrövad över deras hjärtans förstockelse, och sade till mannen: »Räck ut din hand.» Och han räckte ut den; och hans hand blev frisk igen. --

6. Då gingo fariséerna bort och fattade strax, tillsammans med herodianerna, det beslutet att de skulle förgöra honom.

7. Och Jesus drog sig med sina lärjungar undan till sjön, och en stor hop folk följde honom från Galileen.

8. Och från Judeen och Jerusalem och Idumeen och från landet på andra sidan Jordan och från trakterna omkring Tyrus och Sidon kom en stor hop folk till honom, när de fingo höra huru stora ting han gjorde.

9. Och han tillsade sina lärjungar att en båt skulle hållas tillreds åt honom, för folkets skull, för att de icke skulle tränga sig inpå honom.

10. Ty han botade många och blev därför överlupen av alla som hade någon plåga och fördenskull ville röra vid honom.

11. Och när de orena andarna sågo honom, föllo de ned för honom och och ropade och sade: »Du är Guds Son.»

12. Men han förbjöd dem strängeligen, åter och åter, att röja honom.

13. Och han gick upp på berget och kallade till sig några som han själv utsåg; och de kommo till honom.

14. Så förordnade han tolv som skulle följa honom, och som han ville sända ut till att predika,

15. och de skulle hava makt att bota sjuka och driva ut onda andar.

16. Han förordnade alltså dessa tolv: Simon, åt vilken han gav tillnamnet Petrus;

17. vidare Jakob, Sebedeus' son, och Johannes, Jakobs broder, åt vilka han gav tillnamnet Boanerges (det betyder tordönsmän);

18. vidare Andreas och Filippus och Bartolomeus och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Taddeus och Simon ivraren

19. och Judas Iskariot, densamme som förrådde honom.

20. Och när han kom hem, församlade sig folket åter, så att de icke ens fingo tillfälle att äta.

21. Då nu hans närmaste fingo höra härom, gingo de åstad för att taga vara på honom; ty de menade att han var från sina sinnen.

22. Och de skriftlärde som hade kommit ned från Jerusalem sade att han var besatt av Beelsebul, och att det var med de onda andarnas furste som han drev ut de onda andarna.

23. Då kallade han dem till sig och sade till dem i liknelser: »Huru skulle Satan kunna driva ut Satan?

24. Om ett rike har kommit i strid med sig självt, så kan det riket ju icke hava bestånd;

25. och om ett hus har kommit i strid med sig självt, så skall icke heller det huset kunna äga bestånd.

26. Om alltså Satan har satt sig upp mot sig själv och kommit i strid med sig själv, så kan han icke äga bestånd, utan det är då ute med honom. --

27. Nej, ingen kan gå in i en stark mans hus och plundra honom på hans bohag, såframt han icke förut har bundit den starke. Först därefter kan han plundra hans hus.

28. Sannerligen säger jag eder: Alla andra synder skola bliva människors barn förlåtna, ja ock alla andra hädelser, huru hädiskt de än må tala;

29. men den som hädar den helige Ande, han får icke någonsin förlåtelse, utan är skyldig till evig synd.»

30. De hade ju nämligen sagt att han var besatt av en oren ande.

31. Så kommo nu hans moder och hans bröder; och de stannade därutanför och sände bud in till honom för att kalla honom ut.

32. Och mycket folk satt där omkring honom; och man sade till honom: »Se, din moder och dina bröder stå härutanför och fråga efter dig.»

33. Då svarade han dem och sade: Vilken är min moder, och vilka äro mina bröder?»

34. Och han såg sig omkring på dem som sutto där runt omkring honom, och han sade: »Se här är min moder, och här äro mina bröder!

35. Den som gör Guds vilja, den är min broder och min syster och min moder.»

1. Och han begynte åter undervisa vid sjön. Och där församlade sig en stor hop folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den ute på sjön, under det att allt folket stod på land utmed sjön.

2. Och han undervisade dem mycket i liknelser och sade till dem i sin undervisning:

3. »Hören! En såningsman gick ut för att så.

4. Då hände sig, när han sådde, att somt föll vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det.

5. Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord;

6. men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort.

7. Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det, så att det icke gav någon frukt.

8. Men somt föll i god jord, och det sköt upp och växte och gav frukt och bar trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»

9. Och han tillade: »Den som har öron till att höra, han höre.»

10. När han sedan hade dragit sig undan ifrån folket, frågade honom de tolv, och med dem de andra som följde honom, om liknelserna.

11. Då sade han till dem: »Åt eder är Guds rikes hemlighet given, men åt dem som stå utanför meddelas alltsammans i liknelser,

12. för att de 'med seende ögon skola se, och dock intet förnimma, och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke omvända sig och undfå förlåtelse'.»

13. Sedan sade han till dem: »Förstån I icke denna liknelse, huru skolen I då kunna fatta alla de andra liknelserna? --

14. Vad såningsmannen sår är ordet.

15. Och att säden såddes vid vägen, det är sagt om dem i vilka ordet väl bliver sått, men när de hava hört det, kommer strax Satan ock tager bort ordet som såddes i dem.

16. Sammalunda förhåller det sig med det som sås på stengrunden: det är sagt om dem, som när de få höra ordet, väl strax taga emot det med glädje,

17. men icke hava någon rot i sig, utan bliva beståndande allenast till en tid; när sedan bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då komma de strax på fall.

18. Annorlunda förhåller det sig med det som sås bland törnena: det är sagt om dem som väl höra ordet,

19. men låta tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, och begärelser efter andra ting, komma därin och förkväva ordet, så att det bliver utan frukt.

20. Men att det såddes i den goda jorden, det är sagt om dem som både höra ordet och taga emot det, och som bära frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»

21. Och han sade till dem: »Icke tager man väl fram ett ljus, för att det skall sättas under skäppan eller under bänken; man gör det ju, för att det skall sättas på ljusstaken.

22. Ty intet är fördolt, utom för att det skall bliva uppenbarat; ej heller har något blivit undangömt, utom för att det skall komma i dagen.

23. Om någon har öron till att höra, så höre han.»

24. Och han sade till dem: »Akten på vad I hören. Med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder, och ännu mer skall bliva eder tilldelat.

25. Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.»

26. Och han sade: »Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i jorden;

27. och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru.

28. Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och omsider finnes fullbildat vete i axet.

29. När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden är då inne.»

30. Och han sade: »Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med vilken liknelse skola vi framställa det?

31. Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är minst av alla frön på jorden;

32. men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.»

33. I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter deras förmåga att fatta det;

34. och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina lärjungar uttydde han allt, när de voro allena.

35. Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över till andra stranden.»

36. Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan förut var; och jämväl andra båtar följde med honom.

37. Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att båten redan begynte fyllas.

38. Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden. Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke efter att vi förgås?»

39. När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön: »Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt.

40. Därefter sade han till dem: »Varför rädens I? Haven I ännu ingen tro?»

41. Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?»

1. Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön.

2. Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där;

3. han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens med kedjor kunde man numera fängsla honom;

4. ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom.

5. Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på bergen och skriade och sargade sig själv med stenar.

6. När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och föll ned för honom

7. och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga mig icke.»

8. Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen, du orena ande.»

9. Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade honom: »Legion är mitt namn, ty vi äro många.»

10. Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den trakten.

11. Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet.

12. Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss få fara in i dem.»

13. Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin, störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön.

14. Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som hade skett.

15. När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad.

16. Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen.

17. Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras område.

18. När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit besatt, att han skulle få följa honom.

19. Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.»

20. Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig.

21. Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod vid sjön.

22. Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när denne fick se honom, föll han ned för hans fötter

23. och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver hulpen och får leva.»

24. Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som trängde sig inpå honom.

25. Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år,

26. och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne.

27. Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom, och rörde vid hans mantel.

28. Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så bliver jag hulpen.»

29. Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga.

30. Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?»

31. Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på, och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'»

32. Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta.

33. Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen.

34. Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid, och var botad från din plåga.»

35. Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.»

36. Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till synagogföreståndaren: »Frukta icke, tro allenast.»

37. Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder.

38. Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig högt.

39. Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och gråten? Flickan är icke död, hon sover.»

40. Då hånlogo de åt honom. Men han visade ut dem allasammans; och han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg.

41. Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita, kum» (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»).

42. Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor häpnad.

43. Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som hade skett. Därefter tillsade han att man skulle giva henne något att äta.

1. Och han gick bort därifrån och begav sig till sin fädernestad; och hans lärjungar följde honom.

2. Och när det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och folket häpnade, när de hörde honom; de sade: »Varifrån har han fått detta? Och vad är det för vishet som har blivit honom given? Och dessa stora kraftgärningar som göras genom honom, varifrån komma de?

3. Är då denne icke timmermannen, han som är Marias son och broder till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans systrar här hos oss?» Så blev han för dem en stötesten.

4. Då sade Jesus till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus.»

5. Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem.

6. Och han förundrade sig över deras otro. Sedan gick han omkring i byarna, från den ena byn till den andra, och undervisade.

7. Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och två, och gav dem makt över de orena andarna.

8. Och han bjöd dem att icke taga något med sig på vägen, utom allenast en stav: icke bröd, icke ränsel, icke penningar i bältet.

9. Sandaler finge de dock hava på fötterna, men de skulle icke bära dubbla livklädnader.

10. Och han sade till dem: »När I haven kommit in i något hus, så stannen där, till dess I lämnen den orten.

11. Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på eder, så gån bort därifrån, och skudden av stoftet som är under edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.»

12. Och de gingo ut och predikade att man skulle göra bättring;

13. och de drevo ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem.

14. Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade blivit känt. Man sade: »Det är Johannes döparen, som har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i honom.»

15. Men andra sade: »Det är Elias.» Andra åter sade: »Det är en profet, lik de andra profeterna.»

16. Men när Herodes hörde detta, sade han: »Det är Johannes, den som jag lät halshugga. Han bar uppstått från de döda.»

17. Herodes hade nämligen sänt åstad och låtit gripa Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit till äkta,

18. och Johannes hade då sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig att hava din broders hustru.»

19. Därför hyste nu Herodes agg till honom och ville döda honom, men han hade icke makt därtill.

20. Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man, och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd. Och när han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han hörde honom gärna.

21. Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin födelsedag gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och de förnämsta männen i Galileen.

22. Då gick Herodias' dotter ditin och dansade; och hon behagade Herodes och hans bordsgäster. Och konungen sade till flickan: »Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag giva dig det.»

23. Ja, han lovade henne detta med ed och sade: »Vadhelst du begär av mig, det skall jag giva dig, ända till hälften av mitt rike.»

24. Då gick hon ut och frågade sin moder: »Vad skall jag begära?» Hon svarade: »Johannes döparens huvud.»

25. Och strax skyndade hon in till konungen och framställde sin begäran och sade: »Jag vill att du nu genast giver mig på ett fat Johannes döparens huvud.»

26. Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för bordsgästernas skull ville han icke avvisa henne.

27. Alltså sände konungen strax en drabant med befallning att hämta hans huvud. Och denne gick åstad och halshögg honom i fängelset

28. och bar sedan fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin moder.

29. Men när hans lärjungar fingo höra härom, kommo de och togo hans döda kropp och lade den i en grav.

30. Och apostlarna församlade sig hos Jesus och omtalade för honom allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket.

31. Då sade han till dem: »Kommen nu I med mig bort till en öde trakt, där vi få vara allena, och vilen eder något litet.» Ty de fingo icke ens tid att äta; så många voro de som kommo och gingo.

32. De foro alltså i båten bort till en öde trakt, där de kunde vara allena.

33. Men man såg dem fara sin väg, och många fingo veta det; och från alla städer strömmade då människor tillsammans dit landvägen och kommo fram före dem.

34. När han så steg i land, fick han se att där var mycket folk. Då ömkade han sig över dem, eftersom de voro »lika får som icke hade någon herde»; och han begynte undervisa dem i mångahanda stycken.

35. Men när det redan var långt lidet på dagen, trädde hans lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och det är redan långt lidet på dagen.

36. Låt dem skiljas åt, så att de kunna gå bort i gårdarna och byarna häromkring och köpa sig något att äta.»

37. Men han svarade och sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade honom: »Skola vi då gå bort och köpa bröd för två hundra silverpenningar och giva dem att äta?»

38. Men han sade till dem: »Huru många bröd haven I? Gån och sen efter.» Sedan de hade gjort så, svarade de: »Fem, och därtill två fiskar.»

39. Då befallde han dem att låta alla i skilda matlag lägga sig ned i gröna gräset.

40. Och de lägrade sig där i skilda hopar, hundra eller femtio i var.

41. Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket; också de två fiskarna delade han mellan dem alla.

42. Och de åto alla och blevo mätta.

43. Sedan samlade man upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla, därtill ock kvarlevor av fiskarna.

44. Och det var fem tusen män som hade ätit.

45. Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han själv tillsåg att folket skildes åt.

46. Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp på berget för att bedja.

47. När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han var ensam kvar på land.

48. Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden låg emot dem. Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående på sjön, och skulle just gå förbi dem.

49. Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad och ropade högt;

50. ty de sågo honom alla och blevo förfärade. Men han begynte strax tala med dem och sade till dem: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.»

51. Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. Och de blevo uppfyllda av stor häpnad;

52. ty de hade icke kommit till förstånd genom det som hade skett med bröden, utan deras hjärtan voro förstockade.

53. När de hade farit över till andra stranden, kommo de till Gennesarets land och lade till där.

54. Och när de stego ur båten, kände man strax igen honom;

55. och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit där man hörde att han var.

56. Och varhelst han gick in i någon by eller någon stad eller någon gård, där lade man de sjuka på de öppna platserna. Och de bådo honom att åtminstone få röra vid hörntofsen på hans mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna.

1. Och fariséerna, så ock några skriftlärde som hade kommit från Jerusalem, församlade sig omkring honom;

2. och de fingo då se några av hans lärjungar äta med »orena», det är otvagna, händer.

3. Nu är det så med fariséerna och alla andra judar, att de icke äta något utan att förut, till åtlydnad av de äldstes stadgar, noga hava tvagit sina händer,

4. likasom de icke heller, när de komma från torget, äta något utan att förut hava tvagit sig; många andra stadgar finnas ock, som de av ålder pläga hålla, såsom att skölja bägare och träkannor och kopparskålar.

5. Därför frågade honom nu fariséerna och de skriftlärde: »Varför vandra icke dina lärjungar efter de äldstes stadgar, utan äta med orena händer?»

6. Men han svarade dem: »Rätt profeterade Esaias om eder, I skrymtare, såsom det är skrivet: 'Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig;

7. och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.'

8. I sätten Guds bud å sido och hållen människors stadgar.»

9. Ytterligare sade han till dem: »Rätt så; I upphäven Guds bud för att hålla edra egna stadgar!

10. Moses har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och 'Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.'

11. Men I sägen: om en son säger till sin fader eller sin moder: 'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom korban' (det betyder offergåva),

12. då kunnen I icke tillstädja honom att vidare göra något för sin fader eller sin moder.

13. På detta sätt gören I Guds budord om intet genom edra fäderneärvda stadgar. Och mycket annat sådant gören I.»

14. Därefter kallade han åter folket till sig och sade till dem: »Hören mig alla och förstån.

15. Intet som utifrån går in i människan kan orena henne, men vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar henne.»

16.

17. När han sedan hade lämnat folket och kommit inomhus, frågade hans lärjungar honom om detta bildliga tal.

18. Han svarade dem: »Ären då också I så utan förstånd? Insen I icke att intet som utifrån går in i människan kan orena henne,

19. eftersom det icke går in i hennes hjärta, utan ned i buken, och har sin naturliga utgång?» Härmed förklarade han all mat för ren.

20. Och han tillade: »Vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar människan.

21. Ty inifrån, från människornas hjärtan, utgå deras onda tankar, otukt, tjuveri, mord,

22. äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, hädelse, övermod, oförsynt väsende.

23. Allt detta onda går inifrån ut, och det orenar människan.»

24. Och han stod upp och begav sig bort därifrån till Tyrus' område. Där gick han in i ett hus och ville icke att någon skulle få veta det. Dock kunde han icke förbliva obemärkt,

25. utan en kvinna, vilkens dotter var besatt av en oren ande, kom, strax då hon hade fått höra om honom, och föll ned för hans fötter;

26. det var en grekisk kvinna av syrofenicisk härkomst. Och hon bad honom att han skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter.

27. Men han sade till henne: »Låt barnen först bliva mättade; det är ju otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna.»

28. Hon svarade och sade till honom: »Ja, Herre; också äta hundarna under bordet allenast av barnens smulor.»

29. Då sade han till henne: »För det ordets skull säger jag dig: Gå; den onde anden har farit ut ur din dotter.»

30. Och när hon kom hem, fann hon flickan ligga på sängen och såg att den onde anden hade farit ut.

31. Sedan begav han sig åter bort ifrån Tyrus' område och tog vägen över Sidon och kom, genom Dekapolis' område, till Galileiska sjön.

32. Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad honom att lägga handen på denne.

33. Då tog han honom avsides ifrån folket och satte sina fingrar i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga

34. och såg upp till himmelen, suckade och sade till honom: »Effata» (det betyder: »Upplåt dig»).

35. Då öppnades hans öron, och hans tungas band löstes, och han talade redigt och klart.

36. Och Jesus förbjöd dem att omtala detta för någon; men ju mer han förbjöd dem, dess mer förkunnade de det.

37. Och folket häpnade övermåttan och sade: »Allt har han väl beställt: de döva låter han höra och de stumma tala.»

1. Då vid samma tid åter mycket folk hade kommit tillstädes, och de icke hade något att äta, kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem:

2. »Jag ömkar mig över folket, ty det är redan tre dagar som de hava dröjt kvar hos mig, och de hava intet att äta.

3. Om jag nu låter dem fastande gå ifrån mig hem, så uppgivas de på vägen; somliga av dem hava ju kommit långväga ifrån.»

4. Då svarade hans lärjungar honom: »Varifrån skall man här i en öken kunna få bröd till att mätta dessa med?»

5. Han frågade dem: »Huru många bröd haven I?» De svarade: »Sju.»

6. Då tillsade han folket att lägra sig på marken. Ock han tog de sju bröden, tackade Gud och bröt dem och gav åt sina lärjungar, för att de skulle lägga fram dem; och de lade fram åt folket.

7. De hade ock några få småfiskar; och när han hade välsignat dessa, bjöd han att man likaledes skulle lägga fram dem.

8. Så åto de och blevo mätta. Och man samlade sedan upp sju korgar med överblivna stycken.

9. Men antalet av dem som voro tillstädes var vid pass fyra tusen. Sedan lät han dem skiljas åt.

10. Och strax därefter steg han i båten med sina lärjungar och for till trakten av Dalmanuta.

11. Och fariséerna kommo ditut och begynte disputera med honom; de ville sätta honom på prov och begärde av honom något tecken från himmelen.

12. Då suckade han ur sin andes djup och sade: »Varför begär detta släkte ett tecken? Sannerligen säger jag eder: Åt detta släkte skall intet tecken givas.»

13. Så lämnade han dem och steg åter i båten och for över till andra stranden.

14. Och de hade förgätit att taga med sig bröd; icke mer än ett enda bröd hade de med sig i båten.

15. Och han bjöd dem och sade: »Sen till, att I tagen eder till vara för fariséernas surdeg och för Herodes' surdeg.»

16. Då talade de med varandra om att de icke hade bröd med sig.

17. Men när han märkte detta, sade han till dem: »Varför talen I om att I icke haven bröd med eder? Fatten och förstån I då ännu ingenting? Äro edra hjärtan så förstockade?

18. I haven ju ögon; sen I då icke? I haven ju öron; hören I då icke?

19. Och kommen I icke ihåg huru många korgar fulla av stycken I samladen upp, när jag bröt de fem bröden åt de fem tusen?» De svarade honom: »Tolv.»

20. »Och när jag bröt de sju bröden åt de fyra tusen, huru många korgar fulla av stycken samladen I då upp?» De svarade: »Sju.»

21. Då sade han till dem: »Förstån I då ännu ingenting?»

22. Därefter kommo de till Betsaida. Och man förde till honom en som var blind och bad honom att han skulle röra vid denne.

23. Då tog han den blinde vid handen och ledde honom utanför byn; sedan spottade han på hans ögon och lade händerna på honom och frågade honom: »Ser du något?»

24. Han såg då upp och svarade: »Jag kan urskilja människorna; jag ser dem gå omkring, men de likna träd.»

25. Därefter lade han åter händerna på hans ögon, och nu såg han tydligt och var botad och kunde jämväl på långt håll se allting klart.

26. Och Jesus bjöd honom gå hem och sade: »Gå icke ens in i byn.»

27. Och Jesus gick med sina lärjungar bort till byarna vid Cesarea Filippi. På vägen dit frågade han sina lärjungar och sade till dem: »Vem säger folket mig vara?»

28. De svarade och sade: »Johannes döparen; andra säga dock Elias, andra åter säga: 'Det är en av profeterna.'»

29. Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade och sade till honom: »Du är Messias

30. Då förbjöd han dem strängeligen att för någon säga detta om honom.

31. Sedan begynte han undervisa dem om att Människosonen måste lida mycket, och att han skulle bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva dödad, men att han tre dagar därefter skulle uppstå igen.

32. Och han talade detta i oförtäckta ordalag. Då tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt motsäga honom.

33. Men han vände sig om, och när han då såg sina lärjungar, talade han strängt till Petrus och sade: »Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen; ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan människotankar.»

34. Och han kallade till sig folket jämte sina lärjungar och sade till dem: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig.

35. Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min och för evangelii skull, han skall bevara det.

36. Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?

37. Och vad kan en människa giva till lösen för sin själ?

38. Den som blyges för mig och för mina ord, i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall ock Människosonen blygas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.»

1. Ytterligare sade han till dem: »Sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden, förrän de få se Guds rike vara kommet i sin kraft.»

2. Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes och förde dem ensamma upp på ett högt berg, där de voro allena. Och hans utseende förvandlades inför dem;

3. och hans kläder blevo glänsande och mycket vita, så att ingen valkare på jorden kan göra kläder så vita.

4. Och för dem visade sig Elias jämte Moses, och dessa samtalade med Jesus.

5. Då tog Petrus till orda och sade till Jesus: »Rabbi, här är oss gott att vara; låt oss göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses en och åt Elias en.»

6. Han visste nämligen icke vad han skulle säga; så stor var deras förskräckelse.

7. Då kom en sky som överskyggde dem, och ur skyn kom en röst: »Denne är min älskade Son; hören honom.»

8. Och plötsligt märkte de, när de sågo sig omkring, att där icke mer fanns någon hos dem utom Jesus allena.

9. Då de sedan gingo ned från berget, bjöd han dem att de icke, förrän Människosonen hade uppstått från de döda, skulle för någon omtala vad de hade sett.

10. Och de lade märke till det ordet och begynte tala med varandra om vad som kunde menas med att han skulle uppstå från de döda.

11. Och de frågade honom och sade: »De skriftlärde säga ju att Elias först måste komma?»

12. Han svarade dem: »Elias måste visserligen först komma och upprätta allt igen. Men huru kan det då vara skrivet om Människosonen att han skall lida mycket och bliva föraktad?

13. Dock, jag säger eder att Elias redan har kommit; och de förforo mot honom alldeles såsom de ville, och såsom det var skrivet att det skulle gå honom.»

14. När de därefter kommo till lärjungarna, sågo de att mycket folk var samlat omkring dem, och att några skriftlärde disputerade med dem.

15. Och strax då allt folket fick se honom, blevo de mycket häpna och skyndade fram och hälsade honom.

16. Då frågade han dem: »Varom disputeren I med dem?»

17. Och en man i folkhopen svarade honom: »Mästare, jag har fört till dig min son, som är besatt av en stum ande.

18. Och varhelst denne får fatt i honom kastar han omkull honom, och fradgan står gossen om munnen, och han gnisslar med tänderna och bliver såsom livlös. Nu bad jag dina lärjungar att de skulle driva ut honom, men de förmådde det icke.»

19. Då svarade han dem och sade: »O du otrogna släkte, huru länge måste jag vara hos eder? Huru länge måste jag härda ut med eder? Fören honom till mig.»

20. Och de förde honom till Jesus. Och strax då han fick se Jesus, slet och ryckte anden honom, och han föll ned på jorden och vältrade sig, under det att fradgan stod honom om munnen.

21. Jesus frågade då hans fader: »Huru länge har det varit så med honom?» Han svarade: »Alltsedan han var ett litet barn;

22. och det har ofta hänt att han har kastat honom än i elden, än i vattnet, för att förgöra honom. Men om du förmår något, så förbarma dig över oss och hjälp oss.»

23. Då sade Jesus till honom: »Om jag förmår, säger du. Allt förmår den som tror.»

24. Strax ropade gossens fader och sade: »Jag tror! Hjälp min otro.»

25. Men när Jesus såg att folk strömmade tillsammans dit, tilltalade han den orene anden strängt och sade till honom: »Du stumme och döve ande, jag befaller dig: Far ut ur honom, och kom icke mer in i honom.»

26. Då skriade han och slet och ryckte gossen svårt och for ut; och gossen blev såsom död, så att folket menade att han verkligen var död.

27. Men Jesus tog honom vid handen och reste upp honom; och han stod då upp.

28. När Jesus därefter hade kommit inomhus, frågade hans lärjungar honom, då de nu voro allena: »Varför kunde icke vi driva ut honom?»

29. Han svarade dem: »Detta slag kan icke drivas ut genom något annat än bön och fasta.»

30. Och de gingo därifrån och vandrade genom Galileen; men han ville icke att någon skulle få veta det.

31. Han undervisade nämligen sina lärjungar och sade till dem: »Människosonen skall bliva överlämnad i människors händer, och man skall döda honom; men tre dagar efter det att han har blivit dödad skall han uppstå igen.»

32. Och de förstodo icke vad han sade, men de fruktade att fråga honom.

33. Och de kommo till Kapernaum. Och när han hade kommit dit där han bodde, frågade han dem: »Vad var det I samtaladen om på vägen?»

34. Men de tego, ty de hade på vägen talat med varandra om vilken som vore störst.

35. Då satte han sig ned och kallade till sig de tolv och sade till dem: »Om någon vill vara den förste, så vare han den siste av alla och allas tjänare.»

36. Och han tog ett barn och ställde det mitt ibland dem; sedan tog han det upp i famnen och sade till dem:

37. »Den som tager emot ett sådant barn i mitt namn, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager icke emot mig, utan honom som har sänt mig.»

38. Johannes sade till honom: »Mästare, vi sågo huru en man som icke följer oss drev ut onda andar genom ditt namn; och vi ville hindra honom, eftersom han icke följde oss.»

39. Men Jesus sade: »Hindren honom icke; ty ingen som genom mitt namn har gjort en kraftgärning kan strax därefter tala illa om mig.

40. Ty den som icke är emot oss, han är för oss.

41. Ja, den som giver eder en bägare vatten att dricka, därför att I hören Kristus till -- sannerligen säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön.

42. Och den som förför en av dessa små som tro, för honom vore det bättre, om en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet.

43. Om nu din hand är dig till förförelse, så hugg av den. Det är bättre för dig att ingå i livet lytt, än att hava båda händerna i behåll och komma till Gehenna, till den eld som icke utsläckes.

44.

45. Och om din fot är dig till förförelse, så hugg av den. Det är bättre för dig att ingå i livet halt, än att hava båda fötterna i behåll och kastas i Gehenna.

46.

47. Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det. Det är bättre för dig att ingå i Guds rike enögd, än att hava båda ögonen i behåll och kastas i Gehenna,

48. där 'deras mask icke dör och elden icke utsläckes'.

49. Ty var människa måste saltas med eld.

50. Saltet är en god sak; men om saltet mister sin sälta, varmed skolen I då återställa dess kraft? -- Haven salt i eder och hållen frid inbördes.»

Você está lendo Marcos na edição SWEDISH, Swedish, em Sueco.
Este lívro compôe o Novo Testamento, tem 16 capítulos, e 678 versículos.